Möjliga vägar

Tidningen Dagens genomgång av Svenska kyrkans medlemsutveckling har fått en hel del uppmärksamhet. Det är intressant, om än lite sorglig, läsning. Jag var och lyssnade på Jonas Bromander i höstas då han presenterade sina siffor – och utifrån dem visade på olika framtida scenarion. Att medlemstappet kommer fortsätta var han rätt säker på – inte minst på grund av rent demografiska skäl – bland den äldre befolkningen är fortfarande medlemslojaliteten stor medan den snabbt minskar bland de som föds idag. Jag letade upp lite statistik på Svenska kyrkans hemsida, och det slår mig hur snabbt det gått.

Idag är förvisso cirka 70% medlemmar i Svenska kyrkan, men om man tittar på dopstatistiken så döptes 2010 53% av nyfödda (73% år 2000), 32% konfirmerades (43% 2000) och 36% av alla vigslar var kyrkliga (61% 2010). Det är bara 10 år vi pratar om. Nåväl.

I en sidoartikel har Dagen låtit analysföretaget Kairos Future skissa på möjliga vägar för kyrkan. Hur ser det ut 2050? Fem procent medlemmar – eller 35%? Ja, siffrorna i sig är väl inte så intressanta, men de olika alternativen kan man fundera kring. De fyra scenarion är 1) Kultur och traditionsvårdarna, 2) En andlighet för alla, 3) Tillbaka till traditionen kyrkan och 4) Nytändning på urkristen grund. Läs mer här. Antagligen kommer inget av dessa scenarior bli verklighet, vi kommer säkert att förvånas, men bara spontant sådär, vad kul att dom tycks tro att nytändning på urkristen grund skulle få kyrkan att växa igen. Jag finner hopp i det.

12 comments

  1. Samtidigt står hela den västeuropeiska kristendomen inför en stor utmaning, inte bara SvK. Strax under 20% döps idag i Church of England, lägg därtill att 40% av prästerna inom en tioårsperiod kommer att gå i pension vilket naturligtvis är en stor utmaning. Detta inte sagt för att nonchalera vår egen inhemska problematik, för även vi kommer behöva få tampas med radikala lösningar. Men även om undantag finns så är den nedåtgående spiral vi ser alltså något gemensamt för hela den västeuropeiska kristenheten. Vi i Sverige ser väl ut att ha en utveckling likt Tyskland där ca 60% av befolkningen är medlemmar i ett kristet samfund, i princip fördelade på hälften mellan katoliker och protestanter. Vill minnas att även våra doptrender ser snarlika ut.

    1. Samtidigt växer Kristendomen i princip alla världsdelar utom Europa – och det tål också att fundera på. Vad är det som gör att den växer? Där tyckte jag den där sammanställningen i Dagen var lite rolig med dess olika scenarion – även om den säkerligen inte är speciellt vetenskaplig.

  2. Jag fick möjlighet att tidigare idag ställa några frågor direkt till den engelske Biskopen av Truro stift, Tim Thornton. Det är därifrån dopsiffran i Church of England kommer ifrån, jag blev själv rätt tagen när jag hörde om deras doptrender och övrig statistik. Vad jag ville visa med mitt inlägg var att internationellt är Sverige inte unikt. Det kan vara viktigt att se det också. Generellt är det väl också så att i de länder utanför Europa kristendomen med kraft växer har utgångsläget i princip varit noll. De har heller ingen barlast, d.v.s. en påse med historiska konflikter, att bära på. Med dynamik har de kunnat börja från scratch (av detta kan vi dock lära oss något). Med den evangelisation som gjorts och görs där kan kurvan alltså bara gå uppåt. För oss med en f.d. enhetskultur där samtliga svenskar för inte länge sedan blev döpta per automatik kan kurvan bara gå åt ett håll – och det ner. Och även om vi, om man får önskedrömma, skulle få den mest autentiska och ”bästa” kyrkan i världen kommer statistiken ändå totalt sett peka nedåt. En sådan autentisk och trogen kyrka kan f.ö. heller inte vara mainstream eller stå helt i samklang med övriga samhället, och därmed aldrig tilltala alla med den konflikt det i grunden finns mellan, som vi hörde i dagens texter, denna världens härskare och Gud.

    Man kan också tänka på när siffrorna i Sverige låg på 80-90% för inte så länge sedan, ändå visade flera undersökningar då att det bara vara 10-15% som ansåg sig kristna. I mina ögon är inte det värsta som kan hända Svk sviktande siffror. Detta är naturligtvis smärtsamt på olika sätt och innebär minskade resurser av olika slag, det ska inte förnekas. Utan det värsta som kan hända i mina ögon är om SvK avkristnar sig själv. Det var så skönt att fira mässa idag och höra de ljuvliga orden i episteltexten ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder”, detta utan att försöka gömma, förneka eller problematisera denna nåderika gåva till oss. Låt oss be och hoppas för att det 4:e alternativet, jag tror faktiskt det drar ditåt.

