Andligt ledarskap och annat ledarskap

Tog med Peter Halldorfs ”Heligt år” till kyrkan igår när jag satt vakt. Läste den när den kom ut, och bestämde mig för att ha den som färdkamrat genom ett kyrkoår. Några sidor i taget. Att vara i trettondagstiden. Hans ord om ledarskap och makt fick mig att fundera.

”I samma stund vi tror oss ha makt, tror oss vara ledare, blir vårt huvudintresse att behålla makten, att klamra oss fast vid vårt ledarskap. Vi blir våldsmän men märker det inte själva. På den vägen skapas de system som kväver livet. Systemet är till sin natur oförmöget att ta in det avvikande och överraskande, eftersom det hotar makten. Så främjas likriktning och rättning i ledet. Andens liv, som präglas av mångfald, färgrikedom och olikhet, utsläcks.”

Även om Peter beskriver frestelsen för den andlige ledaren att söka världslig bekräftelse för sitt andliga ledarskap är väl problematiken densamma lite varstans. Man ser det överallt. Utmanad makt känner sig hotad, hotad makt leder till ängslighet, ängslighet leder till eroderad självbild, eroderad självbild leder till intagen försvarsställning, försvarsställning leder till sköldar mot omvärlden, sköldar skapar slutenhet, slutenhet leder till tystnad, tystnad leder till syrebrist. Syrebrist skapar känslan att inte kunna andas.

Sedan exploderar alltsammans i det offentliga – på Facebook, på Twitter, i nätforum. Man ser det lite varstans. Socialdemokratiska partiet? Svenska kyrkan? ”Kulturdebatten” efter Bengt Ohlssons ”gilla läget”? Felicia Feldts förtvivlan?

Vem får var med? Vilka är ok? Vad ger oss rätt att stänga ute?

I det stora – vilka avvisas från Sverige, vilka släpper vi in? Hur förvarar vi de människor som är på väg att slängas ut? Varför kallas det förvar? När gick värdigheten förlorad?

Makt är förresten svårt att förhålla sig till. Jag vet. När jag alldeles för tidigt i min yrkesbana fick arbetsledaransvar – jag var bara 27 – ville jag inte låtsas om att jag faktiskt hade makt – över semesterscheman, arbetstider, att fördela arbetsuppgifter – jag ville hellre vara ”kompis” än ”chef”. Det var inte bra för någon. Att ha makt, utan att igenkänna och ta ansvar för den, är riktigt illa.

Får mig att tänka på Platon och hans Staten. Vi bör välja till ledare de som inte vill leda. De är de enda som har möjlighet att stå emot risken att korrumperas. För Platon var svaret filosoferna. De vill inte makt. De söker sanning.

Läs mer, om fredliga flyktingaktioner, ur ett kristet perspektiv:

Vi tror på en Gud som var ett flyktingbarn: Öppet Landskap – Carolina och Sofia möter Josefin Brink

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s