På aftonen av en dopvecka

Om en vecka fyller jag 8 år som kristen. Den 10 februari är min dopdag och idag afton inför min dopvecka. Jag ska tända ett ljus i kyrkan imorgon och på så vis markera att en särskiljd vecka tar vid. Brukar göra så och ser det som en Stilla vecka. Har funderat på det där med att dopdagen infaller en fredag. Korsets dag. Dödens dag. Vad betyder det?

Tog upp detta med min präst som berättade om internerna på Kumla som i en bikt skriver små lappar till Gud och spikar upp på ett kors. Det fick mig att fundera kring vad i mitt liv som jag ska spika upp på korset, vad jag ska lämna bakom, vad inom mig måste dö för att ge Gud plats att leva?

Förra året, när jag fyllde 7, tänkte jag i termer av sju svåra år som ska följas av sju goda. Gud ska bära frukt, eller något sådant. Visst har det varit ett gott år, på många sätt. Men Gud öppnar ständigt nya dörrar, och det är inte alltid lätt. Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans, sjöng vi på en begravning förra fredagen. Ja, just så är väl livet. Inte sorg som följs av glädje, inte så uppdelat, mera sorg och glädje, lite huller-om-buller så där, varje dag har sin sorg, och sin glädje.

Som idag. Min faster fyllde 83 och hon är på hem nu. Mest talar hon om sin förestående död och varje besök blir alltid dramatiskt – det är ju sista gången vi ses. Vi kommer liksom inte förbi det. Men i personalen finns en Anna och en Michaela – de hade bakat en tårta med rosa grädde och färgglatt strössel – och när de kom in med den, när faster förstod att de faktiskt hade gjort en tårta, till henne, ja, då sprack hennes ansikte upp. Det var häftigt att se. Det där leendet. Hon såg ut som ett litet tindrande barn.

Varje år har jag under min dopvecka sökt lyssna in en bön. Vad vill du mig Gud? Vad är det jag ska lära mig?

Så här har det sett ut hitintills:

2004 Mitt käraste barn. Är du (Dopdagen)
2005 Gud, gör dig till min. (1 år)
2006 Gud, förinta allt i mig som inte är av dig. (2 år)
2007 Gud, tuta och kör. Låt inte mig stå i vägen. (3 år)
2008 Kom, Kristus, Kom. (4 år)
2009 Hjälp mig, o Gud. (5 år)
2010 Var mig nära. (6 år)
2011 Jag är större, Carolina. (7 år)
2012 ?

2 comments

  1. Så härligt med en rosa tårta! Jag tänker ofta på de där små sakerna som värmer så mycket.
    När du skriver om att din släkting säger att det är sista gången ni ses kommer jag osökt att tänka på min mormor (född 1871, 100 år före vår son) Hennes yngsta barn (hon hade haft åtta) flyttade till Stockholm, och det var ju långt från Malmö förr.
    Varje gång familjen hade varit på besök minns jag- så långt tillbaka jag kan minnas- hur min mormor stod med stor dramatik vid fönstret och vinkade av dem och sade
    – Det var sista gången, nu ser jag dem aldrig mer!
    Hon levde tills hon var 92 år!
    Och de var relativt ofta på besök.
    Ditt förhållande till ditt dop är intressant. Det markerar tydligen en stark vändpunkt i ditt liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s