Tacksam för er som gör det som jag inte

Är tacksam för er som gav er tid, som orkade det som jag inte. Pastor Jean utvisades i natt. Nu vet ingen var han befinner sig. Josefine har en bra sammanställning av information, och länkar. Läs mer här. SLJ sätter huvudet på spiken här om en utvisningspolitik som strösslar pengar (Fjärde väggen). Tack och bön till Josefin, till Sofia, till Stefan Swärd för engagemang. (Läs mer: Dödshotad regimkritiker utvisad under stort hemlighetsmakeri.) Och bön till Jean och hans familj.

Följ Jeans öde på Öppet Landskap

Tack och vad viktiga ni är! Vad jag känner just nu är att jag prioriterar min tid helt fel. Tack till er som inte gjorde så. Ska gå till sängs med Birgittas bön: Visa mig herre din väg – och gör mig villig att vandra den.

Jag trodde det var hunger vi skulle bekämpa

Vi är i fastans tid. Försoning. Smaka på det ordet. Vad vackert det är.

Har funderat över om jag ska skriva om detta som är så jobbigt för mig. Vad handlar det om? Jag vet inte, men det är jätteproblematiskt för mig att Stockholms stifts Domkapitel tar upp kollekt till Seglora Smedja på fastans första söndag.

Öppenhet, fredlighet och gemenskap – ja så beskriver Seglora smedja sig själva. Deras självbild är deras, den vill jag inte ta ifrån dem. Men jag ser något annat.

Öppenhet – Ja, Seglora skriver fint och hoppfullt om Fisksätra kyrkans invigning med den katolske biskopen, Stockholms biskop, andra religiösa företrädare, men hur kan man ta det på allvar när de bara för några veckor sedan hängde ut Marcus Birros tro som helt fel – och stämplade den föraktfullt som en tro för vita män. För att han bekänner sig till det som är den katolska kyrkan. Här fanns ingen öppenhet gentemot den världsvida kristna kyrkan. Man kastade skit mot en enskild.

Fredlighet – kanske finns den internt, kanske lever dom i fred där på Smedjan – men utåt? Jag har aldrig stött på en grupp människor som så reflexmässigt sätter stämplar och etiketter, som avfärdar de med andra synpunkter. Här finns ingen vilja till dialog, bara en tendens att göra den andre till fiende – “vår öppenhet, vår fredlighet, vår gemenskap” vs. er “ni konservativa teologer, mörkermän, -fobiker.” Vari ligger fredligheten i att hänga ut prästkollegor i offentligheten?

Gemenskap – tja, kanske finns den där internt – men en gemenskap får sektliknande drag om man inte kan eller vill hantera de som tycker annorlunda. Jag minns hur Segloras representant satt i teve och sade till sin prästkollega: “Du borde konvertera!” eller: Du får inte plats! Vad är det för gemenskap? Nä, för mig måste en Kristi gemenskap vara större än så. Den får inte stöta bort.

Jag tänker på Jesus och på det löfte han bar om en försoning som omfattar alla. Alla. Rubbet. Det löftet är stort, jag vill tro på det. Jag vet inte hur Smedjan stämplar en människa som mig – jag är för kvinnliga präster, jag finner det bra att samkönade kan ingå äktenskap, jag delar mycket med dem – men jag hatar hur deras kristenhet mynnar ut i en mobbning av de som inte platsar.

Till kyrkan går jag för att jag vill älska Jesus och bli mer lik honom. Kristus är större – Han rymmer allt – även de som har andra synpunkter än mig i ämbetsfrågor eller teologi. På detta måste jag tro.

Vilken arbetsplats skulle tolerera att dess medarbetare ägnade sig åt att offentligt smutskasta varandra? Väldigt få. Att Svenska kyrkan är en sådan arbetsplats gör mig bedrövad och förtvivlad – och i detta uppfattar jag Seglora smedja som en aktiv påeldare. Låt dom hålla på, de är också del av Kristi kropp, men jag fattar verkligen inte varför jag uppmanas att stödja denna verksamhet som är så splittrande, som söndrar, som gör mig så ledsen.

