Kristen identitet?

När jag läste artikeln i KT av Annika Borg och Christer Hugo läste jag den inte som en attack mot andra religioner (i detta fall islam) utan som ett uttryck för behovet av en diskussion kring kristen identitet och tro. Mycket av innehållet ställer jag mig bakom. Det finns en otydlighet i SvK:s hållning kring konsekvenserna av att vara kristen och kyrka. Jag hade tänkt skriva om texten, men andra hann före. Seglora Smedja och Stockholms stifts domprost beklagade genast debattinlägget och avfärdade det som mer eller mindre främlingsfientligt. Det fann jag beklämmande.

Visst kan det vara så som domprosten, och många med honom tror, att Gud finns bortom alla religioner (eller så menar han bara de tre abrahamitiska religionerna?) och att olika religioner tillber samma Gud. Ja, så kan det vara. Men det kan lika gärna inte vara så. Det kan ingen människa veta. Kanske är vi grundlurade allesammans, vi troende, kanske finns det ingen Gud? Kanske är den kristna vägen en återvändsgränd, kanske borde man söka sig till en annan religion? Vad vet jag. Människor tror olika, tro är svårt, det får man respektera. Vi kan inte veta. Gud är alltid större.

Men, jag kallar mig kristen just för att jag inte tror att alla religioner eller religiösa uttryck nödvändigtvis leder till Gud. Tro är svårt, tänker jag mig. Vägen smal. Det finns ingenting av allmänandlighet i min längtan, i min tro. Jag döpte mig vid 40 års ålder och det var jättestort för mig att göra det valet. This is it. Jag har valt detta, denna religion, denna kyrka, denna människa. Jag vill lära känna Kristus. Ingenting är viktigare än just detta.

Jag vill tro att Kristus är Gud och jag kan inte avfärda Jesu ord när han säger sig vara vägen, sanningen och livet, eller när han säger att ingen kommer till Fadern utom genom honom. Kanske har han rätt? Jag vet inte, men min tro vill lita på att Kristus innebär en helt igenom ny möjlighet, en unik möjlighet i tiden, och jag behöver en kyrka som hjälper och leder mig djupare in i det, djupare in i min relation till Kristus.

Detta betyder inte att jag hatar troende med en annan religiös övertygelse eller att jag vill förhindra deras religiösa utövande, eller att jag är främlingsfientlig. Jag blir ledsen när representanter för SvK tycker att det är där jag hamnar. Jag skulle aldrig säga till någon att de tror fel, all tro är vacker och vad vet jag om vem som har rätt. Däremot kan jag säga i möten med de som inte tror som mig: ”Jag tror inte som du. Jag tror att Kristus är Gud och det är i honom jag söker min sanning.”

Jag behöver en kyrka som vill vara med mig i de orden. Som ser att det går att föra dialog med andra även om man igenkänner sina olikheter. Som inte genast skriker främlingsfientlig! Nä, jag tror inte att alla religiösa uttryck leder till en och samma Gud. Jag tror på Kristus. Och jag behöver en kyrka som stödjer mig i det valet.

Läs mer:
Är evangeliet en kränkning för ”andra” (Kyrkans tidning)

Kristen opinion (Blogg)

Bara för att jag älskar min egen hustru (Domprostens blogg)

Rikendomen bör i öppenheten (Seglora smedja)

28 comments

  1. ”När jag läste artikeln i KT av Annika Borg och Christer Hugo läste jag den inte som en attack mot andra religioner (…)”

    Inte jag heller. Jag läste artikeln som en attack på Helle Klein och Ewa Linquist Hotz, dvs Seglora smedja-madamerna. Och nu har dessa attackerat tillbaka utan att de heller använda namn på personerna de angriper. Det är nåt prästerligt beef, går säkert way back. Åke Bonnier har inte förstått det och strider på med sina egna käpphästar.

    Tycker bägge de där sajterna är mest patetiska.

    Men i sakfrågan, som jag iockförsig tror är mindre viktig i just det här bråket, håller jag med dig. Inte Borg och Hugo, de har en konstig ton i sina texter. Jag håller med dig om att kyrkan handlar om Kristus.

    SvK går snett eftersom det finns så många brödpräster. De har blivit hemmablinda och ser sig nånslags religionslärare. Sorgligt, sorgligt, men något annat samfund finns inte för oss som ser. Det är de som borde starta eget istället: Allmänna Salighetsverket dä de kan anställa imamer bäst de vill (men där finns det ju inga trygga anställningar för präster förstås).

