Allt färre döper sig och sina barn, spelar det någon roll?

Visst ska man se saker från den positiva sidan – om det går – men man får akta sig för att bli blind för verkligheten. Det har kommit ny statistik från Svenska kyrkan och Kyrkans tidning sätter rubriken: ”Fokus på dopet ger resultat i ny statistik” – bra så, tänker man, men läser man texten undrar man om rubriksättaren gjort detsamma.

”Om man jämför med alla födda så minskade ändå andelen döpta. Under 2011 döptes 52,8 procent av alla barn, 0,8 procent färre än 2010. Men minskningen gick långsammare än under föregående år.” Nja, inte fullt lika positivt som rubriken, eller? En långsammare minskning? Är det verkligen ett gott resultat? Kan man fundera omvänt: Så som organisationen Svenska kyrkan beter sig kring dopet, ja, det gav resultat: Färre döpte sig. Bör vi som kristna strunta i organisationen och tänka annorlunda? (Förresten, det borde ha stått 0,8 procentenheter istället för procent).

Hur skulle man, och vill man, vända trenden?

I en sidoartikel sägs något viktigt. Det är professorn i religionsvetenskap Straarup som konstaterar att ungefär 50 procent av kyrkans medlemmar säger att de tror på något, men att de inte vet riktigt på vad.

– Många teologer, som KG Hammar och Christina Grenholm, formulerar kyrkans budskap så det passar just dem som har en tro – utan att veta riktigt på vad. Det förhållningssättet gör det svårt att ge argument för dopet och det bidrar till kyrkans otydlighet, säger Jørgen Straarup.

Tror att han har rätt. Läs hela artikeln här. Varför ska man döpa sig överhuvudtaget är väl den stora frågan, och svaret på den får inte bli att Svenska kyrkan behöver betalande medlemmar. Kunde dom inte ha funnit någon annan än den kundanpassade AK Hammar att intervjua? Någon som ville Kristus?

7 comments

  1. Kanske behöver vi då och då reflektera över frågor som: ”Vad betyder mitt dop för mig?” Hur påverkar det mitt liv? Vad hände när jag döptes?
    Jag tror, att det är av yttersta vikt, att vi som kristna försöker formulera svar på dessa frågor och att vi talar med varandra om detta. Svaren ändrar sig säkert under livets gång och det är väl som det ska, färdiga blir vi inte.

    1. Ja – det är en bra början. Men kan ändå fundera – som i artikeln – över detta med att tro på något och att försöka formulera en dopteologi som täcker detta när dopet, i alla fall som jag tänker mig, så tydligt är kopplat till en tro på, eller en vilja till tro på, just Kristus. Har svårt att tänka mig något annat argument för dopet än just Kristus, men, det kan ändra sig.

      Jag har ägnat mycket tid det senaste året med att missionera kring mitt eget dop – och det är jätteintressant hur mycket som väcks hos andra – så ja, man borde tala mer om det, i ett öppet samtal. Skickar med en länk till en text jag skrev om mitt dop för Engelbrekts församlingstidning. Läs gärna! http://www.linsan.se/wp-content/uploads/2010/11/Huvudartikeln_sid_4_5.pdf

  2. Varje gång jag träffar en familj eller dopkandidat för dopsamtal, talar vi om dopet och dess innebörd, och om ordningen för dopet som väntar. Vi talar om dopdräkten, vattnet och ljusets betydelse, vi talar om befrielsebönen och handpåläggningen. Jag har inte varit präst i en evighet, men det börjar nog närma sig ungefär 250 personer (barn, ungdomar och vuxna) som jag varit med om att förrätta dop för. Aldrig någonsin – ALDRIG – har jag mött någon som sagt att ”det där med nytt liv, befrielse och beskydd från det onda och att skrivas in i livets bok, det vill jag inte höra talas om”. Aldrig har jag mött någon som opponerat sig eller tycker att kyrkan måste skärpa till sig och vakna upp i dagens samhälle. Tvärtom är det ju just detta som man önskar för sitt nyfödda barn/sig själv: löfte om Guds närvaro, gemenskap med Gud och en bön om beskydd från det onda. Någon kan ju naturligtvis hävda att det är svårt att säga emot prästen och att jag därför inte har mött något motstånd. Jag tror dock mer om människor än så, jag tror att de kan tänka själva och att när det gäller dopet längtar man efter just det som det erbuder: nåd och helighet.
    Min käre biskop Erik säger: ”jag kan tvivla på min tro, men aldrig på mitt dop”. Det är evangelium rakt in i vår tid.

    1. Bra, bra, bra! Kyrkans tidning borde ha intervjuat dig istället för AK Hammar. Hade jag hamnat hos någon med hennes dopteologi när jag sökte dopet skulle jag nog aldrig nått fram till det – du har så rätt, tror jag, när du säger: Nåd och helighet är vad människor längtar efter idag.

      Det är fint det som din biskop säger – jag tänker så själv – och det finns en bön för dopdagen i psalmboken (bön nummer 100 eller ngt därom) som lite trotsigt avslutas just så – men jag är döpt! – och låt oss minnas dopets löfte.

  3. Jag minns inte mitt dop, men jag vet att jag döptes tre dagar gammal på sjukhus. På frågan, varför det var viktigt att jag döptes, svarade min mamma: ”Ja, men du var ju så liten!” Bra svar tycker jag, inför det stora med ett nytt liv, behövdes all hjälp som gick att få tänker jag.
    Detta att veta sig vara döpt har burit mig hela livet, tanken att jag har en osynlig vattenstämpel som inte kan tas bort gläder mig. Det har gett mig en tillhörighet som är större en världsliga attribut. Som barn, är man inte längre bara barn, efter dopet man är Guds barn, sedd och älskad för den man är. Amen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s