Ja Må Hon Leva! Grattis Kyrkan på Födelsedagen!

Pingsten är den Kristna Kyrkans födelsedag: Grattis! Pingsten räknar jag även som min kyrkliga födelsedag – det var nio år sedan som jag gick till min första högmässa någonsin. Jag tyckte om det. Pingstens ord är stora. Andens vind över världen. Alla talar samma språk. Jag föll pladask. Jag började gå i kyrkan efter det.

I Högalidskyrkan hänger ett av stans större krucifix. Jag har spenderat många timmar sittande med det korset i mitt blickfång. Vad säger det mig? Ibland detta: Gud är av kärlek och han förkroppsligade den, inkarnerade den, gav den till oss. Vad gjorde vi människor? Vi korsfäste. Vi ville inte ha med honom att göra. Vi hängde kärleken på ett kors och hamrade med spikar.

Sedan dess har vi människor fortsatt att korsfästa den där Guden, och vi har korsfäst andra i hans namn. Det sker hela tiden, det sker varje gång som vi vänder ryggen åt en annan, som vi delar upp i vi-och-dem. Jag gör det hela tiden. Det häftigaste med Gud är dock hans tålamod – han har stått ut med mig i nio år – han slutar inte att tro på mig. Vad cool han är. Han ser till det som vill Kristus i mig, det finns ju också där. Den nya människan, bredvid den gamla. Din tro har hjälpt dig, säger Jesus. På detta vill jag tro: Fadern, Sonen och den Helige Anden. Ingenting mindre än så.

Som sådan är jag i minoritet i Svenska kyrkan. En medlemsundersökning som blev rätt omskriven tidigare i år visade att drygt 90% av medlemmarna är ointresserade av Kristen tro. Färre än 10% går till de Gudstjänster som sägs vara en av församlingens tre ben. Det finns ingenting som tyder på att detta skulle ändra sig. Tvärtom, kyrkans forskningschef Jonas Bromander målar en rätt dyster framtidsbild. Det handlar om aktiva utträden, men kanske än mer om demografi. Äldre generationer är lojala med kyrkan, de döende är kyrkotillhöriga. Yngre generationer mindre lojala. Idag döps cirka 50% av nyfödda. För tio år sedan cirka 70%. Bromanders powerpoints är inte roliga att se.

Jag kan se dilemmat i att vara kyrka med en sådan brokig medlemsbas. Hur ska man förhålla sig? Fokus idag tycks ligga på: Hur håller vi kvar de 90%? Och någonstans där går de kristna orden förlorade, förlorar substans.

Träffade i veckan en f.d. diakon i Svenska kyrkan som lämnat sitt arbete. Hon går nu i den katolska mässan. Hon spenderade många år vid en kant, hon beskrev det precis så, ska jag gå eller inte gå, något höll henne tillbaka. Hon kämpade en tid. Sedan gick hon. Hon beskrev det som befrielse. Hon känner sig fri nu. En sak hon sa, som stannade kvar, var att man inte får vara för kristen i Svenska kyrkan.

En konstnärinna jag känner var inbjuden att samtala kring utsmyckningen av ett nytt kapell i Stockholmstrakten. Hon är kristen. Det handlade om en altartavla. Kyrkoherden ville något öppet, i.e. inga kristna motiv. Alla ska känna sig välkomna. Speciellt de 90% som inte är intresserade av kristen tro.

Är inte det jättekonstigt? En kyrka som bygger kyrkorum utan kristen symbolik blir för mig en kyrka som vänder Kristus ryggen, ja, som korsfäster honom. Låt oss fokusera på att människorna ska känna sig välkomna, vi slänger ut Kristus om så behövs. Är det att bygga kyrka, blir det inte mer som Babels torn?

Som kristen tänker jag mig att min roll som kyrka, kyrkans roll, är att bära vittne om Jesus Kristus in i världen. Hur blir man ett trovärdigt vittne? Det är väl någonstans där som det uppstår ett glapp – går det att tillfredsställa 90% så att de stannar kvar samtidigt som man värnar om de 10% som behöver ett kristet hem – och bibehålla någon form av trovärdighet? Jag vet inte. Tycker inte att det verkar gå så bra just nu.