    1. Patrik,

      Din första kommentar fick mig att googla på Christianity Europe och jag la till en länk i inlägget – supply-side economics – och nu har jag ju mina två vitt skilda världar eftersom jag som yrkesverksam rör mig i de finansiella marknaderna – men fann den Wall Street Journal artikeln intressant.

      Ja, där finns en stor ballast för en statskyrka. Hur hanterar man den? Jag vet inte, men håller med dig om att det finns en risk att man i sin vilja att vilja världen avkristnar sig. Men det finns också det som drar annorstädes – bra krönika av Kuchen i KT – och på det vill jag tro. Tror att våra invandrarkyrkor kan hjälpa oss här.

      Den människa som varit mest avgörande för min tro är Biskop Thomas, från den koptiska egyptiska kyrkan som har det så svårt just nu. Varje gång han kommer till Sverige flockas människor. Det finns hopp i det. Han predikar just det du säger. Gud älskade oss, trots allt, och kan vi fatta det så tar kärleken vid och skapar det som inte finns.

  3. Ang. Svenska kyrkans framtid tänker jag så här:
    Kan det vara så, att vi håller på att gå över från ”folkkyrka” till ”bekännelsekyrka?”. Det är en smärtsam process, men nödvändig som jag ser det.
    Förändringen startade med det påbörjade skiljandet från staten år 2000, men den viktigaste förändringen var, att dopet nu skulle vara grund för medlemskap i Svenska kyrkan. Alltfler inser att då handlar det om efterföljelse på allvar, genom att bli medlem nu bekänner jag ju mitt lärljungaskap. Jesus samlade inga stora skaror på vägen till korset, till slut var bara en lärljunge och några kvinnor kvar, men efter uppståndelsen började kyrkan långsamt växa, genom människor som vittnade med sina liv, levde i efterföljelse, trovärdiga.
    Jag tror vi genomgår en slags nödvändig reningsprocess, vetekornets lag, något måste dö för att något nytt ska växa fram.
    Intressant när någon utanför kyrkan seriöst försöker sätta sig in i vad som sker, av de fyra scenarierna är väl nr 4 ”nytändning på urkristen grund” något att längta till, be för och leva i!

    1. Jag har rätt dålig förförståelse i det kyrkliga – Jag har alltid varit medlem, men innan mitt dop (2004) brydde jag mig inte alls – så har inga minnen från diskussionerna då kyrkan skiljdes från staten. Läste inte de artiklarna i tidningen. Dock tänkte jag aldrig tanken att gå ur kyrkan.

      Men, visst har du rätt i att när dopet blir medlemsgrundande så sker något – man väljer som förälder att döpa sitt barn, sig själv, det är en aktiv handling som någonstans inte kan vara annat än en bekännelse. Och här ligger en utmaning för kyrkan.

      Själva ordet folkkyrka blir ju förlegat med tiden om det visar sig att de scenarior som Bromander visar upp stämmer – vem är folket om säg, 25% är döpta och medlemmar? – vem ska man då vara kyrka för? folket, medlemmarna, är ju de de döpta och de bekännande. Oavsett så är det en spännande tid – då många , inte minst i bloggvärlden, funderar kring kristen tro. Och det är positivt.

      En sak, och nu ska jag vara gnällig, jag hoppar till när människor som arbetar i kyrkan skriver ”någon utanför kyrkan” – jag vet att du inte tänker så – det märks på det du skriver – men jag brukar ofta tänka att ett steg på vägen skulle vara om man i kyrkan, de som jobbar där, inte såg medlemmarna som utanför kyrkan, utan som del av kyrkan. Jag brukar säga att jag längtar efter en församling/kyrka som vill vara kyrka med mig, och inte för mig. Och, det finns ju, på sina platser, redan nu.

  4. Hej Carolina!
    Bara en liten kommentar till ditt senaste svar till mig, med orden ”någon utanför kyrkan” syftade jag på analysföretaget ”Kairos future” som låg bakom framtidsanalysen om möjliga framtidsvägar, antar att deras möjlighet att göra analyser bygger på utifrånseende, några steg tillbaka och man kan ibland se bättre.
    Ang. medlemsskap i svenska kyrkan före 1996 så var det så att barn blev automatiskt medlemmar om föräldrarna var det, dop behövdes således inte för att räknas som medlem.
    Som kyrka har vi en rätt stor grupp ungdomar nu som om ett par år ska tillfrågas om de vill döpas, vill de inte det kan de inte kvarstå som medlemmar.
    Blir intressant att se hur det går.
    P.S. Arbetar inte i Svenska kyrkan längre men har gjort, är nu nybliven glad pensionär med tid att blogga. Följer med intresse din blogg, tack för den! D.S.
    Marie

  5. Tack Carolina!
    Det är intressant detta med diskussion på en blogg, man får ”tala” färdigt utan att bli avbruten och man lyssnar till helheten i det någon annan ”säger”.
    Jag upptäcker nya saker och det leder till varsamhet med orden och inte till en diskussion som någon måste vinna.
    Frid och allt gott! / Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s