Palmsöndag: Stora stilla veckans start

Stora veckan tar sin början, och jag säger Stora istället för Stilla mest för att ‘min’ präst, som har en förkärlek för det ortodoxa, uttrycker sig så och det har slagit an. Jesus sista vecka är så långt ifrån stillhet man kan komma – den är snarare den stora rörelsens vecka, men fatta nu då!, han tar varje chans att strida för det Guds rike som han bär, som är en möjlighet, men som människorna valde bort och väljer bort. Var vi tvungna att korsfästa honom?

Hyllad som en konung, palmblad längs vägen, segerns blad. Inom den tidiga kristendomen begravde man människor med palmblad i handen. Så stark var tron. Att dö var att segra över livet! Men vart tog de vägen, de där människorna som stod och skrek: Hosianna! Varför vågade de inte, varför vågar vi inte, stanna kvar? Jesus sista vecka blir en resa rakt in i den totala ensamheten. Kanske måste det vara så.

Imorgon, på den Stora måndagen, rensar han templet, stjälper han borden, detta ska vara ett bönens hus! Imponeras av hur kraftfull han är, hur han kämpar in i det sista för att visa människorna vad som är viktigt. Tänker mig att det kan vara en bild för oss, för fastan, vad behöver vi rensa bort i våra egna inre tempel för att ge plats åt, för att bli till bön? Tänker även att det skulle kunna vara en bild för dagens yttre tempel, för det är ju ofta likadant idag: de yttre templen är allt annat än bönens hus. Hur blev det så?

Tisdagen ägnar han åt undervisning i templet. Vemodigt, han talar om sin död, manar till vaksamhet, men hamnar också i diskussion med de skriftlärde, fariseerna, i en av texterna säger han: ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Nä, vi ville inte. Vi lyssnar nog ungefär lika dåligt som hans samtid, tror jag, även om vi kanske vill tro annorlunda.

Onsdagen drar han sig tillbaka. Det är svekets dag. Judas dag. Men det är också den dag då synderskan smörjer Jesus med en olja så dyr att lärjungarna utbrister: ”Vilket slöseri!” Han blir förrådd. Men han blir också älskad. Förrådd av de som sade sig vilja följa honom – hans egna lärjungar och de fattar inte ens vad de gör. Älskad blev han av den som var föraktad av de som sade sig vilja följa honom. Vilken paradox.

Sedan kommer påskens stora dagar. Skärtorsdagen och det nya förbundet. Kretsen begränsas. En måltid med de allra närmaste mynnar ut i en nattlig vandring in i en trädgård. Det finns ett mått av dödsångest där, och han tar de närmsta med sig: Be med mig! Ack, dom somnar. Ensam får han irra sig allt längre in i trädgårdens hjärta tills han når den punkt där nödvändighet råder: Ske din vilja, Gud. Inte min.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s