Man kan naturligtvis som kristen strunta helt i det man finner märkligt i Svenska kyrkan och leta sig fram till de gudstjänster som stöttar det som vill Kristus i en. De finns med. Det är väl ungefär så jag har gjort under mina första nio år i kyrkan. Men samtidigt tänkte jag på Per Mases idag. Efter 50 år som svenskkyrklig präst konverterade han sent i livet, ganska nära sin bortgång, till den katolska kyrkan. Det fick mig att fundera en hel del över min egen kyrkotillhörighet – vad gör man om man upplever att ens längtan efter mera Kristus liksom skaver i den kyrkliga gemenskap som man tillhör? Går man miste om något om man stannar kvar, om man blir stående vid det där stupet och inte vågar språnget? Per Mases pratade om Svenska kyrkans sekularisering och politisering som faktorer bakom hans beslut, men även om just, ja, en längtan efter att komma hem. Jag känner inte honom, men träffade honom några gånger på Berget och ja, uppfattade honom som ett trovärdigt vittne. Han strålade av tro.

Varför skriver jag denna blogg över huvudtaget? Vad driver mig? Jag fick frågan. Funderade på den. Och skrev detta för mig oändligt långa inlägg. En sammanfattning: En känsla att någonting håller på att gå mig förlorat. Bilden av kyrkorummet utan Kristus är talande på ett sätt som jag inte tycker om. Och så finner jag denna utveckling jättesorglig: Medan Svenska kyrkan ägnar sig åt att söka hålla kvar de 90% så söker sig många ur de 10% bort från Svenska kyrkan in i andra kyrkliga sammanhang eller till ingen kyrka alls. Jag tror inte att jag kan ändra någonting, det är inte det, men jag har svårt att sitta tyst. Är det ett svar?

Och, den Kristna Kyrkan är stor. Den rymmer mycket. Den är världsvid. Den rymmer hela universum. Och, den fyller år idag! Grattis! Ja må Hon leva! Vad levande hon är.

12 comments

  1. Vi är en kyrka som inte är i fas med sitt uppdrag tänker jag.
    I kyrkoordningen presenterar Svenska kyrkan sitt uppdrag som fyrfaldigt: Nämligen att bedriva gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.
    Gudstjänsterna idag planeras alltmer för de 90% medlemmar som inte kommer.
    Undervisning i kristen tro, för vuxna, är något av en bristvara, diakoni (tjänsten för medmänniskan) alltmer undanskuffat och mission handlar mest om internationellt arbete och religionsdialog. Vart tog missionsbefallningen vägen? De stora satsningarna i många församlingars budget handlar om musiken. Musiken i kyrkan är viktig, men den är faktiskt en stödfunktion till uppdraget att vara kyrka. (Kyrka i betydelsen ”de församlade i Kristus”).
    Utläggningen av Guds ord (predikan) handlar mest om att tolka människors vardag eller lite allmänt kåserande om livet här och nu.
    Synd och skuld är svåra begrepp, så det ska vi inte tala om, utan benämner det ofta som vår brustenhet i tillvaron och tar till överlåtelsebön istället för syndabekännelse.
    När jag går i kyrkan, vill jag bekänna mina synder, bli förlåten, höra Guds ord och få en riktig predikan/undervisning, något att tugga på. Jag vill dela bröd och vin i gemenskap med Gud, alla trogna i alla tider och hela den himmelska härskaran och jag vill bli välsignad.
    Då får jag kraft att gå ut i vardagen och vara en kristen medmänniska som ser och bryr mig om andra, och kanske kanske så ett litet frö om ”Vägen”. Med glädje vill jag kunna säga till den som är nyfiken: ”Häng med och kolla!”
    Låt oss ta till oss ängelns tilltal till församlingen i Laodikeia (Upp 3:!4-22)

    1. Tack Marie, också för din rättning. Jag skrev om kyrkans tre ben – är nog inne i trefaldighetstiden redan och tänkte på diakoni, mission och Gudstjänst – så bra att du korrigerade.

      Har funderat en del i dessa banor – hur man själv tänker och hur det är – men det är svårt. Risken är ju att man får ett elitistiskt synsätt. Men, ordet kyrka betyder ju precis som du säger – de församlade i kristus – de kristna, helt enkelt. Men, det kanske blir elitistiskt att tänka så.

      Vet inte. Och det du talar om – och jag har samma syn på Högmässan – finns ju även det. Man hittar sina mässor, det gör man ju.