  2. Carolina, jag tänkte på det du hade skrivit om att tal om Kristus lyste med sin frånvaro i en kyrka du hade varit , när jag satt i min kyrka idag och hörde en predikan som helt handlade om Kristusl
    Det verkar ju vara regionalt betingat hur man handskas med budskapet och innehållet i den kristna tron inom Svenska kyrkan.
    Du verkar ha kommit till tro i vuxen ålder, jag föddes in i min tro och har aldrig en sekund tvivlat på att det finns en Gud. EN Gud! Men denna brist på tvivel är förmodligen något konstigt hos mig, man ska kanske tvivla ibland för att vara eller verka seriös.
    Men vad gör man på tv? Idag såg jag Gudrun Schyman medverka i det samtal som ersatte en riktig gudstjänst. Hon stoltserade med att hon inte var troende och menade att kyrkan hade mycket att sona genom abortfrågan. Då menade hon att de genom att ibland hindra en fri abort kränkte kvinnor! Själv menar jag att man kränker foster som inte får liv!
    DÅ undrade jag vart Svenska kyrkan är på väg!

    1. Det kommer skiftande signaler. Och, det är regionalt betingat. Är inte det märkligt? Själv är jag tudelad. Funderar på att sluta läsa kristna prästers bloggar och gå på det som är mitt. Och det tvivlar jag inte på, liksom du?, att Gud finns, är Ett. Men någonstans behöver jag en kyrka som bekräftar mig i just det, och just nu är jag väldigt besviken på kyrkans representanter, ja, du vet hur det kan bli. Antingen projicerar jag, eller så finns min sanning i det. Man får se. Det var en intressant artikel idag i SvD om provrörsbarn som fick mig att tänka till om att kränka barns rättigheter,

  3. Jättebra inlägg på domprostens blogg om att inte svara! Så är det! Jag – och många med mig- har fått erfara det med bitterhet.
    Det är en machokultur utan dess like mitt i allt känslomoset!

    1. Jag tycker bara att det är symptomatiskt på något vis. Många har invändningar och funderingar, men så svarar man bara varandra. Det blir väldigt internt! Sedan är det självklart så att det finns alla sorter, så är det ju.

  4. Tillägg
    Ja, man kan vara besviken på kyrkans representanter, men de är olika!
    Efter mitt entledigande från rektorstjänst på Växjö stifts fhsk 1999 gick jag ur kyrkan på hösten 2000, men bara för att återinträda efter ett par månader.
    När A.W. (min f d ordförande) blev ärkebiskop blev det liksom too much för mig, så då gick jag ur igen. Efter 1,5 år återinträdde jag.
    Jag brukar säga att jag har ett aktivt förhållande till Svenska kyrkan.
    Här i min by är det bra, tycker jag. Våra kvinnliga präster verkar själva vara djupt troende, vilket ju är en förutsättning, eller hur?
    Jag har ju kunnat konstatera i mitt liv att jag faktiskt behöver den kyrka som jag är så irriterad på ibland! Vilket väl kan ses genom mina återinträden. Så ge inte upp du heller!

    1. I det vardagliga är jag väldigt beroende av ‘min’ kyrka och tycker om min församling och att fira mässa. Och jag är glad och tacksam för att den finns så, den biten finns med. Men så kan jag inte låta bli att gå igång på vissa saker – svaret är kanske att sluta läsa saker som Kyrkans tidning.

  5. Ja, det är olika hur man uppträder inom kyrkan, och nu tänkte jag mest på manliga präster. Tänker på hur det har varit när jag har försökt påverka någon fråga och har mejlat olika biskopar. Vilka har garanterat svarat? Jo, de kvinnliga biskoparna. Och de har svarat själva, inte via någon sekreterare.
    Det var förresten biskopen i Lund som fick mig tillbaka till kyrkan senast. Alltså igen- här har vi machokulturen.

  6. Hej Carolina!

    Jag kan inte låta bli att kommentera din text. Innehållet har jag absolut inga synpunkter på, men det gör mig ont att du är besviken på oss som är kyrkans företrädare. Själv är jag kyrkoherde i en av Sveriges största församlingar och i högsta grad en företrädare.

    Jag tror att det är viktigt att man påminner sig om att vi som företräder Svenska kyrkan är människor av kött och blod, vi har våra fel och brister. Vi är inte bättre än någon annan och vi står inte närmare Jesus och Gud än andra kristna. Vi är vigda på grund av att en biskop ansett att vår inre kallelse bekräftats av en yttre kallelse. Vi är alltså inte företrädare för att vi är bättre än andra, utan trots att vi är som alla andra. Detta måste vi påminna oss själv om dagligen.