Jag mailade stiftets pressavdelning för att förhöra mig om hur man motiverar en sådan kollekt. Uppskattar att en person från stiftet ringde upp mig och tog sig tid att förklara hur detta med kollektändamålen beslutas, det är Domkapitlet som avgör. Han läste även upp deras information som innehöll samma ord som ovan – vill verka i öppenhet, fredlighet och gemenskap. Jag uppskattar att han ringde upp, verkligen, men det ändrar inte min inställning i sakfrågan.

Jag sa till honom: “Detta är så problematiskt för mig att jag vill inte gå till kyrkan på söndag. Kollekten är en viktig del av liturgin – en påminnelse om att jag sitter inte här för min egen skull – det handlar om att sträcka sig ut – men jag vill inte ge pengar till en verksamhet som förminskar, som söndrar och splittrar. Jag vill inte. Jag vill inte gå till kyrkan på söndag.” Vad nördig jag är. Men detta är viktigt för mig. Fast sedan tänkte jag om. Påmindes om ord som min doppräst en gång sade till mig, han sa: “Carolina, låt inte det som du uppfattar som kyrkans dumhet bli ett hinder för din relation till Kristus.”

Jag ska gå till kyrkan på söndag. Men jag vägrar att stödja Seglora Smedja som i mina ögon förminskar det som är Kristus. Och jag vill bekämpa hunger. Jag ger min kollekt denna vecka till SOS-Barnbyar. Plusgiro: 90 02 29-6. Bankgiro: 900-2031, SMS donation (50 kronor) Sms’a ”SOS50” till 72930.

Läs mer:
Kollektiv kollekt till Seglora smedja ifrågasatt ( Kyrkans tidning)
Värna det mänskliga allas vårt ansvar (Seglora smedja)

Islamisk finans: Tid är pengar, nej, tid är liv!

Islamisk finans. Vad är det? Sitter och läser på – det handlar om finansiella tjänster grundade i sharialagarna. Fick en förfrågan om en artikel i ämnet från en PR-byrå som jag brukar jobba med och projektledaren var påtagligt nöjd med att han lyckats ragga fram en ekonomijournalist med en teol. kand. (vilket inte är sant för jag har kvar att skriva uppsatsen, men jag har läst fördjupningskursen i Islam).

Det sker väldigt sällan att mina teologiska studier ger plus i kanten för corporate uppdrag, tror att detta är första gången. Läser på. Gillar att befinna mig i detta inledningsskede, ett nytt ämne. När jag började arbeta innebar det att man gick till biblioteket och lånade mikrofiche eller CD-ROM:s, eller krångliga Nexus-Lexus. Tack Google.

Finner följande i en SvD-artikel:

“Det allra viktigaste särdraget hos islamisk finans är förbudet mot ränta. Eftersom pengar i sig inte kan uppfylla några mänskliga behov (man kan inte äta eller kläda sig i pengar), heter det inom islam att pengar saknar egentligt värde. Därför är det förbjudet att göra vinst på pengar i sig genom exempelvis utlåning eller handel med pengar. Detta innebär en tydlig skillnad i synen på pengar i den islamiska världen jämfört med västvärlden. I väst underförstås pengars egenvärde och det faktum att pengar växer över tid genom ränta i uttryck som ”tid är pengar”. Inom islam lyder uttrycket istället ”tid är liv”.”

Läs mer:
Islamisk finans kan blomstra efter arabisk vår (SvD)

Fastetid: Inför Askonsdagen

Endast den som har mat för dagen, som fått sin fysiska hunger stillad, kan unna sig att hungra efter annat än mat. Tänker på det och på hur priviligerad jag faktiskt är som kan sitta här inför fastetidens tröskel och fundera över vad jag borde fasta från. Det finns ett överflöd i mitt liv som jag tar för givet och som jag borde dela med mig av. Vet att många fastar från kött, eller socker, själv borde jag naturligtvis ge upp cigaretterna. Skulle jag skänka mina cigarettpengar under en månad till bättre behövande skulle det bli en slant. Vad ska jag fasta till?

