Mejl till en kyrkoherde

Det händer inte ofta att jag skickar arga-tanten mejl till min församling, men förra veckan skedde det. Innan jag skickade iväg detta talade jag med många runt omkring mig, jag beskrev de starka känslor som väcktes i mig. Jag ställde mig upp på en lördagsmiddag med vänner, begärde ordet, hur pinsam kan man bli, men ändå. Avgörande för att jag skickade iväg mejlet var att många höll med mig.

En väninna kände igen sig. Det är just sådant som detta som gör att hon inte går till kyrkan – den vill sig vara så inkluderande men man känner sig bara utanför. Varför blir det så? Fick flera SMS i veckan med frågan: Har du fått något svar? Från förhoppningsfulla som jag själv. Som vill kyrka. Ledsen att göra dem besvikna. Ja, jag fick ett svar. Ska inte lägga ut det innan jag förhör mig om det är ok med KH, men svaret gjorde mig grymt besviken. Along the lines of: Vi ser på saker olika och jag känner inte igen mig i det du säger, vilket i min bok är maktspråk på högsta nivå. Han kunde lika gärna ha sagt: Jag förstår mig inte på dig så jag väljer att avfärda dig. Fy, vad ledsen jag blir. Varför måste man vara så? Och, detta handlar inte om lunch eller inte lunch, det handlar om en längtan efter en församling som med självklarhet räknar in mig, och om en tro på en kyrka som skulle kunna vara en sådan plats.

Så här är mitt mail till kyrkoherde, i all sin nakenhet. Vad tycker ni?

Hej xxxxx,

Jag kan vara helt ute och cykla, men ändå.

Jag har i sex års tid gått troget på onsdagslunchmässan. Under dessa år har det aldrig hänt att någon från församlingen frågat mig: Vad tycker du om mässan? Skulle man kunna göra något annorlunda? Det är ett konstaterande snarare än kritik. Jag har dock i olika sammanhang framfört tankar att man skulle kunna göra något mer med den – och de två förslag jag haft är att ha sopplunch efter och att mässan kanske skulle tjäna på att en eller två präster hade ansvar för den för att på så vis skapa en bättre kontinuitet. Mina förslag har fallit för döva öron, det blir så ibland, jag har fortsatt att gå i mässan.

Jag tycker dock att det är synd att mässan nu blir som en del av ert personalmöte med efterföljande sopplunch för de som arbetar i kyrkan. Jag vet inte, men finner det exkluderande gentemot oss som faktiskt gått i den mässan under många år. Jag kanske låter helt överdriven här nu, vet att den risken är överhängande, men detta väcker starka känslor i mig. Onsdagsmässan har varit en viktig del av min tros ordning. Nu känner jag att jag inte vill gå dit. Det är två saker som skaver. Dels att det inte är speciellt trevligt att gå på en mässa och veta att 85% av dem som är där ska gå iväg och äta lunch tillsammans, men att inte vara medräknad (speciellt då som jag efterfrågat sopplunch efteråt för alla, inte bara för dom som arbetar i kyrkan). Det andra är mer abstrakt, men det är något i allt detta som förstärker den där känslan i mig av att vi som medlemmar inte riktigt ses som del av kyrkan. Självklart ska ni ha personalluncher och dylikt, men kanske inte i direkt anslutning till mässan? För mig skickar det fel signal.

Jag är helt och fullt medveten om att du inte medvetet vill verka exkluderande. Detta är mina tankar. De är del av större funderingar kring detta med att vara kyrka, och utifrån att jag möter många människor som uppfattar kyrkan som alltför internt fokuserad. I allt detta har jag fått flera förfrågningar att föreläsa kring just hur man som kyrka kan bli bättre på att möta vuxna människors andliga längtan från stiftshåll (lund, växjö och skara) så jag är mycket i dessa funderingar. Skulle man kunna göra något annorlunda? Hur får man människor att känna sig välkomna? Vilka signaler skickar vi ut?

