En liten bit av fulländning

Det var grått idag när jag vaknade och regnet strilade. Igår eftermiddag satt jag på balkongen i linne, idag var det paraply som gällde. Och tjocktröja. Hösten är kommen. Precis som då. För tre år sedan. En osedvanligt varm höst, lite klibbig, så kom regnet på kvällen den sjätte september och den sjunde var det grått, molnigt, regnigt. Jag tänker på mamma idag. Tre år in i sin död, men ändå, aldrig mera levande än just nu. Även om jag inte kommer åt henne.

Brukar fira lunchmässa i min församling på onsdagar och fann det vackert att gå upp till kyrkan idag. Jag hade frågat prästen om vi kunde sjunga psalm 168 – Kom inför Herren i tacksamhet gamla och unga – som ju var mammas favoritpsalm och en som vi sjöng på hennes begravning. Kände en stor tacksamhet när jag steg in i kapellet och såg siffrorna hänga där. 168. Och inte bara den utan även min absoluta favoritpsalm 285 – Det finns djup i Herrens godhet – som avslutning. Dess emellan 399 – Vi bär så många med oss. Det var vackert, en liten bit av fulländning, så där mitt i vardagen.

Precis där, i mässan, tänkte jag: Ja, det är precis just för detta som jag älskar min kyrka, som den gör mig salig. Det var fint att bli påmind om det, så där rent konkret alltså.

4 comments

  1. Jag tänker ibland att föräldrarna nog aldrig dör för en.
    För mig är min mor- som jag bodde långt ifrån i många år- så levande att jag ibland är på väg att ringa henne. Och hon dog 1997.(mig veterligt är jag ännu inte senil)
    Det är en tröst, tycker jag, att döden liksom inte är absolut. Utan, som du skriver, så levande, fast onåbar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s