    Inför varje gudstjänst ber jag en enkel tackbön, då jag tar på mig stolan: ”Tack Gud för att jag får vara ditt redskap, trots att jag är en eländig syndare”.

    I början av varje gudstjänst faller jag på knä och ber följande bön: ”Gud hjälp mig att inte stå i vägen för dig, då du kommer till oss genom Jesus Kristus. Hjälp mig att inte skymma dig eller stå i vägen för dem som söker dig”.

    Till vardags är det många som tror att jag inte är så religiös, för att jag pratar och klär mig som de flesta andra. Det är endast vid gudstjänster jag har kostym och prästskjorta. För mig är det en viktig påminnelse om att jag inte är förmer än andra kristna. Ibland får jag kritik för det. Några kristna anser att jag borde representera dem bättre som kyrkans företrädare, om det nu hänger på klädseln…

    Jag hoppas och ber för att du ska se Jesus bakom alla mänskliga brister. Om vi varit perfekta, då hade Gud inte behövt sända honom till oss för att han skulle leva ett mänskligt liv, dö på ett kors, uppstå från graven och sedan upptas till himmelen.

    Den frälsare du funnit, finns bakom allt det som du ”går i gång på”. Han är verksam i ditt liv och du kan möta honom i andra människor – det är jag övertygad om.

    Jag är arbetsledare för 13 präster och jag garantera att ingen av dem är så kallade ”brödpräster”.

    Med vänliga hälsningar

    Krister

    1. Hej Krister,

      Jag använde aldrig ordet brödpräst, och om du läser mina kommentarer så skriver jag också att jag tycker om min församling, att fira mässa där, att jag är beroende av det, och kanske bör jag nöja mig vid det. Min kärlek eller längtan till Kyrkan (=Kristus) är stor. Kanske är det därför som besvikelsen också blir stor?

      Det jag skrev angående besvikelse över kyrkans representanter var inte, även om jag kan se att det kan tydas så, menat att inkludera alla präster, eller kyrkligt anställda. Annika Borg och Christer Hugo är ju präster, och i detta fall stödjer jag dem helhjärtat. Jag finner dem modiga. Och jag tror att det är viktigt att göra det. Jag blev glad av att läsa deras artikel. De påhopp som de fick ta emot gjorde mig grymt besviken. Att Seglora smedja skriver som de skriver får stå för dem, de är så förutsägbara, men Stockholms domprost?

      Själva grundfrågan är viktig för mig. Jag vet ingenting om Gud, men jag valde en kyrka för att jag ville tro på Kristus. Jag ville inte höra: Alla vägar leder till Gud och du kan lika gärna gå någon annanstans. Det kan väl vara så att alla vägar leder till Gud, jag är öppen för det, men det är inte det som min tro bygger på och där finner jag det ytterst problematiskt att en domprost predikar så. Ska man vara helt konsekvent här så leder den inställningen till att kyrkan inte behövs, inte egentligen, det spelar ingen roll om den försvinner för det finns en massa andra religioner som leder till Gud lika bra. Nej, så tror inte jag. Jag kan inte separera Gud från Kristus, eller Kristus från Gud.

      I den kluvenhet som tycks finnas inom SvK kring identitet faller jag på den sida som ser att dialog med andra religioner kan, och bör ske, även utifrån premissen att vi tror olika, vi behöver inte tro på samma.

      Det finns mycket gott i Svenska kyrkan. Jag vet det. Och jag är tacksam över kyrkan. Jag kan instämma i allt du säger, men något skaver. Låt mig avsluta med en liknelse: Om jag har brutit ett finger och har väldigt ont vill jag inte hamna hos en läkare som försöker intala mig att ‘du har ju nio fingrar som fungerar. Allt är ok.’ Och så tycker jag att kyrkan ofta hanterar de som har ont i ett finger, de som ifrågasätter. De hänvisar, likt dig (?) till allt som funkar. Men det som funkar är ju på sätt och vis ointressant, det vill ingenting, det är ju det som skaver som är intressant? Som vill förändring. Eller?

      Oavsett allt finner jag det intressant hur starka känslor frågor detta väcker. Kommentarstråden på domprostens blogg blev lång. Det är bra. Man saknade honom där, men det är som det är.

      1. Hej igen Carolina.

        Du har inte skrivet något om brödpräster, utan det var jag som skrev det med anledning av att begreppet förekommer i detta sammanhang.

        Jag har också läst att du tycker om din församling och att fira mässa där.

        Det var inte min avsikt att ”peka på de nio fingrar som fungerar”, utan jag ville visa på en del av vår kyrkas identitet. Jag delar din uppfattning att vi måste se på det som inte fungerar eller som skaver.

