Vägen, Sanningen och Livet

Är Jesus vägen, sanningen och livet? Är han en grind bland många eller är han själva grinden? Vet inte. Det handlar väl om tro? Hur tror vi? Olika, men i trons natur ligger att vi inte kan veta. Kanske är inte Kristus vägen, sanningen och livet. Kanske är han en väg, en grind bland många. Kanske är han en återvändsgränd. Kanske har ateisterna rätt. Buddisterna. Vad vet jag. Tänkte på det efter att ha läst Dag Sandahls inlägg Hialöst som ett svar på prästen Ewa Lindqvist Hotz betraktelse Tolkning som ger liv eller förödelse, publicerad på Svenska kyrkans nationella webbsida.

På en ytlig nivå kan jag instämma med Ewa. Det finns kanske andra vägar till Gud än Kristus, men i samma stund som jag tänker de orden sticker något till i mig. Det är inte så jag vill tro. Tänker mig att den inställningen – han är en av många – bagatelliserar något ohyggligt stort: Kristus dog för mig, för dig. Han är på liv och död. Låt honom inte ha dött förgäves. Jag tror att Kristus vill oss människor Kristna – inte allmänandliga, inte andra religioner, inte kristallutövare, han vill oss Kristna. Följ mig, säger han. Jag vill ta hans hand. Så vill jag tro. Jag vet verkligen ingenting i allt detta, men detta vill jag ta på allvar: Kristus utsträckta hand. Ta den. Följ Mig!

Kan man inte som kristen bara säga: Jag vet inte vart andra religioner, andra livsåskådningar, leder, det är inte det som min kristna tro handlar om. Den handlar om att vilja följa Kristus för att jag faktiskt vill tro att han är Vägen, Sanningen och Livet.

Kanske leder det till förödelse, jag vet inte, men det problematiska i hennes text för mig är att den, egentligen, säger mig att: Vi behöver ingen kyrka. Vi kan lika gärna ta vårt Gudssökeri någon annanstans. Och det har jag svårt att tro. Ja, nog är det lite mysko att den publicerades på just Svenska kyrkans hemsida, eller?

18 comments

  1. Antingen tror man enligt bibeln:”ingen kommer till Fadern utom genom mig”,
    ” gå ut i hela världen och gör alla till mina lärjungar!”, Guds Son dog på
    korset för min skull och ”Jag (Kristus) är med er alla dagar…”
    Eller gör man sig en egen mix att hålla fast vid – men då blir det ju som ett
    halmstrå för tron. Jag har bestämt mig för att tro på budskapet i Bibeln.
    Därför släpper jag funderingar om andra religioner, försöker vara sympatisk
    och förstående emot deras utövare och lämnar åt min Skapare att i sin
    obegränsade vishet och rättvisa också ta hand om dem. Det bordet är inte
    mitt…

  2. Söndagen efter 22 juli var det en gammaltestamentlig text som var lite obehaglig just då; det kändes som att han hade kunnat läst den och fått bekräftelse av den.
    I övrigt håller jag med om ditt resonemang.

  3. Det är nog så, att tro bara riktigt kan förstås inifrån. Det betyder att för mig är det Gud som är vägen, sanningen och livet. Det är något som jag ”vet”, det är så att säga inte förhandlingsbart. Dock tänker jag att det finns många olika kartor för ”vägen” men för den kristne faktiskt bara en.

    1. Det är svårt det där med ”vet” och ”tro”. Jag kan också tänka mig att det finns många vägar, men samtidigt är ju evangeliet rätt uppfodrande tydligt med att det faktiskt finns bara en. Det är svårt.

  4. Det står annat på den sidan som man kan fundera över: ”Vilken funktion kan den kristna tron fylla i ditt liv och din vardag” Har Kristus reducerats till en produkt man kan behöva för att göra sitt liv lite bättre?

