Vardagsliturgi: Ljuset är nu helt igen!

Ibland undrar jag vad jag sysslar med, vadan denna nojighet?, men så här ligger det till: Jag fick ett dopljus när jag döptes och varje år på min dopdag ställer jag det i dopfunten och tänder på. Jag har tänt det åtta gånger (plus två extraordinära gånger). Ganska tidigt, kanske för en fem år sedan, bröts ljuset av på mitten och jag minns att min doppräst erbjöd mig ett nytt men någonstans såg jag det där brutna som ett tecken – som en bild av livet, lite trasigt sådär, söndrigt, men det hänger ihop. Det finns en mening i det trasiga. Låt det få vara.

I februari då jag fyllde 8 år märkte jag efter ljusvälsignelsen att ljuset brunnit ned så pass att det handlade om kanske 1.5 cm innan det brutna smälte samman. Även det såg jag som ett tecken – trasig blir hel – det är dags – och har sedan dess burit inom mig tanken att jag ska låta ljuset brinna ned genom det söndriga, bli helt. Det har stått framme, ljuset, på mitt kontor, och jag har vid ett flertal gånger talat med min präst om att tända ljuset under samtal. Har haft det med till samtal, insvept i en kökshanduk, suttit med det i knät men stunden har inte infunnit sig. Nä, inte idag, liksom.

Min tanke var att jag skulle ta ljuset med till morgondagens Skärtorsdagsmässa och låta det brinna ned under ljushållaren under mässan. Det nya förbundet och så gå hem med ett helt ljus. Det kändes passande. Men, så i morse när jag läste Peter Halldorfs Heligt år, som följer mig detta kyrkoår, lärde jag mig att Stora Veckans onsdag ofta firats med helandemässa – i och för sig med fokus på smörjelse snarare än dopljus – men det fick mina tankar att snurra. Jag går till kyrkan idag och tänder mitt ljus! Jag letade till och med fram en ampull med välsignad olja som jag fått med mig hem från en Egyptenresa. Eftersom mina samtal med prästen infaller på onsdagar, dock inte denna vecka, mailade jag honom bara kort och sa: Jag vet att vi inte har tid idag, men jag går till kyrkan och ber klockan 16:00.

Sagt och gjort. Jag var i kyrkan redan halv 4. Ställde ljuset på altaret i det lilla dopkapellet. Tände det. Satte mig på en stol och tittade in i lågan. Följde det smältande stearinet. Min präst kom förbi strax efter fyra och satt en stund med mig. Läste välsignelsen just när ljuset brann sig igenom det trasiga. Det var otroligt fint.

Summan av kontentan: Jag har ett helt dopljus. Vad säger det mig? Ja, inte att jag är helad, det är nog inte så enkelt, men ändå: jag ska vara i det helande, söka det, inte fastna i sprickorna. Ja, något sådant.

Det händer att jag undrar: Vadan detta behov av att ritualisera. Tvångstankar? Eller, vardagsliturgi? Vet inte. Men mitt bland mina kval kring ‘ska jag tända mitt dopljus’ – som idag tycktes uppta en hel dag – jag fick ingenting gjort – ringer en av mina uppdragsgivare och smickrar på mig ett jobb. ”Kan du tänka dig en utflykt till näringslivets verklighet?” Som fackjournalist är min specialitet finansiell redovisning – och det har skett mycket på det området sedan Enronkrashen – inte minst genom gemensamma regelverk, EU-reglering och högre krav på transparens. Vi är inte så många som skriver regelbundet om detta, som har koll på redovisningsdirektiv, men jag kan finna även det fascinerande, hur nördig kan man bli?, och tackade ja av bara farten. Så, nästa vecka ska jag ägna tid åt att prata compliance – det betyder efterföljd det med – med en mängd bankpersonligheter. Hur hanterar man nya kapitaltäckningskrav, BASEL III? Hur ser man till att de efterföljs? Är det inte detta som är vardagsliturgi, oavsett var man befinner sig: Att ställa sig frågan: Hur lever man i efterföljd?

4 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s