Stora ord: Förlåtelse

Förlåt mig

Att förlåta är att befria. Sig själv och den andre. Detta vet vi, ändå kan det ibland vara nästan omänskligt svårt att förlåta. Vad gör vi med dem som allra djupast sårat vårt innersta? De som förgripigt sig på andra? Ska vi försöka finna inspiration i den Gud som alltid sägs vara redo att förlåta, som vill inget hellre än starta på nytt.

Förlåt. Det som skedde är glömt. Nu börjar en ny tideräkning.

Det finns något vackert i den bilden, men samtidigt tänker jag mig ändå att förlåtelse rymmer något mer, att den på något vis kräver något av oss. Att förlåta handlar ju inte om att acceptera beteenden som är skadliga för andra. Att förlåta är inte att säga: Det du gjorde var ok.

Syftet med förlåtelse är väl att den förlåtne ska förstå och ta ansvar för det som skett och ändra sig. När viljan till förändring finns där är det lätt att förlåta. En ångerfull människa är enklare att förlåta än en person som visar total brist på insikt om den skada han eller hon orsakat. I det sistnämnda fallet vet jag inte ens om det går att förlåta. I alla fall inte för oss människor.

(Texten kommer från ett Facebookprojekt i Sofia församlings regi som jag är med i. Att skriva om stora ord, som förlåtelse, kärlek, tro, hopp. Man ska hålla sig kring 1000 tecken, så rätt svårt. Detta om förlåtelse.)
Läs mer:

10 comments

  1. Förlåtelse är inget man enbart ger till någon annan. Det är en egen upplevelse och ett eget beslut om man vill bära med sig agg och ilska mot andra resten av livet. Eller om man vill välja en väg som leder till frihet. Att inte förlåta snärjer in oss i allt mer åtdragna rep.
    Och sedan kommer rädslan, hatet, bitterheten…

    1. Som jag skriver: Förlåtelse befriar – oss själva och den andre. Helt med dig i det. Men är det alltid ett eget beslut? Kan vi alltid välja? Tänker mig att man kan vilja välja, men ändå inte kunna gå förlåtelsens väg.

      Anledningen till att texten blev som den blev – för jag tänker mer som dig – var att jag skrev den precis efter Utöya och det problematiserade förlåtelse för mig – jag kunde inte släppa alla dessa föräldrar, all denna sorg, och så denna gärningsman som visade noll ånger, som ville fortsätta sitt korståg från cellen, som inte hade någon insikt i den smärta han orsakat. Och jag tänkte: Nä, man ska inte moralisera över människor som inte väljer, som inte kan, förlåta. Jag vet inte om vi ska söka uppmuntra dessa föräldrar att förlåta människor som han.

      Ändå har jag en sorts barnslig förtröstan på en Gud som förlåter även de mest vidriga, men tänker mig att det krävs någon form av vilja till bättring. I den stund som vi vänder oss till Gud med insikten om att vi orsakat skada med orden: Förlåt Mig! så börjar verkligen en ny tideräkning. Men att förlåta de som saknar insikt i den smärta de orsakat är för mig som att köpa en drink till en alkoholist. De går ut och gör det igen.

      1. Ja, jag gillade din vinkling om den egna befrielsen när man förlåter.

        Men kan vi alltid välja? Ja, vi har alltid möjligheten att välja. (Allt annat vore att reducera oss till maskiner.) Men eftersom vi är mänskliga är det inte alltid vi KLARAR av att förlåta.

        Ett stort problem när det gäller förlåtelsen är att vi ofta sätter likhetstecken mellan att förlåta och att säga att något är ok. Det tror jag är ett missgrepp. En synd blir inte mindre en synd bara för att jag förlåter den.
        Iastället handlar förlåtelse om att se saker som de är men att ändå ge MÖJLIGHETEN både för mig och den andre att kunna gå vidare. Om jag sträcker ut handen så finns ju i alla fall möjligheten att personen tar den. Men om jag inte sträcker ut den så finns synden och trasslet kvar där.
        Men mest tror jag att förlåtelse handlar om att inte låta negativa skedda saker ligga kvar och tynga i min ryggsäck. När jag förlåter så tar ur den tunga stenen ur min ryggsäck och lägger den vid vägkanten och ber Gud att ta över. När jag förlåter genom att lyfta ur stenen så befriar jag mig själv. Och jag ger den jag förlåter möjligheten att lösa sina egna mellanhavanden med Gud utan att jag ska vara i vägen.

