Skolavslutningens dilemma

Så var det skolavslutningstider igen och läser i Kyrkans tidning om det där dilemmat. Det är förbjudet enligt lag för präster att välsigna skolbarn i samband med avslutningar i kyrkan. Samtidigt vill många skolor ha avslutningen i just kyrkan, men utan någon form av religiös inblandning.

En skola ville låna kyrkan, men ville inte ha någon präst med alls. Jag känna en viss förståelse för den präst som sätter ned foten. ”Om kyrkan lånas ut på det viset så förminskar man och reducerar kyrkan,” säger en präst. Nä, det är kanske inte kyrkans uppgift att följa skollagen. Och visst blir det märkligt om man som präst inte får be i sin egen kyrka. Å andra sidan kan jag förstå de församlingar som vill hålla liv i traditionen och välkomna skolbarnen. Det kan tyckas snålt, på något vis, att inte upplåta kyrkan. Själv är jag rätt kluven i detta men tänker att det på sikt nog gagnar kyrkan mer om den inte låter sig dikteras av Skolverket. Ja, instämmer med den präst som säger: Det är väl upp till skolan om man vill komma till kyrkan eller inte, men kommer man så får man finna sig i att kyrkan är en plats för bön och välsignelse.

Tror på sikt att vägen fram är att göra som den där kyrkan som anordnar en frivillig sommargudstjänst efter den officiella avslutningen.

Kyrkans tidning toppar för övrigt med en nyhet som känns lite relaterad. Det handlar om ett forskarlarm. ”Svenska kyrkan försummar trosundervisningen.” ”Det är Svenska kyrkans eget fel att medlemmarna blir allt färre”, står det i ingressen. Ja, det kan ju tyckas vara en självklarhet – vems fel skulle det annars vara? – men texten är intressant just för kopplingen till kristen trosundervisning. Kan det vara så att det är just brist på undervisning i kristen tro som lett till att kyrkan tappar medlemmar? Omvänt – skulle kristen trosundervisning kunda vända trenden? Vet inte, men intressant läsning. Och på sitt sätt hoppfull.

Hittar inte artikeln på nätet – men lägger in en länk när den kommer.

Men då är vi inte troende

Prästen på mässan idag talade utifrån föregående Söndags texter om den där Sanningens ande som utgår från Fadern och som vi ska få del av när pingsten väl kommer. Sanningens ande, ja den kan man fundera kring. Att tro sig ha del av sanningen är att göra anspråk på någonting rätt stort. Detta är sant. Detta är vetskap. ”Men vet vi att det verkligen är så?, frågade han oss, vi som var samlade i kyrkan invid Odenplan. Vet vi? Och om vi säger oss veta, är vi då troende eller blir vi vetare? Vi kallar oss troende. Vad betyder det?

Hoppas inte denna inledning blev svamlig, det kan bli så ibland när man försöker förmedla någonting som tycktes viktigt, för de orden slog an i mig. ”Är vi då verkligen troende?” Jag har i många år firat måndagsmässa invid Odenplan, det är nog den mässa som varat längst, som jag vill vara trogen. Det är en rätt avskalad affär, vi sjunger psalmerna a capella, det varar kanske en halvtimme, max, men prästen som håller i den lyckas alltid sätta igång något i mig. En tanke att bära med mig under veckan som kommer. Idag: Vad är det att tro? Vad är det att veta?

Någonstans är jag så förmäten att jag tänker skriva att jag upplever Gud som vetskap. Ja, jag vet att Gud finns, att han är, det är min sanning och ingen kan ta den ifrån mig. Jag är en vetare i det. Gud vill min sanning. Detta vet jag.

Men, kan jag lita på det? Kan jag tro på det? Lever jag i tillit till det? Har ingen susning. Vet inte. Jag försöker. Min sammanfattning: För mig handlar min tro om att våga försöka leva i det som jag redan vet. Ack, vad omvänd Gud är.

Är detta hur Gud funkar, eller inte?

Jag befann mig idag av olika anledningar i ett sammanhang som inte är mitt. Har Gud lett mig hit? Eller inte? Handlar alltsammans om mig och mina begränsningar, eller är det Gud? Det är svårt att veta, tja, man kan nog inte veta. Öknens fäder och mödrar ägnade mycket tid åt just detta med urskiljning, särskiljning. Vad är av Gud? Vad är av mig?