Varje kväll går en miljard människor till sängs hungriga, varje dag dör 16,000 barn av hunger – en var femte sekund. Kanske tar det två minuter att läsa denna text. Så gick 24 barn ur världen.

Tänker på den där uppfodrande Jesus-gestalten som säger till den rike mannen: Ge bort allt du äger, sedan kan du komma och följa mig, eller på den där gamla, fattiga, kvinnan som ger bort sina två sista ören.

Jag har en liten fastetidsbönebok som jag köpte i St Paulskatedralen i London för många år sedan – Praying in Lent. Den börjar med askonsdagen och har varje dag ett bibelord, en bön, en betraktelse och en uppmaning för veckan. Jag tog fram den idag som en förberedelse. I inledningen skriver han (fritt översatt): ‘I slutändan handlar det inte om vad vi gör under fastan, utan om vad fastan gör för andra genom oss.’

Att vara kristen är så mycket större

“Det är illa om det där ‘inte-längre-medlem’ skulle spela in. Att vara kristen är så ohyggligt mycket större än medlemskap i Svenska kyrkan, och så mycket viktigare. Och det borde även Svenska kyrkan förstå.”

Skrev så i en kommentar på Fjärde väggen just nyss. Mer än så blir det inte skrivet idag.

Läs mer: Debattregler i Stockholms Stift (Fjärde väggen)

Kärleken stavar aldrig fel

Läste någonstans att Ranelid kallade sin text för Biblisk och det är inte helt glasklart, för mig, hur han menade där. Hittade texten på nätet – jag var för fascinerad av uppträdandet igår för att uppfatta mellanorden. Jag tycker nog att dagens episteltext ger en vackrare bild av kärleken men fann ett verkligt guldkorn.

‘Kärleken stavar aldrig fel.’

Klockrent.

Gillar detta med:

‘Att leva är att simma från stranden jag…
till stranden du…
i havet vi.’
—

Men vad ska man göra av resten:

Kärleken, detta under, detta mirakel…
är mäktigare än allting annat på denna jord.
Kärleken…
Ett enda vapen, mäktigare än allting annat.

KÄRLEKEN, VILKEN KRAFT.
Världens första, och största atombomb… är kärleken… detta under… detta mirakel
NU SKJUTER VI IVÄG PILARNA

Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…
DETTA MÄKTIGA ORD
Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…

Kärleken är världens största mirakel…

Kärleken, kärleken… detta under… detta under
Att leva är att simma från stranden jag…
till stranden du…
i havet vi.

Om kvinnan säger nej…till mannens säd i 60 år… så dör mänskligheten ut.

Detta under… JA, SÅ ÄR DET!

Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…
DETTA MÄKTIGA ORD
Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…

Kärleken stavar aldrig fel… ett mirakel
Kärleken lutar… en aning som gammeldags skrivstil… ett mirakel
VILKEN KRAFT… KVINNAN ÄR DET FÖRSTA KÖNET… GLÖM NU INTE DET

Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel… ett mirakel… ett mirakel… Här är ett mirakel

Kärleken stavar aldrig fel… ett mirakel
Kärleken kärleken kärleken OJ OJ
Ett mirakel som kallas kärleken

Nu kommer kärleken, nu kommer armén, nu kommer soldaterna
HERREGUD…. Mirakel

Fastlagssöndag: Kärlekens väg

Jag hade uppenbarligen irriterat honom. Han gick igång.

Det var en samtalskväll i en församling ute i landet (SvK), jag skulle prata om min väg till tro, om omvändelse. Det var inte massor av människor, kanske 30, och under frågestunden reser sig en man. Han berättar att han har sin kristna hemvist i en annan tradition, han är från mellanöstern, och ifrågasätter hur jag talar om Gud och inte Jesus. Han har en poäng i det.