        Svenska kyrkan är en öppen, demokratisk, rikstäckande folkkyrka. Det innebär att kyrkan är större och mer än dess företrädare. Vi är ingen prästcentrerad kyrka, vilket innebär att mitt förra inlägg, enligt mig, i högsta grad handlar om kyrkan och kristen identitet.

        Jag anser att vi i kyrkoordningen hittar en tydlig svenskkyrklig identitet. Den gestaltas i lokala församlingar, vilket gör att alla inte är lika till 100 %. När en företrädare säger en sak, så är det alltså inte samma sak som att Svenska kyrkan som enhet står bakom detta.

        Samtidigt som det är frustrerande att det kan vara olika ståndpunkter inom Svenska kyrkan i en viss fråga, så tycker jag personligen att det en av vår kyrkas finaste sidor.

        Jag delar helt din uppfattning att det är Svenska kyrkans uppgift, och därmed dess präster att rent och klart förkunna evangeliet om Jesus Kristus, förvalta sakramenten enligt vår kyrkans ordning och visa den väg till Gud, som vi känner till – där Jesus är vägen, sanningen och livet.

        Att gå in i en dialog med andra religioner, syftar enligt mig, inte till att hitta en gemensam Gudsbild, eller minsta gemensamma nämnare. Det är först när vi är tydliga med vår tro och övertygelse som det kan bli en bra dialog. För mig handlar dialogen mer om att skapa en relation och se vad av det mänskliga livet som vi delar och kan hjälpas åt med att hantera, utan att ge avkall på vår särart eller vår tro och våra traditioner.

        Med vänliga hälsningar

        Krister

      2. Krister,

        Tack för dina inlägg. Vi delar ju samma inställning kring det ämne som var ursprunget – jag läser din sista paragraf ovan och tycker du formulerar det bra. Tror också att det är bra med olika ståndpunkter inom en kyrka, och det är väl dessutom ofrånkomligt . Ändå kan jag, som endast är medlem av kyrkan och inte anställd, uppleva att det just nu kanske behövs mer samtal kring identitet och mer tydlighet.

        Vad är det som gestaltas i de lokala församlingarna idag? Det är ganska spretigt, kan jag tycka. Bara för att ta ett exempel från min församling som nu till hösten inbjuder till Afterwork Friday Dance – För dig som vill ha rörelse i livet. Om man nu har en kyrkovecka där Söndagens Högmässa är en Uppståndelsefest vad händer då med fredagen? Vet att jag är supernördig, det är ok, men jag kan ändå fundera kring det. Är det verkligen passande att just på fredagen ha afterwork dance? Är det det som kyrkan ska erbjuda? Kan man förankra det teologiskt? Jag har verkligen inga svar på dessa frågor, men jag ser gärna en diskussion kring det. Var sätter man gränsen? Finns det en gräns? (Vet också att Augustinus har uppmanat oss människor att dansa så att vi ska kunna dansa med änglarna när den dagen kommer, så kanske är jag bara ute och cyklar). Jag uppskattar dock att du tar dig tid att svara så ingående som du har gjort.

        / Carolina

      3. Det du skriver om grundfrågan är välformulerat. Det är ju där de som har det andra perspektivet (vad man nu vill kalla det. Åsikten att det finns flera vägar) riskerar att svika sådana som du. Vi har en ganska likartad upplevelse av SvK och dess företrädare på denna punkt. Sen gick jag ju aldrig in i den kristna fållan, dårå, men ett tag kände jag verkligen starkt kring SvK. Det är förmodligen största skälet till att jag bloggar. När jag avreagerat mig och bearbetat klart tar det förmodligen slut på min blogg.

        Det du skriver är såpass välformulerat att… eh, jag ska kanske inte råda dig att skicka in texter till Kyrkans tidning. Men det är ett perspektiv som jag kan tycka att en viss typ av präst behöver få höra. Kanske prästkandidater med, för den delen.

      4. Tack. En sak som jag hela tiden återkommer till är ju att om man nu ska vara just kyrka så måste det finnas någon sorts trövärdighet i att man valt att vara just det. Om alla vägar är lika bra spelar det ju ingen större roll. Och jag menar inte att ‘min’ syn måste leda till fundamentalism – man kan vara med ödmjuk än så. Så här tror jag – det handlar ju om tro – och respektera att andra tror annorlunda. Och att vara tydlig med att kyrkan har en tro.

        Så även du, du skulle kunna samordna dina texter till ett manus.