Jag vill tro på en Gud som leder mig, som ser vad jag behöver och styr mig dit. Samtidigt är jag en klentroende människa som behöver tecken och därför var det rätt märkligt idag hur två av mässans psalmer var så mina, och så förknippade med den mor som jag så saknar. Vi sjöng psalm 2, samma melodi och tema som psalm 168 – ”Kom inför Herren med tacksamhet unga och gamla” – mammas favoritpsalm, som vi hade på begravningen. Så psalm 329 – ”Höga majestät vi alla, för dina fötter nederfalla”, ja, det är ju Medevipsalmen, den som vi sjunger varje Söndagsmorgon efter reveljen, i den korta utomhusandakten invid Schweizeriet, före morgonkonserten. Även den sjöng vi på mammas begravning. Jag har aldrig hört den i en mässa, förutom då, idag. Vad betyder det?

Jag tyckte det var fint. Ser det som ett tecken. För ganska exakt 10 år sedan gick jag i min första högmässa och lämnade den med tanken, jag ger detta ett år, ett kyrkoår, så får man se vad som händer. Mycket bra har kommit ur det. Kände samma idag. Jag ska ge detta ett år. Så får man se.

Öppet dop är väl inte mindre heligt än en dopgudstjänst en lördag 13:00?

Nä, jag håller inte med Cordelia Edvardson som i dagens SvD förfasar sig över Kyrkans drop-in dop. Hittar inte texten på nätet, men hon andas indignation, sammanfattning: ”I min okunnighet och enfald har jag alltid trott att kyrkorna i landet var kultplatser där heliga, religiösa riter utfördes av de troende.” … ”Dopet är stadfästande av inträdet i det kristna förbundet och löftet att hålla dess bud samt att ta emot dess nådegåvor. Men den svenska kyrkan har nog för länge sedan förlorat tron på sig själv, kanske även på det som den är satt att förkunna.” … ”I dessa tider då statistiken visar att kyrkans medlemsantal befinner sig i en nedåtgående spiral är alla grepp välkomna. Det mesta har ju prövats, men kaffe med dopp, förlåt, kaffe med dop, är onekligen något nytt.”

Har hon rätt? Nä, jag tycker inte det. Finner något fint i tanken att bemanna kyrkan en helt vanlig vardag, att det finns präster i kyrkan tillgängliga att döpa de som vill. Så borde det ju vara varje dag! Passar bra så här i nästan pingsttid – doptid – ”Vem kan hindra att de blir döpta med vatten?” Ja, vem kan hindra? Tror på tanken med låga trösklar till dopet.

Den enda invändningen jag kan ha är själva namnet – drop-in – jag är allergisk mot vårt behov av engelska låneord (det är en bieffekt från att ha jobbat med finansmarknadsjournalistik i många år) men också för att ordet för tankarna till något oplanerat, lite hafsigt. Öppet Dop – eller något liknande – skulle kanske passat bättre?

För övrigt håller jag med Edvardson – jag tror att kyrkan är en plats för heliga, religiösa riter – men ser inte att öppet hus för dop på något sätt skulle minska heligheten jämfört med en dopgudtjänst inplanerad en lördag klockan 13:00. Tänker mig att det, innerst, är Gud som handlar i dopet och Gud är lika helig varje gång en människa döps. Eller?

Ska bli intressant att se om hon får något genmäle.

Imorgon är det förresten min namnsdag, och på dagen tio år sedan jag gick till kyrkan för mitt första samtal med en präst då jag sa: ”Jag vill döpa mig.” Har tänkt på min tros väg denna vecka – även målat den i vattenfärg – och känt en stor tacksamhet över de som på olika sätt stöttat och hjälpt under årens lopp. De är många. Tre personer står ut. De kom alla på plats redan under mitt första år som kristen och finns kvar än – det säger något om Gud. Tack Gud.

52 böcker på 52 veckor: Bländverk

Jag har inte haft tid att läsa så mycket den sista tiden – och har inte lyckats komma in i bokklubbens bok Röda Rummet – så gick ned till Akademibokhandeln igår och plockade ut en deckare. Gillar deras bokklubb. Thomas Eriksons Bländverk. Började läsa igår och hade svårt att lämna ifrån mig. Skulle ha jobbat idag – ligger efter mot flera deadlines – men hade ett bra morgonmöte som stärkte och efter det satte jag mig i solen med Bländverk.

