Gudslängtan invid Slussen, anno 2012

Sprang omkring vid Slussen på jakt efter en taxi i veckan. Skulle till en begravning i Saltsjöbaden och var sen. Hörde någon ropa mitt namn och svängde runt. Det var Å som jag var nära under gymnasietiden och åren efter. Människor som man en gång stått riktigt nära är bra. Det blir aldrig skitsnack.

”Hur går det med dig och kyrkan?” var det första hon frågade. Å är seniorkonsult och chef på en PR-byrå och jag känner många inom den branschen. Det slår mig att många av dem just nu – även några av mina uppdragsgivare – hellre pratar Gud än uppdrag med mig. Som Å. Hon hade varit på något seminarium och försökte bena ut vad det är som människor (Stockholmsinnerstadare?) egentligen längtar efter när de beställer ekologiska lådor, sätter surdeg och bakar kakor.

”Jag tror att det handlar om en längtan efter mening, äkthet, att det är det som människor längtar efter. Fast egentligen tror jag att det handlar om att människor längtar efter Gud, efter kärlek, efter andlighet,” sa hon.

Jag tror att hon har rätt. Å är inte en person som går i kyrkan, hon ser inte kyrkan som en plats som besvarar andlig längtan, men så kom fortsättningen på hennes resonemang: ”Kyrkan har ju ett vidöppet uppdrag här, varför möter man inte det?” Vad svarar man på det? Aha, tänker jag, hon ser möjlighet för kyrkan att vara en sådan plats. Hon tycker att den borde vara det. Det finns hopp i det. Hur gör man?

Jag tyckte att Brita Hälls ledare i Kyrkans Tidning apropå att Kristna pucklar på varandra var bra. Låt oss vara värdiga.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra över hur det blev så här. Häll skriver, apropå den prästvigde som fick frågan av SvT om han trodde på Gud: ”Av någon anledning ställer reportern frågan ”Tror du på Gud?”. Varpå prästen inte svarar koncist utan resonerar kring hur frågan är behäftad med svårigheter beroende på vilken gud man egentligen menar.”

Hon försvarar honom, och visst, man behöver inte racka ned på det han säger, men ändå? ”Av någon anledning ställer reportern frågan” – men det är väl en legitim fråga till en nybakad präst – ”tror du på Gud?” I hans svar finns inget som helst hopp, det andas bara ängslan. Vadan denna ängslighet? Vad samtiden behöver är en kyrka som hängivet förkunnar Gud. Jag tror att det är sådant som väcker längtan.

Imorgon är det söndag. Jesus är vårt hopp.

Lär mer:
Bedrövligt när kristna pucklar på varandra (KT)

One comment

  1. Nu har jag inte sett TV-programmet men det där är inte ett svar man vill ha av en präst. Nej. Om jag återigen söker mig svenskkyrkliga präster blir min första fråga – alltså, ”tror du på Gud” kan man ju inte fråga! Det är förhoppningsvis förolämpande, och om inte har vederbörande förmodligen något snyggt svar att slingra sig undan med. (Den unge mannen ifråga kan vara en sådan, eller inte. Det är svårt att säga av den lilla info jag har. Han kanske bara ville ha sagt att han inte trodde på den där skäggige mannen på molnet.)

    ”Vad är Gud” är en mycket bättre fråga. De ska ha ett svar. Jag begär inte att de ska ha ”rätt svar”! ”det enda rätta svaret”! nej. Men de ska ha en tydlig uppfattning och kunna dela med sig av den.

    Vilka människor är det som uppskattar när prästen frågar ”men vad tror du själv”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s