Gick Jesus på vattnet? Tror du på under?

Fick frågan i en kommentar om jag tror på Bibelns underberättelser, på mirakel. Är de sanna, metaforer, symboliska, eller? I bibelgruppen igår läste vi om kvinnan från Kanaan som ber om Jesu förbarmande. Hennes dotter är besatt av en demon. Vi pratade om det där med demoner, på hur vi kan tolka de där berättelserna om hur Jesus driver ut demoner. Betyder de någonting, för oss idag? Tänkte på det när jag läste Anna Sophia Bondes krönika i KT:

”Dessutom finns det ju sedan länge en (miss)uppfattning att teologin skulle handla om symboler (Jesus behöver inte ha gått på vattnet på riktigt; det sägs vara en symbol för hans makt över tillvarons destruktiva krafter). En vanlig kyrkobesökare ställer sig naturligtvis frågan: om inte ens prästerna tror på det här – varför ska då jag göra det?

Vår beredskap vad gäller andar och demoner är kort sagt usel. Skulle en man i konfidentiellt samtal berätta att han tror sig vara ansatt av en demon så har jag som enskild präst ingen som helst utbildning för att svara honom. Det finns vad jag vet ingen på Lunds stift som har specialkunskap om demoner och vet vad man ska göra med dem. Det är något som vi aldrig talar om.

Men är det så enkelt så att allt det där är osund vidskepelse? Skulle det inte tvärtom kunna vara så att när vi lämnar walk-over så utlämnar vi människor åt dubiösa krafter och förmenar dem Jesus Kristus? Jag menar: han drev ju faktiskt ut demoner, och såvitt jag förstår kan inte alla dokumenterade fall i Nya testamentet härröras till det som idag går under etiketten ”psykiatri”.” Läs hela texten.

Själv svarade jag så här på frågan om hur jag ser på under: ”Ja, vad ska man göra med bibelns under – tänker mig att du syftar till historier som jungfrufödseln, Jesus går på vattnet, uppväcker de döda – och visst kan man läsa dem som metaforer. Själv är jag inte ‘framme’ i mitt förhållningssätt. Ungefär så här blir nog mitt tråkiga, och kanske tudelade, svar: Ja, jag har nog en tendens i min bibelläsning att läsa undren som metaforer, men utifrån det vill jag inte dra slutsatsen att de bör tolkas som, eller enbart handlar om, metaforer.

Tänker mig att om jag nu tror på, och bekänner, en Gud som skapade världen, ja, vad är då en graviditet? Egentligen? Så ja, jag vill nog tro på en Gud som kan utföra mirakler, att undren i någon mening är mer än metaforer, men är inte riktigt där. Tänker mig dock att om jag ger upp möjligheten att undren bär en sanning som jag i nuläget inte fattar eller kan tro på så finns en risk att jag reducerar Gud. Eller något sådant.”

Gud är alltid större. På det vill jag i nyfikenhet tro.

7 comments

  1. I min första lekmannapredikan för ett antal år sedan i Bjuråkers kyrka tredje söndagen i advent med temat ”Vägröjaren,” fick jag ställning till Johannes fråga till Jesus från sin fängelsecell: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” När jag förberedde min predikan såg jag framför mig hur Johannes, orolig i sin cell började känna oro över att han kanske missförstått kallelsen.

    När jag läste Jesus svar: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får
    glädjebud.”
    Jag tyckte jag med gott samvete kunde säga till församlingen, att de skulle lägga på minnet, att Jesus bevisade för Johannes att han var den som skulle komma genom att räkna upp gärningar. Jag har svårt att i det sammanhanget se, att Jesus räknade upp metaforer.

    Jag har också upptäckt, att när människor frågar om jungfrufödsel eller att gå på vatten, så ställer de inte frågor kring det mest oerhörda i kristen tro, att Gud blev människa. Egentligen en mycket intressant erfarenhet. Är jag bland goda vänner, då brukar jag svara: ”Om jag nu tror, vilket jag till sista bokstaven tror, att Gud blev
    människa i Jesus, då är allt det andra bara småsaker.” Med andra resonerar jag om de vittnesmål som finns för miraklerna och för varje gång blir jag själv allt mer övertygad om sanningen i kraftgärningarna.

    Jag är också helt övertygad om, att det bakom varje konkret kraftgärning finns en himmelsk förklaring som visar vem Gud är och vilka som omfattas av hans kärlek.

  2. Kära Carolina,

    Jag läser din blogg ofta även om jag sällan kommenterar. Jag tycker det är så gott att du vågar ta upp precis allt som har med tro, kyrka och liv att göra. Din blogg är en frisk fläkt!

    Jag skulle vilja dela med mig av några tankar utifrån mitt perspektiv, dels som kristen och dels som doktorand i nya testamentets exegetik, där mitt arbete är att studera nya testamentets texter ur ett vetenskapligt perspektiv och med vetenskapliga metoder. Jag upplever tyvärr att exegetiken alltmer håller på att spela ut sin roll i vissa svenskkyrkliga sammanhang. Jag hör sällan predikan gå in i och ta tag i svåra texter, utan de fokuserar snarare på söndagens teman. Att våga brottas med texten, där exegetiken är ett redskap bland många, blir synonymt med att inte vara “alltför förklarande” eller “skriva folk på näsan om vad de ska tro”. Allt detta är en yttrest märklig tendens i en kyrka vars lutherska arv bär slagord som “sola scriptura” och “ad fontes”. I ett sammanhang där Bibeln lyfts fram och där traditionen tonats ned. Faktum är att bibelvetenskap har ett viktigt perspektiv att bidra med. Luthers ord om att “lyfta på hatten och gå vidare” inför bibeltexter han inte förstod används alltför ofta som “ursäkt” så fort något blir krånligt eller lite svårt. Luther var teologie doktor i exegetik. Han brottades med de svåra texterna. Hans reformatoriska upptäckt kom av studiet av Bibeln.