Hälsningar,

Carolina

24 comments

  1. Bra att du ger respons på detta fenomen som i olika skepnader är otroligt vanligt i svenskkyrkliga miljöer. Jag tror nämligen att det är precis som du skriver att det inte handlar om ett medvetet exkluderande (oftast i alla fall). Det handlar mer om en struktur som är så inarbetad att ingen riktigt ser den. Därför tror jag också att många som känner som du inte skickar det där brevet, det är helt enkelt så man har lärt sig att kyrka är. När jag gett uttryck för lite liknande erfarenheter i min församling har jag plötsligt upptäckt ganska många människor som har sådana upplevelser, men som så att säga inte ens har sett att de har något mandat att ta upp det. Den exkluderande kyrkan har liksom slagit rot inom dem.
    Fler arga tanter är vad jag önskar Svenska kyrkan alltså.
    Tack förresten för en bra blogg som jag då och då halkar in på

  2. Man kan ha olika syn på det här. Men för egen del hade jag inte störts det minsta av det du beskriver. Men det är ju hur jag skulle ha upplevt det.
    Gemenskapen tar sig andra uttryck för mig.
    Hade jag upplevt samlingen efteråt som viktig hade jag nog dragit igång det själv, utan att be församlingen arrangera något.

    1. PA, man ser olika på saker och ting. Och det är väl att det är så. För mig handlar det inte primärt om samlingen, utan om något annat, eller den där längtan efter en församling som vill vara kyrka med mig, som inkluderar mig, och som tar mig på allvar. Och det gjorde inte KH i sitt svar till mig.

  3. Att ge människor känslan av att vara inkluderade är oerhört viktig. Och tyvärr är det i olika sammanhang vanligt att folk blir exkluderade på ett eller annat sätt.
    Bra att du skrev! Tråkigt att KH inte lyssnade på dig.
    Man är olika känslig för sådant här. Själv är jag hyperkänslig så jag förstår att du känner dig sårad.

  4. Tillägg
    Och fattar inte KH vilken skillnad det hade gjort om det hade blivit lunch för alla och om något hade ändrats som du hade föreslagit. Då hade ju en värme av delaktighet spridit sig!

  5. Bra brev.

    Det skulle vara intressant att läsa kyrkoherdens svar.

    Borde inte församlingen i stället erbjuda församlingsborna sopplunch och ge anställda möjlighet att äta lunch tillsammans med dem som de ska tjäna? Självklart under förutsättning att de anställda betalar för sin soppa.

    Vore också intressant att få reda på om de anställda äter lunch på arbetstid och vem som betalar lön och lunch, i så fall. Är det församlingens husmor som på arbetstid, betald av församlingsborna, lagar lunch till de anställda?

    Kanske borde du även skriva till Skatteverket?

  6. Carolina, jag kan inte låta bli att fundera vidare kring det du skriver om ”längtan efter en församling som vill vara kyrka med mig”.
    Jag hoppas att det jag skriver inte sårar dig, även om jag kanske vänder på perspektivet en smula.

    Kanske vi borde vända på perspektiven? Istället för att utgå från mina behov och en församling som vill anpassa sig till mina önskningar kanske vi ibland borde gå in förutsättningslöst och vara en del av en församling utan att de egna behoven är det första vi tänker på.
    Det finns saker i min församling som jag gärna skulle se göras på ett annat sätt eller saker som inte görs som borde göras. Men jag har valt att inte utgå från mina önskningar när jag deltar. Jag går in i församlingens liv med känslan av att jag kommer att få något om jag lägger undan mina egna önskningar för en stund. Då kan jag öppna mig för det som sker, och jag kan upptäcka något större än det jag först hade planerat.
    I det inifrån-perspektivet kan jag sedan vara med och bidra till församlingens liv och utveckling.