    1. Sten-Bertil,

      Senaste tiden har jag träffat många som konverterat, och har funderat på vad det betyder. Tanken är fortfarande rätt främmande för mig – det känns som ett stort steg – även om Kristus är en och samma.

  2. ”Kristus, min frälsare vill jag ära och prisa genom att känna varmt och tänka högt om kyrkan, som han har korat till att bliva sin moder mig till godo. […]jag vill ej endast uppehålla mig vid hennes fel och brister, då hon lät övermodiga tankar vinna insteg i sitt hjärta, då hon satte sig på härskartronen, då hon blev mätt och rik, och stötte de ringa och fattiga och hungrande ifrån sig, och glömde sin enda stora uppgift: att vara en Herrens ödmjuka tjänarinna, för att så kunna bliva en Herrens benådade moder åt människors släkten.
    Nej, som jag gör med mina föräldrar, då jag i vördnad och kärlek låter min tanke dröja vid det bästa hos dem, det sannaste och äktaste i dem, deras egentliga jag, så vill jag göra med min andliga moder, som min själ har kär.” Herrens moder, Erling Eidem, 1929 (blev ärkebiskop 1931)

    Igår hade vi dubbel anledning att fira Kyrkan – både pingstdagen och Mors dag! Svenska kyrkan må vara en nog så senil och inte särskilt god mor, men hon är ju i alla fall vår – inte kan vi väl överge henne då? Även om vi stundtals kanske måste få mat även av andra för att överleva! Hon kanske behöver dela den med oss för att överleva hon också? Visst kan man se på andras mödrar och tänka att ”tänk om…” Men jag är övertygad om att Herren välsignar oss om vi förblir henne trogna för hans skull, för att följa budet ”Du skall hedra din fader och din moder.” Tids nog vänder det om vi fortsätter be och hoppas. Herren har lovat att vi ska få Anden om vi ber honom. Låt oss be om Andens utgjutande över vår kyrka! ”Se jag gör allting nytt!”

    1. Tack Gunvor för Erlings ord. De är jättefina! Jag tror jag vill lyfta fram dem i ett eget inlägg!

      Som jag sa i en tidigare kommentar så har jag aldrig på allvar funderat på att överge min kyrka, det känns väldigt avlägset. Men, om man tänker större, som mina funderingar går nu – att kyrkan är Kristus och Kristus rymmer mängder av kyrkofamiljer – och om man upplever att ens trohet gentemot Kristus (Kyrkan) förminskas i det sammanhang som man är. Vad händer då? Herren välsignar oss om vi förblir Kristus trogen – ja, visst är det så – men om man inte upplever att ens sammanhang är Kristus troget? Att annat tagit över? Och vill vara Kristus trogen? Just Per Mases konvertering fick mig att fundera mycket. Varför var det viktigt för honom? Vågade han ett språng som jag är för feg för? Jag vet inte. Kan ibland känna att jag förvandlas till en gnällkäring i mitt sammanhang – och det är ju inte roligt – men kanske är det min roll. Det är just det jag ska vara. Oavsett, tack för din kommentar.

  3. Jo visst är Kyrkan vår mor, men är Svenska kyrkan vår mor? Är hon inte snarast vår fostermor, som tagit över från vår rätta mor? Och är inte vår rätta mor i grunden Maria om vilken Jesus säger till Johannes, lärjungen som Jesus älskade: ”Se din mor!” Endast den Kyrka som erkänner Maria som sin rätta mor kan bli en mor också för oss. Jag tror inte att det finns någon annan väg framåt än att återvända till den mor som i grunden kan ge oss all den näring vi behöver.

    1. Sten-Bertil,

      Bara för att jag är nyfiken på hur du menar – angående den sista meningen – någon annan väg framåt än att återvända till den mor… – syftar du på Kyrkans väg eller den enskilde kristnes? Eller är det samma sak?

      1. Det bästa är naturligtvis om hela Svenska kyrkan återvänder till sitt ursprung, vilket vore ett stort under och vad en och annan möjligen hoppas. Själv har jag svårt att tro på detta under så som Svenska kyrkan är konstruerad. Men i väntan på detta under, som jag aldrig tror att jag får uppleva, har jag (liksom Per Mases och åtskilliga andra) valt den mindre uppseendeväckande men på något sätt nödvändiga vägen att som enskild kristen (i mitt fall tillsammans med min hustru) återvända till den Katolska Kyrkan med dess rikedomar (men naturligtvis också med dess problem).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s