Vad ska man göra i ett kyrkorum?

Tycker hon hamnar fel, Maja Hagerman, när hon klagar på att människor inte får sätta sin egen prägel på vigslar, dop och begravningar. Varför måste prästen hålla sig till sin ordning? Ja, det kan man ju naturligtvis fråga sig, men om man nu väljer att fira högtider i en kyrka, med en präst, ingår en viss religiös ordning. Att det finns kyrkor är i sig ett uttryck för att religion inte är en privatsak, och att präster håller sig till kyrkans ordning när de förrättar kyrkliga ceremonier är väl ingenting att bråka om.

Frågan är väl snarare, som Hagerman kommer till, om man bör låna ut kyrkan till borgeliga ceremonier, eller andra livsåskådningshögtider. För henne är svaret självklart Ja, men vad är kyrkan för rum, egentligen, och vad ska man använda det till? Jag kan reflexmässigt hålla med om att kyrkan ska vara öppen, men frågan är mer komplicerad än så. För många troende är kyrkorummet mer än ett rum, det finns en vördnad i det, djupa känslor kring vad som kan ske i det rummet, och inte. Var sätter man gränsen? Ska man sätta en gräns? Kanske inte, men går det att försöka förstå de människor som faktiskt tycker så?

För vad trist det blir när debattörer så där reflexmässigt målar upp sina motståndare som krafter som ”vill att Svenska kyrkan ska vara en bastion för etnisk svenskhet.” Det var väl inte det som någon ville? Kanske snarare som en plats för de som vill tro på Jesus Kristus?

Läs mer:
Dags att öppna kyrkorna (DN)

2 comments

  1. Snudd på off topic, men det Hagerman säger om Fadimes begravning

    ”Ett stort ögonblick då nationalhelgedomen Uppsala domkyrka öppnades för en ceremoni för både kristna och muslimer. Kronprinsessan Victoria var där, liksom ärkebiskopen och riksdagens talman, och de fick höra domprosten läsa såväl en välsignelse som en mening som inleder varje sura i Koranen. Jag fällde en tår – av glädje – för det var så hoppingivande att detta högtidliga gamla rum kunde få en sådan användning. Och samla så många kring något att vara överens om.”

    måste vara en modern myt, alternativt hade domprosten gravt misslyckats med att kommunicera med familjen. Ur Aftonblaskan:

    – Vi planerar en stor begravning, gärna i Uppsala domkyrka. Det blir en kristen begravning, säger Fidan, 30, Fadimes äldsta syster.

    Hon säger att de inte har någon direkt religion, inte är troende och att de i familjen som gift sig har gjort det borgerligt..

    Uppgiften om vilken trostradition familjen tillhörde varierar – zoroaster, aleviter, jeziditer, ortodoxt kristen – men inte muslimsk. Oavsett var de tydligen såpass sekulariserade att de tyckte att det största samfundet i de land där de levde var lämpligt att begrava deras dotter. Medlem var Fadime knappast, men jag har full förståelse för att man inte sade nej.

  2. Jag hade nog trott att kyrkans skiljande från staten skulle resultera i att den mer blev en kyrka för de troende, men så verkar det inte ha blivit? Uhm. Här fick jag en tanke som nog blir ett blogginlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s