Vad gör vi med de tvärsäkert öppna?

Dalai Lama har blivit inbjuden att tala i Lunds Domkyrka och kommentarerna låter sig inte vänta på sig.

Är det rätt, eller fel, att man som Kyrka erbjuder kyrkorummet till förkunnare av helt andra andliga inriktningar än den som är ens egen?

Ja, visst strålar Dalai Lama som få av medmänsklighet, av gudomlighet om man så vill använda det ordet. Inspirerad, in-spiritos, i anden. Det är nog få som betvivlar. Jag har sett honom tala i konserthuset såväl som i Globen, och märkligt nog lyckas han skapa intimitet i det stora. Det var, på sätt och vis, som han talade till var och en av oss och till oss alla.

Ändå kan jag se att det kan bli problematiskt för en del kristna. Och jag tycker om att det är så. Att människor reagerar är ett tecken på sundhet. Vad vi tar in i kyrkan är värt att diskutera, och jag är inte alls säker på att det är så oproblematiskt som det kan tyckas på ytan. I kyrkan, och i kommentarerna, tycks det nästan alltid bli till en diskussion om öppenhet.

En del är öppna – in med det nya, det annorlunda, Gud kan ta många former – och öppenhet tycks alltid vara en positiv egenskap i dagens kyrkliga kretsar. De andra, de inskränkta, de stängda, å andra sidan, de som ojar sig då de upplever att kyrkan används till något som den inte borde, ja, de avskrivs som konservativa, eller inte tillräckligt öppna. Det får mig att tänka på en rad ur kommande helgs evangelietext. Lidelsen för ditt hus ska förtära mig.

Vem har rätt? Jag vet verkligen inte. Jag är inte säker. Men är det så fantastiskt bra att alltid vara öppen? Måste man inte vara lite halvstängd i dagens strida ström av budskap för att förmå se och öppna för det som är av Kristus? Är all Gudomlighet av Kristus? Är Kristus i all Gudomlighet?

Vad som får mig att haja till i artiklen är domprostens uttalande om att de tvärsäkra ska tas med försiktighet medan de öppna inger förtroende. Han är ju själv tvärsäker hela texten igenom. Vad gör vi med de tvärsäkert öppna? Ser han inte att det är det som han är?

Läs mer:
Dalai Lama medverkar i Gudstjänst (Dagen)

Kyrkans Tidning

6 kommentarer

  1. Du skriver viktigt och intressant! Just det du skriver om att ifrågasättandet av öppenheten så ofta avfärdas med konservatism och slutenhet, är så viktig! Det är en fara när det vi tror är öppet och sanning inte får ifrågasättas, och i själva verket då blir en slutenhet! Jag tror att just ifrågasättandet av ord som ”öppenhet” är ett måste för vår kyrka! All form av ifrågasättande som avfärdas måste vi vara vaksamma på! Det borde väl historien ha lärt oss, kan man tycka….

    Jag har just plöjt igenom ”Mod att vara kyrka” av Martin Modéus. Jag tycker han sätter fingret på mycket av det här. Om du inte redan har läst den, så gör det!

    Gott Nytt år till dig!
    /Jenny

  2. Hej!

    Du skriver: ”Lidelsen för ditt hus ska förtära mig.

    Vem har rätt? Jag vet verkligen inte. Jag är inte säker.”
    ************
    Ja, så är det. Om vi vet att Gud/Jesus finns så förstår man det Bibelordet du angett. Att Jesus finns och att man mött Honom är lika säkert för en pånyttfödd kristen, som att man mött sin granne eller sina föräldrar etc. –

    Han finns verkligen och då kan man och ska man inte kompromissa och säga ”kanske Gud finns – kanske Han menar vad han säger” osv. Så gör svenska kyrkan tyvärr, därför kan ingen räkna med att möta Sanningen/Jesus där.

