52 böcker på 52 veckor: 1: Himmelsdalen

Det senaste året har jag läst mycket teologisk facklitteratur varvat med lättsmälta deckare. De senaste veckorna har jag plöjt igenom Anne Holts hela produktion. Rätt ojämn var den. Bestämde mig för att vidga mitt läsande nu när jag inte pluggar längre och anslöt mig till Akademibokhandelns bokcirkel – 52 böcker på 52 veckor.

Man betalar 399 kronor och får låna hem en bok. Läser den och byter den mot en annan. En bok får man behålla när tiden är slut. Vet att det finns bibliotek, men jag hinner aldrig till dem. Dessutom är de senaste böckerna alltid utlånade. Så, anslöt mig och tog hem Marie Hermanssons Himmelsdalen. Var den bra? Om man säger så här:

Började på boken lite däst efter smörgåsbord och ett varv i casinot på färjan tillbaka från Riga igår kväll. Satt bredvid Karaokebaren. Läste. Och fortsatte. Familjen drog sig tillbaka och somnade. Jag fortsatte att läsa med ett glas vin på bordet, omgiven av allt mer berusade medpassagerare och skränig karaokesång. Blev klar i morse. Fängslande, ja, verkligen. Som en blandning av Lehanes Shutter Island (eller Patient 67 som den hette på svenska?) och Kazu Ishiguros Never let me go (vet inte vad den fick för namn i översättning?)

Har nu varit nere på Akademibokhandeln och tagit med mig hem: Den sista goda människan av Kazinski. Får se om den är lika fängslande.

Läs mer:

Himmelsdalen (Adlibris)

4 comments

  1. Jag klarar inte av att läsa deckare. När jag var ung läste jag Agatha Christie. För mig är deckare ett sätt för förtattaren att frossa i ondskan och göra den intressant. Det räcker för mig med det elände vi möter i verkligheten. Men ditt systematiska läsande tycker jag är intressant. Jag ska nog göra en sorts schema för alla olästa böcker här hemma och sätta igång på allvar.

    1. Den sista goda människan är inte att rekommendera dig. Den är verkligen en sorts frosseri i ondska och inte speciellt välskriven heller. Men den där Himmelsdalen var riktigt, riktigt bra. Psykologisk spänning mer än något annat.

  2. Jag mindes just en situation från min lärartid som folkhögskollärare. En ung kille, en elev, hade varit vid ett koncentrationsläger och berättade och visade bilder. Vi tyckte alla att det var hemskt! Men så kom jag på att killen riktigt njöt av det han berättade, han frossade i ondskan.
    Kan det vara så med författare också?
    Som när jag själv som aggressionsutlösning sätter namn på mördarsniglarna i trädgården, innan jag dränker dem! Annars hade jag nog inte kunnat döda dem. Man får tänka till om sig själv i också bland!
    Ska gå igenom mina böcker när jag hämtat mig från tyskaguidningar och relationsstrul. Jag har en bok av M.Hermansson någonstans vet jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s