Fastlagssöndag: Kärlekens väg

Jag hade uppenbarligen irriterat honom. Han gick igång.

Det var en samtalskväll i en församling ute i landet (SvK), jag skulle prata om min väg till tro, om omvändelse. Det var inte massor av människor, kanske 30, och under frågestunden reser sig en man. Han berättar att han har sin kristna hemvist i en annan tradition, han är från mellanöstern, och ifrågasätter hur jag talar om Gud och inte Jesus. Han har en poäng i det.

I min tro kom Gud först, sedan Anden, det tog tid innan Han konkretiserade sig i Sonen. Kanske stämmer det inte med den korrekta teologin, men jag kan bara tala utifrån det som är min erfarenhet. Mannen ifrågasatte om jag verkligen vet vem Kristus är – och det vet jag säkert inte, i alla fall inte hela Hans omfattning – och sade åt mig att läsa Johannes evangelium. Han uppmanade mig att söka mig utanför det kristna hem som är mitt. Han sa: ”Den Svenska kyrkan har inte den rätta Kristus, du borde gå till konferenser och kurser utanför den.” Sedan stormade han ut ur lokalen. Det blev väldigt känslomässigt.

Det uppstod en tystnad efter det och när jag fick micken i min hand sa jag de ord som kom: ”Jag blir så ledsen, jag får som allergiska reaktioner av de där som pratar om vem som har rätt Kristus, måste vi hålla på så i kyrkan? Det sker ju inte bara i kyrkotradition mot kyrkotradition, vi ser det i alla dessa bråk inom kyrkan. Måste det vara så?” Och när jag sa de orden så började jag gråta. Det kom tårar ur ögonen. Allt blev liksom helkonstigt. Pinsamt.

Min tro är naiv. Den bottnar i att alla människor är skapade i Guds avbild, den finns inom oss, den vill oss Kristuslika. Kristusbilden finns där, även hos den Andre. Jag försöker i tro sträva efter att försöka finna Guds avbild i de jag möter, att lita på att Kristusbilden finns där, och att den vill förena, även när det tycks omöjligt, och kanske, framför allt, när det tycks helt omöjligt. Den förre påven besökte och välsignade den man som ville döda honom. Vad stort det är för mig. Så vill jag också bli!

Jag har ofta tänkt på den där kvällen, den där mannen. Ville han racka ned på mig? Eller ville han rädda mig? Var han feg, eller var han en modig missionär? Jag vet inte.

Fastetid:

Detta ska jag fasta från, det gör mig missmodig:

Seglora smedja – och den oresonlighet som främjas där. Vecka efter vecka driver de sin mobbningskyrka. Denna vecka var det Annika Borg et al, förra veckan var det Birros kristendom som underkändes. Låt dom vara i det som är deras, men i allt detta blir det uberproblematiskt för mig att Stockholms stift samlar in stiftskollekt till Seglora smedjas mobbningsverksamhet i fastans början. Tack Christer Hugo för att du ifrågasätter.

Kyrkans tidning – och dess märkliga journalistiska vinklingar. Kt har möjlighet just nu bli till en röst, att vara på riktigt, att ta sitt ansvar. Så går man i husses ledband. Synd så.

Detta ska jag fasta till, det gör mig frimodig.

Oförsonlighet och människans värde (Söderberättelser)
Det finns en väg – Kärlekens väg.
Bli rädd, men var inte rädd (Kyrkoherdens tankar)

4 comments

  1. Jag vet inte mannens bevekelsegrunder, men han verkar ha kännt sin tro angripen och gick till försvar. På ett märkligt sätt må jag säga.
    Om det vore så att vi måste veta, kunna och förstå allt innan vi får förklara vår tro och vad omvändelsen betytt, då återstår ju bara tystnaden.
    Jag tänker ofta på de första kristna, som gick ut och vittnade om sin tro. Inte visste allt om treenigheten eller vem Jesus var. De bekände frimodigt att Jesus var Herre.
    På samma sätt är det med oss enskilda kristna idag. Vår tro utvecklas med tiden. Inte ser min tro ut idag som den gjorde för 20 år sedan, när jag kom till tro.
    Det var det mannen borde insett och hjälpt dig som en kristen broder att utvecklas och samtidigt öppnat sig för en egen utveckling.

    1. Ja, men det gör vi kanske alla ibland – känner att vår tro – vår djupaste identitet – vår Kristusbild – är under attack och så vill man försvara den. Det är intressant, när det sker, när kommer min tro under angrepp – och när upplevs min tro som ett angrepp?

      Jag tror också att tro är dynamisk – mitt perspektiv är kortare än ditt – men nog har min tro, och jag med den, ändrats genom åren-

  2. Spontan gissning: han kommer från Mellanösterna. Han är nog van vid att kristna är mycket måna om att visa sin kristna identitet, till skillnad från muslimernas, genom att aldrig prata om Gud utan att nämna Jesus.

    Personligen tycker jag att vissa sätt (frikyrkosätt?) att hela tiden prata om bara Jesus är ganska märkliga. Men det är jag det. Jag är förmodligen märkligast själv :p

  3. Vi är alla märkliga på vårt eget sätt. Personligen har jag nog gått från att tala om Gud till att tala mer om Kristus, eller Jesus, men det speglar nog inget mer än att Gud blivit tydligare för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s