I änglars sällskap

Befinner oss i Änglarnas vecka. Trösterikt, om inte annat, även om de bibliska änglarna knappast har gemensamt med bokmärkesbilderna. Ungefär som helgonen. Avbildade i strålglans, ofta milt leende. Men så läser man om dem. Fy vad jobbiga de var, bråkiga, ofta säkert rätt utmanande för sin samtid.

Något roligt skedde idag. Jag firade mässa, som jag gör på måndagar, i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan. Försökte minnas när jag började gå i deras måndagslunchmässa men det är säkert en fem år sedan. Det är en liten mässa. Samma präst vecka efter vecka. En kort ordning. Vi sjunger psalmer, a capella, utan organist. Avskalat. Jag missar den sällan. Tycker om kontinuiteten med en och samma präst, man får en sorts guidning genom kyrkoåret, och han talar alltid existentiellt, djupt, ibland lite jobbigt. Inget trams. Detta är på riktigt. Det är på allvar här.

Stannade efter mässan för att prata om praktiska saker – jag ska vara med på deras Tisdagsträff imorgon – och fick frågan: Tycker du att mässan är bra, är det något man borde ändra på? Eftersom jag har varit trogen den mässan lång tid är jag kanske inte rätt person att fråga – jag skulle knappast ta mig över halva stan vecka efter vecka om jag inte fick ut något av det – men i alla fall. Han pratade om möjlighet till mer delaktighet, om han borde tänka annorlunda. Jag sa att jag skulle tänka till om saken och återkomma. Han tackade för det. Och jag ska tänka till om det.

Det slog mig senare under eftermiddagen att detta är första gången som en församlingspräst kommit upp till mig och bett om mina synpunkter kring Gudstjänsten. Jag har gått i kyrkan i många år nu, stundtals väldigt intensivt, men det har inte hänt förr. Inte ens i min egen församling. Det har jag klagat på. Jag har efterfrågat en kyrka som mer generöst sträcker ut en hand och säger: Vill du vara med? Vad tycker du? men den har inte skett. Man sitter liksom och väntar på att människorna ska erbjuda sig. Därför blev jag glad då han frågade. Tror på en kyrka som jobbar mera så.

Mera roligt idag var att jag fick en förfrågan att spela in en helgmålsringning som ska sändas i januari. Jag tittade genast i psalmboken. Det handlar om antingen lördagen inför Jesu Dop eller den inför Livets Källa. Ibland är Gud verkligen förutsägbar. Kunde inte ha fått ett bättre ämne att ruva på.

Nu ska jag läsa vidare i Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Läste den inte då man skulle. Trodde att den skulle vara outhärdlig. Jag har inte varit i närheten av den typ av ångest som boken beskriver, tendenser har funnits men jag är skonad. Ändå tänker jag att den bor inom mig. Att alla människor rymmer allt. Vad skulle utlösa min inneboende galenskap? Min inneboende förintande ångest? Min inneboende ondska?

Läser den nu för att jag blev nyfiken på hennes nya bok som jag uppfattar (efter att ha skummat lite Expressenartiklar så kan vara helt felinformerad) är en sorts uppgörelse med den förläggare som hon upplever  har utnyttjat hennes sjukdom. Har förläggare ett ansvar för sina författares psykiska hälsa? Men vill vi ha förläggare som censurerar, som säger: Vi måste rädda dig ifrån dig själv? Det är inte lätt.

5 comments

  1. I min församling så är det självklart att involvera många människor i gudstjänsten – såväl i diskussioner om dess utformning som planering och genomförande. Jag tror att vi i dagsläget är sju olika gudstjänstgrupper som tillsammans med tjänstgörande präster, kyrkvärdar och musiker planerar och genomför söndagens huvudgudstjänst.
    Och kretsen vidgas hela tiden genom att nya människor fångas upp och tillfrågas. Var och en kan hitta den nivå och den omfattning som passar.

      1. Det är Vallentuna församling, några mil norr om Stockholm.
        Här finns inte bara innehållsrika söndagsgudstjänster, utan det är fullt av aktiviteter alla veckans dagar. Bibelsamtal, föreläsningar, andlig vägledning, kurser, andlig dans, meditation, sång, vardagsmässor, morgonbön etc. Kan verkligen rekommendera onsdagsmässan klockan 19:00. Vilken känsla!

      2. Jag är oändligt tacksam för den gemenskap som vi har i församlingen. Och det som är så skönt är att det är en öppen gemenskap – den växer hela tiden. Här känner man dig sedd. Och man kan komma och gå eftersom det är många som bär gemenskapen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s