Är det en bra bok? Tja, det är inte stor litteratur, men om man som jag gillar att knarka deckare så: Ja. Författaren är beteendevetare och lyckas trovärdigt smuggla in en beteendevetare/ledningscoach som assistent till polisen. Gillade resonemangen kring mänsklig interaktion – och teorierna kring människan som färg. Fast när jag funderar på det utifrån mig själv – vilken färg är jag – och vilken färg skulle bokens Alex King se mig som? ser jag inte en klar färg – ibland blå, och jag skulle vilja vara mera blå, rätt grön, ibland ganska gul, rätt sällan röd.

Lärde mig en annan sak från läsandet, apropå deadline. Jag har jämt en massa deadlines. Har aldrig reflekterat över vad ordet kommer ifrån. The deadline – Originally a Civil War term for a line that marked the distance a prisoner could go before being shot on sight.

Gillar du deckare så Ja. Rekommenderas.

Vi ska få kraft från höjden

På väg till kyrkan idag stötte jag ihop med en person som jag inte träffat på länge. Han är journalist, lite äldre än jag är, och vi har ofta talat om vår tro när vi setts, även om det bara varit 10 minuter på gatan. Han är kristen och det hände, för många år sedan, att jag ibland såg honom i kyrkan. Jag har inte sett honom på länge, men förstod rätt snart att han gett upp. ”Jag har sagt till mina vänner och bekanta att när jag dör vill jag inte att Svenska kyrkan har någonting att göra med min begravning.” Ja, han sa faktiskt så. Visst är det sorgligt även om jag, tyvärr, finner det förståeligt.

Förra veckan när jag var på retreat bläddrade jag lite i Peter Halldorfs bok om människans längtan efter helighet. Han för ett resonemang i den om vikten att hitta platser och människor som stödjer och stöttar en människas längtan efter Gud, efter Kristus, efter det hel-iga, det hela, men även om vikten att hålla sig borta från det som kuvar ens längtan, förminskar den, får en att tvivla. Att gå helgelsens väg kräver mod. Vi behöver andra.

Det senaste halvåret har jag kontaktats av, träffat och mött i mitt tycke alltför många människor som upplever att Svenska kyrkan blivit en plats som hindrar deras Kristus-längtan snarare än bejakar den. De står inte ut. De lämnar. Det handlar om olika saker – en politiserad kyrka, falangerna, bråken, känslan att även Gudstjänsten, förkunnelsen, är urvattnad – oavsett anledning faller allt jag hör tillbaka på trovärdighet, eller i förlängningen, identitet. Och Svenska kyrkans brist på dessa områden.

Vad är det att vara kyrka? Varför är vi döpta? Spelar det någon roll? Hur blev SvK en kyrka som febrilt producerar aktiviteter för allt och alla men som struntar i att vilja vara svar för de som ville kalla sig kristna? Att gå i Kristi fotspår är svårt, det kräver mod.

För min egen del har jag alltid sagt att så länge jag får mitt bröd och mitt vin blir jag kvar – jag har mina mässor som jag går i – det räcker för mig. Men räcker det verkligen eller blir det von Oben? Vet inte. För samtidigt känner jag igen mig i de berättelser jag hör. Och, de gör mig ledsen. Många kristna känner sig utstötta av Svenska kyrkan. Kristus manar mig att stå på de utstöttas sida.

Man får hoppas och tro denna vecka på följande Jesusord ur dagens episteltext: ”Ni skall få kraft (från höjden) när den heliga anden kommer över er.” Ser fram mot pingsten. Vi ska få kraft från höjden.

www.linsan.se

Har ägnat tid åt att fixa om med min hemsida, eller förresten, jag har inte fixat så mycket själv utan fått hjälp av Anna på vimlewebb. Jag är rätt dålig på det där med tekniska saker – Anna säger åt mig att pröva mig fram – jag blir nervös (jag är en luddite i själen) – så har mest ägnat mig åt att maila henne och bett henne fixa men nu är sidan live igen och mycket finare men jag ska fundera vidare på vad man kan lägga till.

Tänkte förresten byta tema på denna blogg för att det ska bli lite mera likt – inte skriva mot mörk bakgrund utan ljus. Kändes plötsligt som en tanke så här i Kristen Himmelfärds Tider.