    Så, i detta sammanhang när det gäller underberättelser; vad kan bibelvetenskapen bidra med? Jag tänker att det inte går att bevisa vetenskapligt huruvida Jesus faktiskt gjorde under, huruvida han uppstod eller inte. Det är föremål för vår tro. Det vi däremot kan studera vetenskapligt är vilken typ av texter bibelns texter är, hur traderingen av berättelserna om Jesus kan ha gått till och sätta dem i sin historiska kontext. I alla berättelser om Jesus i evangelierna tänker jag att det är viktigt att ha med sig att
    det vi möter inte är ett fönster direkt in I Jesu liv, utan snarare en tolkning av hans liv. Detta innebär att det finns sådant i evangelierna som kanske speglar evangelistens egen tid snarare än Jesu tid, att berättelserna är förstärkta med vissa element.,och framförallt att evangelierna är olika av en tydlig anledning. Detta konstaterande behöver dock inte betyda att evangelierna inte har något värde som historiska dokument. En klassisk bibelvetenskaplig fråga är just den om bibeln och historicitet, där vissa forskare går ganska långt i att försvara historiciteten på detaljer, t.ex. i passions berättelsen (t.ex. James Dunn) och andra menar att vi inte kan veta något om vem Jesus var utan att allt vi möter är evangelisternas konstruktion (den formkritiska skolan var extremen i detta). Likaså är det stor och spretig debatt kring huruvida vi kan lita på de tidigare kyrkofädernas traditioner om evangelierna, t.ex. hur tillförlitlig är Papias av Hierapolis sammankopplig av Markus som petrus tolk. En del är mer skeptiska, andra gör långtgående försök att försvara. Bibelvetenskap är alltså snarare ett perspektiv snarare än en consensus och konkreta svar, såsom generellt med vetenskap!

    Jag befinner mig någonstans mittemellan. Jag menar att vi i evangelierna möter ett minne av Jesus, att hans person och det han gjorde skapade en reaktion och en “imprint” i hans omvärld som sedan traderades vidare. Och till den traditionen kan man förhålla sig kritiskt, men det finns inget vetenskapligt skäl till att vara nitiskt kritisk. Tittar man på mirakelberättelserna i evangelierna, kanske främst det tidigaste evangeliet Markus, så finner man snart att de inte har ett egenvärde i sig. De pekar på vem han är. Vad Jesus gjorde och sade tjänar ett större syfte; nämligen att visa att han är Guds utsände, Guds son, och att det i och med honom infann sig en ny tid och verklighet.

    Kunde han då gå på vattnet, driva ut demoner och göra mirakel? Mirakelgörare och demonutdrivare är troligt, hur man än ställer sig till frågan om andemakter. Han var inte ensam om detta för sin tid. Kunde han gå på vattnet? Kanske det. Kanske inte. Hans person och den han var väckte tillräckligt starka känslor hos sin eftervärld att de valde att porträttera honom som Herre över kaos och destruktivitet. Och för mig är det mest centralt; vem Jesus var. Och jag tänker ägna resten av mitt liv åt att lära känna honom. Dels genom studiet av bibeln, där vetenskaplig exegetik är ett perspektiv och tron ett annat som ofta kan befrukta varandra snarare än tvärtom. Och genom det som hör till mitt kristna liv; bön, nattvard och delandet med andra kristna. Där lever Jesus som den uppståndne som ger oss kraft att orka bryta med destruktivtet och kaos. Där går han åtminstone på mina kaosvatten och låter mig aldrig sjunka för djupt.

    Allt gott och trevlig helg!
    /Bim

    1. Å så fint skrivet. Jag längtar tillbaka till klassrummen när jag läser detta. Vad jag tycker är så häftigt med många (kanske alla?) av underberättelserna är att de avslutas med orden. Och många kom till tro. Nä, de har inget egenvärde. De har ett syfte. Människorna behövde dem, eller berättelserna om dem, för att förstå.

      Jag tänker också försöka ägna resten av mitt liv åt att lära känna honom – och man får hoppas att bilden fortsätter att förändras och fördjupas. Tack för jätteintressant utläggning!

  3. Ord som mirakel och under har en stor tyngd. Själv skulle jag säga att jag tror på obegripligheter, det vill säga sådant som vi inte förstår eller kan förklara. Och den sortens saker finns det för mig, som humanist ,massor av i världen.
    För mig är det inte mera begripligt att jag kan sitta i mitt vardagsrum och på en sekund nå min son på semester i L.A. med min mobiltelefon, än att Jesus gick på vattnet. Jag har inga problem med tron på jungfrufödsel.
    Och själv har jag, som jag har skrivit tidigare, så många gånger upplevt händelser som kommer som på beställning, vilket har gjort mig övertygad om att det finns krafter över vårt förstånd så att säga.
    För mig har Gud en naturlig styrning i tillvaron, och tillvaron är i många delar något som jag inte riktigt kan förklara. Detta funderar jag inte speciellt mycket över. Så är det bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s