    Och har man mött ”Sanningen/Jesus” så kan man inte annat än älska Honom som gav sitt liv för att vi/jag skulle få vår synd utplånad och därmed ett evigt lig om vi/jag håller fast vid Honom ända till slutet.
    ***************************

    Vill du bli säker Carolina? Om – så ska du veta att den som söker han finner. Ja, t.o.m. de som inte söker ska finna Gud enligt Skriften!

    Vänliga hälsningar och ett Gott Nytt År!

    Kristina

  3. Jag tänker att öppenheten egentligen bara blir meningsfull om den relateras till ett centrum. Vad ska vi med öppna kyrkor till om där inte finns ett tydligt centrum? Finns denna tydlighet känner jag stor frimodighet i öppenheten. Jag tänker att mötet mned en annan – även med den som inte tänker och tror som jag – inte kan vara farligt.
    Så är min utgångspunkt att det viktiga är inte vad vi säger nej till utan det vi säger ja till. Att bara säga nej fyller inte med självklarhet vårt hjärta med det goda vi önskar. Det är det vi säger ja till som präglar oss.

    Gott Nytt År till dig Carolina och den här bloggens läsare!
    Claes-Göran

  4. Tack för era intressanta kommentarer. Jag är ganska tudelad i detta – som säkert märktes i mitt inlägg – men funderar mycket kring det. Å ena sidan kan jag vara helt ‘öppen’ gentemot andra med rötter i andra andliga traditioner – och jag har ofta berikats av dessa möten – men å andra sidan kan jag bli ganska stängd när det kommer till det som är ‘min’ kyrka. Jenny, jag ska läsa Modeus boken, har läst om honom och han är en person jag vill läsa mer av. Kristina, dina ord är tänkvärda – och jag tror ju att du på något vis har rätt även om jag inte själv riktigt är där ännu. Gud och anden är varkliga för mig, men inte Kristus, inte på det sätt du beskriver. Men, jag vill verkligen göra även sonen helt igenom verklig i min tro, och det är väl där jag befinner mig. Med någon sorts vilja som söker sin väg. Man får se vart det lider!
    Och Gott Nytt År Tillbaka!
    / Carolina

  5. Bra och tänkvärt inlägg.

    Jag förstår vad Du menar i Ditt resonemang kring huruvida man bör erbjuda ”kyrkorummet till förkunnare av helt andra andliga inriktningar än den som är ens egen” eller ej. Bör inte en kyrka trots allt stå för nå’nting?

    Samtidigt är jag kluven; jag har inte samma känslomässiga band till varken Svenska kyrkan, där jag jobbar (Stiftsgården Åkersberg i Höör) eller Svenska Missionskyrkan, där jag har ett visst fritidsengagemang.

    Dessutom tillhör jag nog – om man ska hårddra det – de tvärsäkert öppna (med viss tvekan för ordet ”tvärsäker”), jag tror generellt att det är viktigt med öppenhet, annars riskerar vi att begränsa ”sanningen” på ett sätt som snarare fjärmar oss från den än slår vakt om den.

    Men dessa frågor måste absolut få diskuteras på ett sätt som gör att man undviker polarisering. Utgår man ifrån att all öppenhet är positiv och att de som är tveksamma lättvindligt avskrivs som ”konservativa, eller inte tillräckligt öppna” – då är man ute på hal is, tror jag.

    Här krävs ett sakligt och sansat, ickegeneraliserande tonläge i samtalen kring dessa frågor, något jag tycker att Du bidrar med, Carolina.

    Gott Nytt År!

  6. Håkan,
    Jag håller med dig. Och tänker mig att så länge man möts med respekt för varandras olikheter och med nyfikenhet så är det i grunden gott. Men, som du skrivit om någon gång, vad innebär det att Jesus är Vägen, Sanningen och Ljuset och om vi verkligen, som kristna, tror att det är så, bör vi inte då aktivt söka hjälpa människor till omvändelse?

    Oavsett är det intressant att så mycket av det som är kyrkligt väcker så starka känslor. Det är fascinerande i sig, tycker jag.

    Och God Fortsättning tillbaka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s