Orden som kom som manna från himlen

Gud sände sin son, en människa, rakt in i världen för att verka i den, förändra den. På samma vis uppmanas vi kristna att verka rakt in i världen.

Har funderat på detta med trons relation till det politiska. Går det att verka i världen utan att bedriva politik? Är inte varje handling – eller brist på handling – varje förändring – på sitt sätt politisk? Jo, så kan det nog vara, men tänker mig ändå att man som kyrka bör undvika att se sitt uppdrag som politiskt, och att vaka över att de två inte sammanblandas. För gör de det riskerar någonting att gå förlorat.

Så här ungefär: Jesus Kristus är godhet, kärlek, gudomlighet till sin natur. Han kan liksom inte vara annat än så. Människan ges genom nåd möjlighet att bli till godhet, kärlek, gudomlighet, men hon kan välja annorlunda. Jag har en naivt positivistisk människosyn – den ser ut så här: någonstans finns Hans avbild inom mig, inom oss, vi vet, innerst inne, vad vi borde göra, vad som är rätt, men ofta gör vi inte det. Likt Paulus undrar jag ofta: Men jag vet ju vad som är rätt, men så gör jag det inte. Hur seg får man bli? Vad är skillnaden mellan att veta vad man ska göra och att göra det, vad får en människa att gå från ord till handling? Kan det vara nåden? Evangeliet? Ja, är mitt svar på den frågan. Och här behöver jag en kyrka. Som visar mig den som jag egentligen är – som gestaltar evangelium – och inte hoppar till det som jag borde vara – blir till politiK, lagisk.

Fattar ni? Vet inte om jag fattar själv men ibland faller ord som manna från himlen. Man får dem som gåvor. För jag har funderat kring detta och så satt jag Kyrkvakt igår och bläddrade i Verbums kyrkoårsbok. Hamnade i en text av Martin Lönnebo om Kyrka och miljöengagemang – men det skulle kunna vara vilket politiskt engagemang som helst som han talar om – och just så. På detta vill jag tro:

”Så här lyder kyrkans miljöprogram: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbesinning.

Läsaren invänder naturligtvis: Där står ingenting alls om koldioxiden, svavlet, utfiskningen, vattenfrågan, överbefolkningen, avsmältningen, torkan, bränderna, metangasen och krig. Men, kyrkans uppgift är inte främst att utveckla kunskap och miljöteknik, som naturligtvis är utmärkt, utan att fördjupa våra värderingar, förvandla våra hjärtan så att vi rätt brukar vårt vetande och vår teknik. En människa, eller ett samhälle, präglat av andens nio frukter kommer att vörda, skydda och utveckla livet till dess högsta värde.”

Ja, just så.

10 comments

  1. Amen och tack!
    Uppdraget är naturligtvis att vara Guds medarbetare, vårda och ta hand om, men Gud ger växten.

  2. Carolina, du är inne på helt rätt spår. Jesus verkade i världen, men han var inte ”politisk.” Ingen uteslöts på grund av uppfattningar eller gärningar. Jesus ”politiska” budskap är så enkel som Martin Lönnebo beskriver det. Jesus säger i sin bergspredikan att vi ska älska våra fiender och be för dem. Ett helt genialiskt program i all sin enkelhet, men ändå så svårt. Men Jesus har ju helt rätt! Det är svårt att hata någon man ber för och då är också fiendekärleken möjlig. Det är ju svårt att bruka våld mot den man älskar. När jag förstått vad Jesus menade, fick jag problem. Hur gör man? Min räddningsplanka blev kyrkans förbön. Efter den mallen ber jag bl a för dem som har att bestämma i världen, att de skall komma till besinning och fatta kloka beslut.
    Det ger stadga åt bönelivet och förhoppningsvis sker en utveckling hos mig själv också.

    1. Det är jättesvårt – och tycker om den där tanken hos Paulus att även när vi vill det rätta så gör vi kanske något annat. Ja, jag ska tänka på det där med att be för de som jag har svårt för – tror att det är en bra början.

  3. Jag vet ändå inte riktigt om jag förstår? Vi lever som enskilda och som kyrka i världen. Här har Gud satt oss och i detta har han gett oss en uppgift. Jag vill hålla isär politik och partipolitik. Menar ändå att tro och politik hör samman – politik i den meningen att tro har att göra med hur vi ordnar med bl.a. våra relationer. Om vad som är sanning och rätt. Visst har tron bidrag att ge in i detta! Tron gör oss inte neutrala. Tänker att detta är kyrkans uppgift att reflektera över . Att detta är en fråga för exv. förkunnelsen. Att det är rimligt att människor som möts till gudstjänst möts för att få nå´n typ av guidning i raltion till allt dwet som livet är fyllt av. Hur blir det om vi i kyrkan aldrig knyter an till det som vi matas med IRL? Hur tänker du Carolina om detta i realtion till den text du skrivit?

