Journalister möter Jesus

Så länge som man skriver på en bok är den ens egen. När den väl publicerats blir den allmängods. Den dyker upp lite här och var.

När jag var på Stadsbiblioteket i Västerås i förra veckan och höll föredrag kom en man i publiken fram till mig och sa att han läst om mig och boken i Svensk Pastoraltidskrift. För er som inte vet vad Svensk Pastoraltidskift är så beskriver dom sig så här på sin hemsida: ”SPT vill vara en röst för klassisk kristen tro, i Svenska kyrkan på den allmänneliga kyrkans trosgrund, i det kyrkliga samtalet och den offentliga debatten.”

Jag har inte tillräckligt lång bakgrund som kyrklig för att helt vara på det klara med alla olika inriktningar och riktningar, men SPT är alltså, högkyrklighetens röst.

Ärligt. Jag blev lite oroad av mannens ord. Hitintills har boken, vad jag vet, blivit positivt bemött men jag tänkte: Vad ska dessa konservativa människor säga? Det finns, minst sagt, något ohyggligt naivt i min tro, en urlängtan, en bergfast visshet. Gud? Vem är Gud? Rent konkret? Ja, ibland tänker jag mig att Gud är den som lyfter mig upp ur badkaret, sveper in mig i en stor varm famn, som tar hand om mig. Smeker mig. Älskar mig. Jag vill dansa naken inför Gud. Ja, så skriver jag faktiskt i boken. Vad gör man av en sådan längtan i 2000-talets Sverige? Hur tar man konsekvenserna av det? Vem bemöter den längtan?

Är jag fjompig? Jag upplever ibland att min tro liksom inte passar in. Vad ska dom säga?

Så jag blev rätt så nöjd när jag läste artikeln. För den lyfte fram det sakramentala. Brödet och vinet. Dopet. Som jag alltid faller tillbaka på.

Det händer att jag vill lämna min kyrka – inte minst denna höst bland rapporter om 9-miljonersutköpningar av kyrkliga ämbetsmän och fy vad jag stöter mig på kyrkans andliga marknadsföring (!) – jag tänker: Jag vill inte betala för detta. Jag lägger hellre mina pengar i kollekten. Men något hindrar mig från att ta det steget.

Det är: Brödet och vinet. Så länge som jag får det i kyrkan kommer jag vara medlem. Allt det där andra spelar liksom ingen roll. Inte egentligen. Det är inte på riktigt. Men detta kan jag inte vara utan (och fråga mig inte varför): brödet och vinet.

Läs Mer:
Journalister möter Jesus

Svensk Pastoraltidskrift

Om den välsignade dagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s