I min tro kom Gud först, sedan Anden, det tog tid innan Han konkretiserade sig i Sonen. Kanske stämmer det inte med den korrekta teologin, men jag kan bara tala utifrån det som är min erfarenhet. Mannen ifrågasatte om jag verkligen vet vem Kristus är – och det vet jag säkert inte, i alla fall inte hela Hans omfattning – och sade åt mig att läsa Johannes evangelium. Han uppmanade mig att söka mig utanför det kristna hem som är mitt. Han sa: “Den Svenska kyrkan har inte den rätta Kristus, du borde gå till konferenser och kurser utanför den.” Sedan stormade han ut ur lokalen. Det blev väldigt känslomässigt.

Det uppstod en tystnad efter det och när jag fick micken i min hand sa jag de ord som kom: “Jag blir så ledsen, jag får som allergiska reaktioner av de där som pratar om vem som har rätt Kristus, måste vi hålla på så i kyrkan? Det sker ju inte bara i kyrkotradition mot kyrkotradition, vi ser det i alla dessa bråk inom kyrkan. Måste det vara så?” Och när jag sa de orden så började jag gråta. Det kom tårar ur ögonen. Allt blev liksom helkonstigt. Pinsamt.

Min tro är naiv. Den bottnar i att alla människor är skapade i Guds avbild, den finns inom oss, den vill oss Kristuslika. Kristusbilden finns där, även hos den Andre. Jag försöker i tro sträva efter att försöka finna Guds avbild i de jag möter, att lita på att Kristusbilden finns där, och att den vill förena, även när det tycks omöjligt, och kanske, framför allt, när det tycks helt omöjligt. Den förre påven besökte och välsignade den man som ville döda honom. Vad stort det är för mig. Så vill jag också bli!

Jag har ofta tänkt på den där kvällen, den där mannen. Ville han racka ned på mig? Eller ville han rädda mig? Var han feg, eller var han en modig missionär? Jag vet inte.

Fastetid:

Detta ska jag fasta från, det gör mig missmodig:

Seglora smedja - och den oresonlighet som främjas där. Vecka efter vecka driver de sin mobbningskyrka. Denna vecka var det Annika Borg et al, förra veckan var det Birros kristendom som underkändes. Låt dom vara i det som är deras, men i allt detta blir det uberproblematiskt för mig att Stockholms stift samlar in stiftskollekt till Seglora smedjas mobbningsverksamhet i fastans början. Tack Christer Hugo för att du ifrågasätter.

Kyrkans tidning - och dess märkliga journalistiska vinklingar. Kt har möjlighet just nu bli till en röst, att vara på riktigt, att ta sitt ansvar. Så går man i husses ledband. Synd så.

Detta ska jag fasta till, det gör mig frimodig.

Oförsonlighet och människans värde (Söderberättelser)
Det finns en väg – Kärlekens väg.
Bli rädd, men var inte rädd (Kyrkoherdens tankar)

There is an ending

Det brukar drälla av märkliga skräppost kommentarer när jag loggar in och många är någon sorts förtäckt reklam för ‘osedlig’ verksamhet eller löften om snabba cash. Detta var nog den märkligaste hitintills. Art game? The meaning of the game?

“There is an ending. Just remember that I meant for this to be an art game. I do feel like I spent an inordinate amount of time on the much more traditional gameplay elements, which might make the meaning of the game a bit unclear. In the event you mess around with it though, you”

Dop, synd, ånger, bikt, nåd och hopp vs. åsiktsregistrering

Har varit och lyssnat på Fader Angel från den rysk-ortodoxa församlingen i Stockholm som talade om bikt och det var många stora ord att hantera – dop, synd, ånger, bikt, nåd, hopp – ja även mirakel. Det var som en tanke att han kom just idag, kändes som en välbehövlig motkraft till morgonens stort uppslagna artikel i KT om den nya Gudstjänstordningen som hade kick-off i veckan. Bland annat blir syndabekännelsen ett valfritt moment i gudstjänsten, och överlag ger de nya ordningarna stor valfrihet. Någon präst säger till KT att det är bra att syndabekännelsen blir ett valfritt moment, men erkänner sedan att kyrkan har ett pedagogiskt problem – hur talar vi om synden?