    Jag tror att vi alltför ofta hamnar i en situation konsument-producent i förhållande till kyrkan. Kyrkan ska leverera det vi efterfrågar – på det sätt vi vill. Kanske vi då ska påminna oss om att vi också har en roll som tjänare?
    Jag vet – i dagens samhälle är det inte fint att vara tjänare. Vi ska istället utgå från att få våra egna jag och våra egna önskningar förverkligade.
    Men ändå…

    1. P-A,
      Jag är helt med dig och blir inte sårad. Jag har, tycker jag, gått in förutsättningslöst och hela tiden känt, eftersom min församling är viktig för mig, att jag vill och ska vara tjänare. Jag kokar kaffe efter högmässan, jag sitter kyrkvakt en eftermiddag i veckan, och jag är en trogen Gudstjänstbesökare. Men upplever i just detta fall, och det finns tyvärr fler, en sorts tendens eller bild av en kyrka som utgår från sina anställdas behov och som sätter gränsen där. En kyrka för vilken det inte är naturligt att tänka in hela församlingen (man planerar verksamhet för sig själv). Detta är ett exempel på det.

      Jag tar väldigt mycket avstånd från den där tanken med konsumentkyrka, men ser inte att problemet ligger i medlemmarnas krav, utan i något som kyrkan måste arbeta med själv. Man är lite ängslig kring besöksstatistiken och ser sig själv som en producent av aktiviteter för att locka kvar sina medlemmar – och den självbilden är inte bra för en Kyrka.

    1. P-A, Vore inte det ännu konstigare? Att ha personalen på sitt håll och vi andra någon annanstans? Dom har bara en lunchmässa i min församling, men kanske skulle man höra sig för om dom kunde tänka sig en till, en annan dag.

      1. Du hade ju naturligtvis bjudit in ALLA. Du hade kunnat använda kyrkans lokaler för ”din” lunch. Jag gissar att det spontant flutit ihop till en lunch och så hade alla känt att det var en bättre lösning – utan att skapa konflikter eller tvingas använda kyrkoherdens brev som ”offentlig handling”.

  7. Ett ämne som engagerar, vilket syns på antalet kommentarer.

    Du borde bestämma Dig för om Du tycker att Du gjorde rätt. Om så – känn Dig inte pinsam! (Menat som en uppmuntran.)

    Jag förstår Dina tankar/känslor fullt ut. Jag känner också stark nyfikenhet på svaret Du fick, är det omöjligt att publicera?

    1. Håkan,

      Det där med att verka pinsam handlar nog om att jag förvånas över hur starka känslor detta väcker i mig, i det stora hela, livet är liksom större än så. Men, ska höra med KH om det är ok att lägga ut hans svar, tror att det borde vara det men känns inte bra att lägga ut något som inte var menat för denna typ av forum. Men hans svar gjorde mig besviken just för att det var så enligt mallen: a) Vi tycker olika. b) Jag känner inte igen mig i det du skriver. Upplevde att han avfärdade mig istället för att bemöta mig. Jag försöker i mitt mail vara saklig, och avslutar med öppna frågor just för att: Kan vi prata om detta?

  8. Carolina!

    Brev och mejl till och från kyrkoherden, är offentliga handlingar och ska diarieföras, såvida de inte faller under någon form av tystnadsplikt. Det är också kotym att de redovisas för Kyrkorådet.

    Jag kan inte se några formella skäl till att du ska inhämta kyrkoherdens tillåtelse för att publicera hans svar här på din blogg, även om det är fint av dig att göra det. Det svar han har givit dig, borde finnas i församlingens diarium och är således en offentlig handling.

  9. Spännande att det blivit sån rusch här efter att du lagt ut ditt brev. Ja, det vore bra om hans svar kunde läggas ut så att det går att diskutera det lite mer principiellt.

    P-A, herregud vad mycket rädsla det finns att tala om saker offentligt! Varför ska strukturfrågor behandlas på individnivå, varför? Det är ju inte en privatsak mellan Carolina och församlingens kyrkoherde detta. Det är just offentligt man ska tala om kyrkan.

    1. SLJ, ibland kan en eftertänksam klokhet leda till mer resultat än krav på svar och ett visst agerande. Det lågmälda samtalet är tyvärr på undantag numera, inte minst i diskussioner om kyrkan.
      Kanske det till och med är så att det blivit ett direkt resultat med ett samtal istället för ett mail?

      1. P-A,

        Jag hade gärna haft ett samtal med min församling kring detta, tycker mitt mail var en inbjudan till ett sådant med många öppna frågor. Men, det fick jag inte. Har inte offentliggjort något annat än mina egna funderingar och syftet var inte att skapa konflikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s