Människor som gråter

Tisdag är min kyrkdag och har suttit vakt i kyrkan. Det är ett rätt behagligt sätt att spendera tre-och-en-halv timme. Jag brukar vandra runt i rummet, tända ljus, ibland kommer det någon som har en fråga. Förmiddagspassen brukar vara ganska lugna, men idag var det ovanligt många som kom för att tända ljus. Kanske har det med Alla Helgons Helg att göra. En sak funderar jag kring.

Vad ska man göra med människor som gråter?

Bör man gå upp till dem, lägga en hand på deras axel och säga: Är det något du behöver? Vill du prata? Eller ska man låta dem gråta i fred? Funderar på mig själv. Vad skulle jag vilja?

Tänker på det för att jag läste en bok nyligen av en kvinna som började gråta under en mässa. Gråten sprutade. Det gjorde ont i henne att ingen av de personer som var där tog sig an henne, att ingen frågade hur hon mådde. Å andra sidan vet jag att många går till kyrkorummet just för att få vara i fred, och kanske även få gråta i fred.

Idag var det en människa i kyrkan som tydligt grät. Jag lämnade personen i fred. Så här i efterhand ångrar jag mig och kan jag inte låta bli att undra om jag i hennes ögon blev en sådan där person som struntar i, som inte bryr sig.

4 comments

  1. Jag brukar hämta ett nasdukspaket och ge dem. Det ger mig kontakt. Säger ofta ”säg till om du vill prata” också. Funkar som lagom omsorg, men ändå lätt att avböja om man vill vara ifred.

  2. O, så svårt! Jag hade nog velat vara i fred. Helt. Annars hade jag gått någon annanstans än till en kyrka. Men vi är olika.
    Det som för en människa är en tröst, känns för en annan som påträngande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s