Påsk-tv är inte vad den en gång var

Inser att jag måste vara nära årsbarn med Johan Croneman. Ja, precis så var det. Långfredag. Allt stängt. Igenbommat. Begravningsmusik på radion. Teven satte man inte på (och då var den svart-vit med en kanal). Vi fick inte träffa kompisar. Man skulle vara hemma. På kvällen åt vi laxpudding och farmor klädde sig i svart. Vi talar 60-70-tal nu. Och då var min familj inte ens religiös. Vi gick aldrig i kyrkan. Men långfredag var långfredag.

Både DN och SvD har teve-krönikor idag om påsken på teve. ”Det är som om hela påsken är utraderad,” skriver Johan Croneman. Han benämner sig ateist, men ser ändå påsken som ett perfekt tillfälle ”för public service att uppmärksamma en central händelse i vår kultur, vare sig man tror eller inte.”

Men det gör man inte. Man visar ”en apart film om modern späkning på Filippinerna och så Mannen som dödade Jesus. Det ska förmodligen spegla dagens realiteter och populärkultur: gärningsmannen är mycket intressantare än offret.”

Hur beskrivs det religiösa då i televisionen? Ja, om det skriver Astrid Söderbergh Widding i Svenskan. Fördomsfullt, säger hon. Suspekt. ”Var är den kritiska journalistiken? Finns det inte någon skillnad mellan till exempel en grupp på 300 asatroende och en världsreligion med miljontals företrädare?”, undrar hon.

Läs mer:
Fördomsfullt om religion i SVT (SvD)

Långfredagens t-tablå: Vore man det minsta religiös skulle man välja att gå i taket (DN)