  5. Vad jag förstår finns en tolkningsnyckel här: nämligen att Jesus vid detta ttillfälle talar till sina lärljungar (till den inre kretsen, då avslöjas ”hemligheter”) då gäller hans ord, att det inte finns någon annan väg till Fadern än genom Kristus.
    Det betyder inte att vägen är stängd för andra ”får” (Joh 10:16), till detta kan tilläggas att Gud är större än vårt hjärta, vi vet och förstår inte allt här och nu men en dag………….
    Beträffande den troendes vetskap kan man konstatera att vårt språk är fattigt, veta kan vi troende göra, det kallas väl egentligen insikt, tänker jag.

    1. Marie,
      Jag tänker som dig att Gud är större – och övergår det vi människor kan förstå – och att vägarna dit säkert kan vara många. Men, i samma stund kan jag undra om inte den inställningen riskerar att förminska Jesus. Det är svårt, tycker jag. Jag har stött på tanken att det i själva verket är Jesus som verkar i allt – och att vägen alltid är Jesus – även om vi kallar den något annat – men det kan jag uppleva lätt kan bli som översitteri.

  6. Har tänkt kring detta. Jag blev ju kyrklig sent i livet, och undrar vad en präst som inte skriver på nationell nivå, utan en vanlig präst i en församling som möter en människa som mig skulle säga – jag upplevde sent omsider i livet att Gud talade till mig – det var skrämmande – jag behövde en form för det, ett växthus, en plats – och jag fick för mig att jag skulle döpa mig. Och, jag tror, någonstans, att det var just dit som den store Gud ville föra mig – till dopet, till Kristus. Jag var rätt förvirrad i detta – i det umgänge jag var hade jag aldrig mött eller hört talas om en människa som spontant får för sig att döpa sig – det var liksom knäppt där jag befann mig. Men så viktigt för mig. Om man kommer med sådana tankar kring Gud till kyrkan – Gud ville mig hit, men fy vad jag tycker Kyrkan är töntig så jag funderar på att åka till Indien, bo på ashram, eller på att bli buddist – ja, vad säger prästen då? Konsekvensen av den nationella nivån är ju att: Ja, kom till oss, eller så åk till Indien, Thailand, det spelar liksom ingen roll. Den prästen jag mötte sa: Du har kommit hem. Han vågade liksom lita på, eller? Tyckte om det.

  7. Vi vet ju att vägen vi följer håller. Det är den vägen vi förkunnar. Om det finns andra vägar så må det vara så, men det har vi inga belägg för och inget mandat att påstå. Så säger jag när folk frågar.
    Jag vet att Jesus öppnat himmelens port. Om det finns andra portar så ok. Men de vägarna känner inte jag. Men vill någon pröva så är det deras sak.

  8. Hej Carolina!
    Kan det vara så att Gud ledde dig till den präst du behövde just då?
    Att känna igen Guds röst, att lyssna till Gud, inställd på rätt våglängd så att säga är en gåva, men mottagandet är mitt ansvar. Gud behöver mitt ja. Jag tror att vi kan träna oss i detta, men det kräver mycket arbete. Kommer inte med någon slags automatik bara för att man är präst eller diakon. Som jag ser det, handlar det om erfarenheter av ett liv nära Gud, med studier (inte minst daglig bibelläsning), arbete för Guds rike, aktivt böne- och gudstjänstliv och engagemang för de minsta, för orättvisor osv.
    Det handlar om att vara ”hoppets budbärare” det viktigaste uppdrag vi kristna har idag.
    Det är aldrig försent att börja vandringen med den uppståndne, vi är ju på väg mot evigheten! Ropet från paradiset kallar nu som då: ”Människa var är du?”
    En god Herrens dag önskar jag dig, dagen rubrik är väl vad det handlar om? Det är ett spännande liv!
    Frid och allt gott!/ Marie

      1. Tack, Carolina, för din berättelse om din väg till dopet! Tack vare sådana berättelser från ett annat håll in i kyrkan/församlingen, så blir jag rikare. (Min väg ända från barndomen är att bibelns texter är sanna och håller jämfört med mänskliga utläggningar.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s