      5. Haha! tack, men jag har verkligen ingen självklar publik. Min vinkel är såpass udda. Jag brukade alltid säga att jag som varken tror eller är medlem inte ska ha några åsikter om Svenska kyrkan. Efter ett par svängar stämmer fortfarande de två punkterna (okej, den ena är en definitionsfråga) och jag har per definition inte rätt att bry mig. Du har all rätt att försöka skapa offentlig kyrklig debatt men som sagt, huruvida det är ett råd man borde ge någon…

      6. Det tror jag iofs visst att du har, en möjlig publik då. Sedan vet jag inte om man behöver vara medlem för att ha rätt att diskutera Svenska kyrkan – det kanske man inte behöver. Jag ser inte min kristna identitet som så avhängig just mitt medlemskap i kyrkan. Jag tror att jag för en tid sedan var mer benägen att försöka deltaga i den kyrkliga debatten – men jag drog mig ur det eller lade ner de planerna. På något vis fick det negativ inverkan på min tro – det finns en poäng i att vara mer anonym med. Trivs bra med min lilla blogg.

      7. Jag tycker väl att man åtminstone ska kalla sig kristen… man bör väl som minimum ha någon typ av intresse för den där Jesus Kristus, dårå. Jag vet förvisso att det finns ett gäng SvK-präster som inte riktigt håller med. Som tycker att det räcker med liksom andligt intresse – uhm, flummig term men dock. Personligen tycker ju inte riktigt att det är ett vettigt tänk, dårå.

      8. Fast nog uppfattar jag att du har ett intresse för den där Jesus Kristus? Menar kanske mer att det är interssant att läsa dina inlägg och det du skriver för att i det du skriver visar du ju i vilket fall att du tar Kyrkan på allvar – även om du inte delar dess tro.

      9. Det uppfattar inte jag att jag har. Jag har hittat saker inom den kristna sfären som är mycket intressanta, men själva Jesus är jag inte mycket fascinerad av. Om kristendomen inte är sann blir Jesus, för mig, totalt ointressant. Jag har väl slut hamnat i det där facket med tvärreligiöst/synkretisistisk ”andlighet” utan dogmatisk påbyggnad. Nyandlighet, eller vad vi nu vill kalla det. Typisk privatreligiositet som inte efterfrågar någon kyrka. Jag är annars ganska van vid att gå mot strömmen men i detta fall beter jag mig onekligen extremt tidstypiskt.

      10. Den typen av nyandlighet använder sig alltid mer eller mindre av de läror, system, religioner som finns att använda. Och så finns ju min resa hit, som väckte många känslor. Om min blogg lever i mer än två-tre månader till tror jag att det kristna materialet kommer att fasas ut. Nu är det ju nästan 100%, det lär komma att ändras. Jag har många färdigskrivna opublicerade inlägg och lika många halvfärdiga eller skisserade.

    2. Krister, är inte det här svaret ganska goddag yxskaft? Carolina vänder sig ju mot en specifik teologisk och pastoral problematik, inte att präster inte skulle vara människor. Det är ett märkligt (men vanligt) svar tycker jag när man ifrågasätter kyrkans företrädare. ‘Vi är inte mer än människor!’, utropar ni. Utanför kyrkan så förutsätter man att man talar till andra människor, och håller sig till sakfrågorna man diskuterar.

      1. Hej!

        Det var inte min avsikt att skriva ett goddag yxskaft svar.

        Det blir en specifik teologisk och pastoral problematik att vår kyrka inte har en rak och tydlig linje i alla frågor. Enskilda företrädare kan alltså inte uttala sig för Svenska kyrkan som helhet. Det är enligt mig, en sak som i högsta grad har med kristen identitet och Svenska kyrkans identitet, att göra.

        Jag vill inte gömma mig bakom att jag är människa och jag tycker inte att det är vanlig att företrädare gör det. Samtidigt så är det ett faktum i denna debatt, som jag tror är viktig att se. Om enskilda präster tycker eller gör något som andra anser påverkar Svenska kyrkans identitet, så tycker åtminstone jag att det är viktigt att påminna mig om att de är människor.

        Jag vill hellre samtala med människor än tala till dem och jag tycker att jag håller mig till sakdebatten, då det jag skrivet i högsta grad påverkar sakfrågorna.

        Med vänliga hälsningar

        Krister

  7. Tack Carolina!

    Jag kommer att fortsätta tänka på det du skrivet.

    Just nu funderar jag över om det finns en otydlighet i Svenska kyrkans identitet, eller om det är så att för många inte följer de anvisningar som finns i Kyrkoordningen. Har vi blivit de anställdas kyrka? Är allt som lockar människor tillåtet? Behöver vi bli tydligare, eller måste vi se till att alla församlingar och anställda följer de riktlinjer som redan finns?

    Med vänliga hälsningar

    Krister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s