        Men det är inte lätt. Så jag ber dagligen Gud om förmågan att förlåta. (På samma sätt som jag ber Gud om förmågan att tro.)

  2. Jag tror att det är viktigt att det inte blir endast en läpparnas förlåtelse, utan förlåtelsen måste verkligen komma från hjärtats djup.
    Är vi inte färdiga för en verklig förlåtelse ,ska vi nog vänta med att ge den.

    Ibland känns det som om vi kristna till varje pris ska förlåta, det ligger så att säga i kristendomens natur. ”Fader förlåt dem…”
    Men kristendomen får inte bli påklistrad. Den måste vara sann.

    1. Precis så. Att förlåta den som saknar insikt är som att ge en drink till en alkoholist. Man spär på negativt beteende. Som människa tror jag inte att vi ska försöka förlåta allt, vi ska heller inte moralisera över de som inte förmår förlåta (som kanske föräldrarna till Utöyaoffren?), vi ska inse att vi inte kan förlåta allt, se att det är en brist, och lämna det åt Gud. Bekänna att vi inte kan, men ändå söka förtröstan i en Gud som kan.

      1. Jag blir bedrövad när jag läser det här.
        Känns det inte lite som om vi ska ”uppfostra” genom vår förlåtelse? ”Om du är duktig så ska du få en glass.”

        Jo, vi ska FÖRSÖKA att förlåta allt. Det är ett av de mest centrala begreppen i det Jesus sa och gjorde. Om vi säger att vi inte ens är beredda att FÖRSÖKA förlåta då hamnar vi lätt i något obehagligt prestationssamhälle.

        Vi kanske har svårt att förlåta vissa saker, det är mänskligt. Men då måste vi be om Guds hjälp så att vi kan nå en insikt där vi klarar av att förlåta – av hjärtat. Vi kan inte bara lämpa över det på Gud så att vi inte ens behöver försöka.

        Vi ska heller inte skuldbelägga de som har svårt att förlåta. Naturligtvis inte!

        Jag ska upprepa det jag skrev ovan: ”Ett stort problem när det gäller förlåtelsen är att vi ofta sätter likhetstecken mellan att förlåta och att säga att något är ok. En synd blir inte mindre en synd bara för att jag förlåter den. Istället handlar förlåtelse om att se saker som de är men att ändå ge MÖJLIGHETEN både för mig och den andre att kunna gå vidare. Om jag sträcker ut handen så finns ju i alla fall möjligheten att personen tar den. Men om jag inte sträcker ut den så finns synden och trasslet kvar där.”
        Förlåtelse är INTE ett automatiskt godkännande av någons beteende.

      2. Hej PA,
        Egentligen tror jag som du, men velar lite, och kanske sätter jag för mycket likhetstecken mellan förlåtelse och acceptans. Håller med dig om att det ena inte behöver leda till det andra. Men, jag försöker peka på något annat här. Ungefär så här: människan inte är i stånd att förlåta allt, det är vår mänskliga brist, vi kan ju försöka förlåta allt men då tror jag att vi gör oss själva större än vad vi är. Vissa saker kan vi inte förlåta – och det är ok – vi får lämna dem till Gud. Eller något sådant? Annars håller jag med dig i det du säger.

      3. Jag förstår hur du tänker.
        Jag har saker som jag har svårt att förlåta. Men jag ber om Gud om insikt och styrka att förlåta. Det handlar inte om att göra mig större, utan om att lita på att Gud kan förändra oss. Men han kräver faktiskt att vi anstränger oss lite själva också…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s