Att försonas och förlåta

Följ mig, säger Jesus. Han frågar inte: Vad tror du på? Hur tänker du? Han käbblar inte och försöker inte övertyga, han förolämpar inte, förnedrar inte, föraktar inte. Han säger: Följ mig!

Han påminde oss om det, Bo Brander under söndagens Teologiska samtal i Hedvig, en föredragsserie kring de stora orden. Det handlade om Försoning och Förlåtelse. Det väckte många tankar, inte minst inför denna vecka då rättegången i Oslo startade. Jag har lite svårt för all bevakning – man kommer inte undan – skulle helst slippa se denne man överallt. Var går min gräns för förlåtelse?

Försoning och förlåtelse är svåra ord, men om man tänker sig Jesus, Gud, som försoning, och inte som den som försonar, ja, då blir det kanske enklare. Att välja Jesus, att leva med Gud, handlar inte om att bli dömd eller förlåten, det är att försöka leva i försoning, eller i alla fall i viljan till den. Vad innebär det? En av ökenfäderna besvarade frågan: ”Hur vet man att man har ett rent hjärta?” med orden: ”När man ser gott i varje människa.” Endast människor som lever nära Gud kan se gott i varje människa, det är liksom mer än en människa förmår på egen hand. Jesus kom för att vi är hjälplösa, vi klarar det inte själva.

Vad gör man med en människa som ABB? Kan man acceptera en Jesus som vänder sig även till honom utan att ifrågasätta och självklart säger: Följ mig! Ja, tänker någon del av mig, så måste jag tro. Det är den enda vägen framåt. Men ändå, om jag var en av de där föräldrarna, om jag var drabbad nära, hur skulle jag tänka då? Jag är en åskådare – men hans ansikte överallt väcker akut avsmak i mig. Mitt hjärta är långt ifrån rent.

Den kristna tanken på förlåtelse blir jättesvår när man ser ABB på TV. Läste en del amerikanska referat, i New York Times kommentarstråd handlar mycket om det futtiga straffet. 21 år. Det är några månader per människa. Vad är ett människoliv värt? Även de som säger sig vara emot dödstraff veknar i ett fall som detta. Döda honom! Jag kan förstå de som hamnar där – men i samma stund undrar jag: Kan man som kristen sluta hoppas på en människa och samtidigt kalla sig kristen?

Domprosten i Stockholm skriver bra om detta – 77 gånger. Men funderar ändå på hur jag skulle förhålla mig till den förälder som miste sitt barn och som tog en pistol till rättegångssalen och bara sköt. Läste även kommentaren om att skilja person från agerande – det är skillnad på att förkasta en handling och att förkasta en person – så tänker jag med – men Jesus gjorde inte den skillnaden. Han krävde inte ånger. På korset bad han Gud att förlåta de som dödade honom, han sa: Förlåt dem, ty de förstår inte vad de gör.

Jag är verkligen inte där. Finner detta jättesvårt.

8 comments

  1. Jag är inte heller där. Rent intellektuellt förstår jag, men känslan klarar inte av det. Här får jag väl säga med Billing, när det gällde tro. Men nu får jag säga samma sak om förlåtelse: O Herre, så förlåt du för mig.

    Du har, vad jag förstår, helt rätt, när det gäller Jesus förhållningssätt till oss människor. En av de bättre bilderna för det är ju Saulus förvandling till Paulus. ”Varför förföljer du mig.” Sen anförtrodd ett uppdrag. Ett ”följ mig.” I församlingen hade vi en långcirkel om apostlagärningarna och Paulus, för några år sedan. (Just nu håller vi på med Matteusevangeliet) Jag kan inte påminna mig, att Paulus någonsin tvivlade på han helt var förlåten och stod i tjänst. Stort!

    1. Ja, det är trösterikt att tänka sig att Gud klarar det som vi inte men ack så problematiskt det blir med dessa extremfall. Vi läste också Apostlagärningarna här i min kyrka – och hade Peter Halldorffs Andens Folk som brevidläsningsbok. Det var jättespännande. Sedan tog vi oss an Lukas.

  2. Jag började fundera i gårkväll, när jag skickat iväg kommentaren. Det som hände Paulus, kan ju även hända ABB. Skulle jag i det läget vara lika accepterande som apostlarna och kristenheten ändå var mot Paulus?
    Tanken fick mig genast rikta en bön till Jesus, att han uppenbarar sig för ABB. Den bönen var det lättare att ta till än att jag vacklande förlät ABB.

    1. Ja du. Jag är nog rätt säker på att jag inte skulle vara så accepterande, men i det känns det bra att tänka mig att Gud (Kristus) faktiskt skulle kunna vara det. Tanken att även det svartaste mörker kan bli ljust är trösterik…

  3. Och om Breivik är besatt av onda andar? Han kan kallt planera och genomföra en massaker men påstår sig vara del av ett nätverk och ha deltagit på möten som inte existerat. Om han inte är fullt tillräknelig är han då skuldfri i moralisk och religiös mening?
    Enormt svåra frågor. Men om någon gjorde något mot mina närstående skulle jag vara helt oförsonlig.

    1. Besatt av onda andar vet jag inte om jag tror på – men rent psykologiskt råder det väl delade meningar om hans mentala tillstånd och om han är/ var tillräkenlig eller inte. Jag tror aldrig man skulle kunna hävda att han är skuldfri – varken moraliskt eller religiöst – skulden finns där, och han har ju erkänt. Min fundering var mer: Kan man förlåta den skulden? Och bör man, som kristen, försöka?

      Eller, finns det saker som inte går att förlåta? I det sista fallet tänker jag mig att när människans förlåtelse inte räcker så finns Gud – och det är trösterikt för mig – men kan ju uppfattas som väldigt provokativt. Att Gud skulle förlåta. Men, det är svårt.

  4. Att förlåta någon har också att göra med om den vill bli förlåten.
    När den dagen kommer (om den kommer, men vi kan ju hoppas) att han vill bli förlåten, när han förstår hur kolossalt fel han hade, när han inte står ut med sig själv och det han gjort. Då är det skönt att tänka att även om jag inte riktigt klarar av att förlåta så förlåter Gud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s