En kyrka som ställer sig frågande till hur man talar om synd, som tappat kontakten med den och som därför väljer att sopa den under mattan, tja, vart är en sådan kyrka på väg? Tänker intensivt på Jesus. Han kom inte för de rättfärdigas skull, han kom för syndarens skull. Han kom inte för att bota de friska, de sökte ju inte hjälp, de saknade sjukdomsinsikt, han kom för att bota de sjuka. Han kom för mig.

Fader Angel hade inga problem att prata om synd, om skuld, om skam. Jag tror att vi alla som var där kände igen oss i det han sa, och jag tror att vi alla gick därifrån med tårar i ögat och lättnad i hjärtat. Biktens, bekännelsens, nådens möjlighet. Den är på riktigt. Bikten beskrev han som en möjlighet att få dopets nåd. I dopet dör vi i synd, korsfäster vi vår synd med Jesus på korset och uppstår i nåd. Vi är fortfarande syndiga, men synden har inte makt över oss. Han påminde oss om biktens ursprung. Under de kristna förföljelserna på 200-300 talen, innan kristendomen blev en statsreligion, hände det att kristna förnekade sitt dop för att slippa undan. Hur skulle den tidiga kyrkan hantera dessa svikare? En del förespråkade omdop, men det slogs ned. Istället bikten. Som en påminnelse om dopets nåd.

Ånger var annars ett tema. Bikt kan bli instrumentell om den inte åtföljs av en vilja till förändring. Ånger är ett annat sådant där svårt ord. Fader Angels definition: Ånger är att handla i tro och att hoppas på en Gud som kan ställa till rätta det som gick fel. Ånger handlar djupast om en längtan att få tiden tillbaka, att få göra ogjort, och den smärtsamma insikten att vi människor aldrig kan få tiden tillbaka, vi kan inte göra ogjort. Det kan endast Gud. Guds evighet upphäver tiden. Den finns inte mer. Vackert så. Mera sådant. Detta är viktigt.

Och så hamnar jag i detta som irriterar mig så. Hälften av helgens stiftkollekt går till Seglora Smedja. Varför väljer SvK att stötta sådant? Varför uppmanas vi som medlemmar att stödja Seglora smedja? Idag har dom ägnat sig åt åsiktsregistering av fyra prästkollegor och den typen av verksamhet skadar kyrkan. Vi ska inte bli en åsiktsgemenskap, vi måste våga vara större än så och tro på alla människors helighet. Fastans stora början: Var femte sekund dör ett barn från vår jord på grund av svält eller brist på vatten. Kunde vi haft ett insamlingsrally för dem?

Läs mer:
Slaget om identiteten inte så oskyldigt (Seglora smedja)

De bittra och den politiska diskursen (Ad orientem versus)

Var inte rädd

Har ägnat en hel del tid de sista dagarna med att gå igenom gamla texter och dagböcker. Det är något som jag letar efter, inspiration kanske. I alla fall fann jag följande, och ja, jag brukar skriva om mig själv i tredje person. Precis som PO Enquist.

“Han lyfter sin hand och lägger den över hennes. Handen är varm, brun, rynkig, len och mjuk. En gammal mans hand.

‘Var inte rädd’, säger han.

Det är inte mycket till samtal som de för den där första dagen. Det blir inte fler ord än så. De enda orden som han säger till henne är: ‘Var inte rädd’, men de uttalas med en sådan auktoritet att hon intuitivt vet att om hon så aldrig någonsin mer i sitt liv kommer att lita på någonting så måste hon lita på det som hon i den stunden hör: ‘Var inte rädd’.

Verkligheten skiftar färg. Byter kanal.”

Var inte rädd. Varför glömde jag? Varför är de orden så svåra att ta till sig, att verkligen lita på. Some things never change, eller så gör dom det. Man får hoppas, och be.