    1. Claes-Göran,

      Det är svårt – och jag är på intet sätt färdig, men för att försöka mig på ett svar. Jag tror att du har rätt i det att vi som kristna har en kallelse från Gud att verka i världen – kristen tro är liv, och liv blir politik. Men, för mig hamnar det i ägget och hönan – det vill säga – vad ska komma först.

      Jag finner en stor lättnad i det där Lönnebo citatet för att det för mig bemyndigar människan – nä, kyrkan ska inte plädera mot miljöförstöring eller gör så här, den ska hjälpa mig att ta emot andens gåvor. Har jag dem så kommer jag att verka för skapelsens överlevnad. Detta handlar kanske om Gudstjänst och bön – att de ska rikta in sig på att få människor att förstå att Guds kärlek och gåvor finns där, även för mig, och lita på att de vill något gott med mig.

      Samtidigt måste ju kyrkan knyta an till livet, håller med, och jag kan samtidigt finna det positivt i en kyrka som till exempel lanserar en Fasteaktion mot Hunger – då blir ju kyrkan till en förebild i världen, men, det är inte genom att skänka pengar som jag blir kristen, det är genom att vara i relation till Gud. Något sådant.

      Men, jag är inte helt genomtänkt i detta. Ser du hur jag menar?

      Allt Gott!

  4. ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder ”. (1 Joh. 4:9-10). Kan man finna sann kärlek, en kärlek som aldrig förgår, i den här världen? Vad är kristen kärlek och var finns den i så fall? Vi har många röster som ropar i tiden, vi konfronteras ständigt med tankegångar som står i rak motsats till bibelns budskap, tankebyggnader som kan göra den obefäste villrådig och gör att kristna blir uppgivna på sin vandring mot den himmelska staden. Finns det några säkra svar att få för en sanningssökande själ?

  5. Min utgångspunkt att kyrkan är de troendes gemenskap. Kyrka är människor och relationer. Kyrka är möten. Kyrka är människors sökande efter det Gud vill. Kyrka är kropp. Kyrka är i en mening också politik. Jag tänker att ju närmare vi kommer människor i stora behov, dess svårare blir det att inte se hur samhällets strukturer bidrar till att hålla människor i det vi ibland kallar för ”utanförskap”. Jag ogillar egentligen det order. Vill jag förändra det sammanhang som maler ner människor på det här sättet kan jag inte bara åtgärda symtomen. Då blir det politik. När Jesus gav lärjungarna i uppdrag att gå ut i världen och predika evangelium till hela skapelsen så gav han det uppdraget till dom som grupp. Detta vara det enda möjliga. Jag tänker att samma sak gäller för oss som kyrka. Uppdraget är givet till oss som gemenskap. Vi behöver tala mycket mer om det. Problemet i vår tid är ju att vi håller på att gå under då nästan allt individualiseras och privatiserat. Vår överlevnad ligger i att vi gemensamt tar oss an det som är vår tids stora och avgörande frågor. Då kan jag inte se annat än att politik också blir en fråga för kyrkan. Ser det som en styrka att vi exv. kan uppmana varandra att mötas till bön vid Migrationsverkets lokaler. Att vi också i gudstjänsten får tala om en orättfärdig migrationspolitik och be för en annan tingens ordning. Jag ser det som en gemenskapens beslutsamhet när vi skickar runt protestlistor i våra sammanhang för att säga vår mening om hur exv. människor blir utförsäkrade. Mitt hopp handlar om att vi mycket mer talar om vi och oss än om jag och mitt. Jag tror på kyrkan som en rörelse, likt den som beräöttas om i Apostlagärjninbgarna, där människor kom till tro och sökte sig till andra troende och där livet på många sätt kom att utgå från gemenskapens med andra troende. Visst var det en typ av politiks handling när alla dessa sålde allt vad de ägde och lät gemenskapen få disponera detta så det kom dom tillgodo som mest behövde detta.
    Viktigt att vi får fundera vidare över detta! Läser just nu ett häfte om trovärdighet, utgiven av den kyrka jag tillhör . Gemensam Framtid. Nog handlar vårt samtal om just trovärdighet. Detta för kyrkan så avgörande sammanhang.

    Allt gott till Dig! Tacksam för att du initierar samtal som detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s