Varifrån kommer sagorna?

Efter badet kryper de upp i den stora sängen. Barnen lägger sig nära henne medan de väntar på en saga. Hon formar berättelser ur deras ansiktsuttryck, skriver dem ur deras blickar, orden kommer till henne likt droppar, hon letar efter fortsättningen i deras miner och reaktioner. Hon försöker förklara att det är i deras ansiktsuttryck som sagorna föds, men de förstår inte.

’Sluta, mamma. Säg istället var de kommer ifrån, vem har hittat på dem?’

Hon funderar en stund. Tittar på dem, en efter en. Så börjar hon.

’Det finns en urmoder till alla sagor. Hon har alltid funnits, kommer alltid att finnas. Hon är en källa, en brunn, det finns många berättelser i den brunnen, så många historier, så många sagor som vill berättas. Och får hon inte berätta sina sagor, så brister hon, som en ballong som pumpas överfull med luft. Så många floder leder till hennes källa, det väller in berättelser, sagor, och hon vet att de måste vidare. Där är så mycket att berätta, så få som vill lyssna. Och en enda röst. Inte kan hon berätta dem alla själv. Så hon delar ut sagorna. Det låter kanske märkligt, men hon har feer till hjälp. Hon ger dem sagorna och så flyger de över jorden med berättelserna inkapslade, nermalda till ett finkornigt pulver. Ett magiskt pulver som de slänger runt, frikostigt, till alla och envar som vill ha. Det finns överallt’, säger hon.

Det finns i era ansikten, tänker hon.

’Det finns överallt’, upprepar hon. ’Men det händer förstås att man inte ser, att man glömmer att leta, eller så glömmer man kanske att man behöver. Men det räcker med ett korn, ett enda korn, så kommer den, berättelsen. Det är en sorts magi, en trollkonst.’

’Kan man se feerna?’

Hon tittar på honom en kort stund innan hon svarar:

’Jag vet inte. Jag har aldrig sett dem, men det betyder ju ingenting. Att inte jag ser dem. Det finns säkert andra människor som ser dem. Fast spåren av dem, dem ser jag.’

’Jag ser feerna’, säger han.

Hon lägger handen på hans huvud och rufsar om i håret. Lutar sig ned och pussar honom på pannan.

’Jag ser dem också, spåren av dem, i ditt ansikte’, viskar hon in i hans öra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s