1:a efter 13-dagen: Kom mitt käraste barn, kom!

Idag firades Jesu dop i våra kyrkor, så även i min, och varje gång dopet lyfts fram blir jag sprudlig. ”Hur många här minns sitt dop”, frågade prästen under predikan, jag hade inte lust att räcka upp handen, jag är inte frimodig, men visst minns jag. Med glasklar tydlighet – samtidigt som det tycks dunkelt. Vad sa han egentligen prästen, under doptalet, minns inte. Vilka texter lästes? Minns inte. Psalmer sjöng vi inga. Det hela var ganska avskalat, men känslan, ja, den sitter där. Sprudligheten, tyngden. Den där rösten inom som tycktes så nöjd, som öste välsignelse med ord som: ”Kom, mitt käraste barn, kom!”

Jag vet inte varifrån tanken kom. Att döpa mig? Det hängde inte samman. I de kretsar jag umgicks hade jag aldrig hört talas om en vuxen människa som så där spontant får för sig att döpa sig, men ändå. Det var där jag hamnade och på den vägen är det. Tilltalas av barnaskapet hos Gud. Ser det i mig själv. Jag rymmer en 48-årig kvinna som, för det mesta, är rätt balanserad. Jag har lärt mig att hantera mig själv. Men där finns även det där nu snart 8-åriga kristna barnet som utmanar, det där barnet som min tro vill locka fram. Hos Gud får jag vara barn. Barnslig. Omogen. Behövande. Otålig. Utagerande.

Ett barn kan på en eftermiddag gå igenom hela registret av känslor – ilska, sorg, glädje och skratt för att sedan somna gott. Detta går oss förlorade när vi börjar agera vuxna. Vi säger inte Dumma dig! till medarbetaren som beter sig illa, vi bryter inte
ihop när den vi trodde var en vän tar den sista kakan, vi kiknar inte av skratt av en pruttkudde. Vuxna behärskar sig. Så även jag. Men i min tro, när jag befinner mig i den, finns ingen behärskan. Där finns bara nöd. Men den är ettrig, tack och lov, som hos ett barn. Den ger inte upp.

Snart fyller jag 8 år som kristen. Kan roa mig med att studera psykologiska utvecklingsstadier, och ser paralleller. Så här skriver psykologiguiden;

”7-åringen kan ha snabba växlingar mellan glädje och dysterhet, mod och rädsla. Ena stunden kan barnet vara starkt avståndstagande mot föräldrarna och i nästa stund gulligt och nära.

7-åringar har ofta ett behov av att visa sig duktiga och behöver beröm och uppmuntran. Det är vanligt att de är ganska självkritiska.

8-åringen är inte sällan en drömmare och är upptagen med att bygga upp ett liv utanför hemmet. Skolan, kompisarna, aktivieter blir allt viktigare. Många är väldigt uppbokade, men 8-åringar måste få tid att leka också.

Fortfarande är barnet förstås oerhört beroende av föräldrarna, även om kontakten kanske inte är så fysisk längre. Däremot kan barnet behöva lugna pratstunder med pappa och mamma.”

Tänker, inför det nya året. Ja, jag ska möta deadlines, jag ska producera, jag ska balansera, jag ska vara väninna, vän, maka och tonårsmamma och jag ska tjata om läxläsning och försöka reducera datortiden, jag ska vara helt normal, men jag ska även se till att den där 8-åringen inom mig som vill liv får den tid hon behöver för att leka och ha sina lugna pratstunder med Fadern.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s