Loj teologi

Ibland sammanfaller saker. Som att det i dagens KT finns en krönika av Anna Sophia Bonde med rubriken: Loj teologi gör att folk konverterar. Har inte tid just nu att kommentera den ytterligare men fann den läsvärd just för att jag funderat mycket i dessa banor och för att jag, likt skribenten, senaste tiden kommit i kontakt med många som tänker ungefär så. ”Hur bekymrade är vi över den här utvecklingen? Finns det några strategier för att stävja den?”

Läs hela krönikan här. Den är intressant. Och, ska man vara bekymrad över den utvecklingen?

9 comments

  1. Ja. jag tror att man ska vara bekymrad över utvecklingen i vår kyrka, men kyrkan är vi, så vi har uppdraget att vara kyrka, att leva kyrka, inte bara lämna. Kan det vara så att vi finner oss i ”den loja teologin”?. Söker runt på olika håll, istället för att envist stanna kvar och engagera oss, skapa studiegrupper, stötta prästerna, be för dem, men också tala om vad vi tycker.
    Om vi inte vill ha ”kåserande flumpredikningar” eller ”privatpsykologiserande” utläggningar så måste vi tala om det. Tala om att vi vill ha grovt fullkornsbröd!
    Hittade en fin bön av en jesuitpater på Signumbloggen bifogas.

    James Martin är amerikansk jesuitpater, författare och medarbetare i tidskriften America. Nedanstående text är en översättning från en text publicerad i bloggen till America den 4 juni.

    Käre Gud, ibland blir jag så frustrerad på din kyrka.

    Jag vet att jag inte är ensam. Många människor som älskar din kyrka känner sig frustrerade i Kristi kropp här på jorden. Präster och diakoner, bröder och systrar kan även de känna sig frustrerade. Och jag slår vad om att även biskopar och påvar kan känna sig frustrerade. Vi blir oroliga och undrande, besvärade och arga och ibland skandaliserade eftersom din gudomliga institution, vårt hem, är fylld med människor som är syndar. Precis som jag.

    Men jag blir mest av allt frustrerad när jag känner att det finns saker som måste förändras och jag inte har makt att ändra det.

    Så jag behöver din hjälp, Gud.

    Hjälp mig att komma ihåg Jesu löfte att han skulle vara med oss ​​till tidens ände, och att din kyrka alltid leds av den Helige Ande, även om det är svårt för mig att se. Ibland sker förändringar plötsligt och Anden förvånar oss, men oftast tar det längre tid. Låt det ta din tid, inte min. Hjälp mig se att de frön som jag sått med kärlek i din kyrka en dag kommer att blomma ut. Ge mig tålamod.

    Hjälp mig att inse att det aldrig funnits en tid utan meningsskiljaktigheter och tvister i din kyrka, att även Petrus och Paulus diskuterade med varandra. Och det har aldrig funnits en tid då inte synd funnits bland medlemmarna i din kyrka, en form av synd som går tillbaka till Petrus att förnekande av Jesus under hans lidande. Varför skulle dagens kyrka vara annorlunda än den var för människor som mötte Jesus på jorden? Ge mig visdom.

    Hjälp mig att lita på uppståndelsen. Den uppståndne Kristus påminner oss om att det alltid finns hopp om något nytt. Döden är aldrig sista ordet för oss, inte heller förtvivlan. Och hjälp mig komma ihåg att när den uppståndne Kristus visade sig för sina lärjungar bar han såren från sin korsfästelse. Liksom Kristus är kyrkan alltid sårad, men alltid en bärare av nåd. Ge mig hopp.

    Hjälp mig att tro att din Ande kan göra vad som helst, frammana helgon när vi behöver dem som mest, mjuka upp hjärtan när de blir förhärdade, öppna våra sinnen när de verkar stängda, förtroende när allt verkar förlorat, hjälp oss att göra vad som verkat omöjligt tills det gjordes. Denna Ande som omvände Paulus, inspirerade Augustinus, kallade Franciskus av Assisi, gjorde Katarina av Siena modig, tröstade Ignatius av Loyola och Thérèse av Lisieux, stärkte Johannes XXIII, åtföljde Teresa av Calcutta, styrkte Dorothy Day och sporrade Johannes Paulus II. Det är samma Ande som är med oss ​​idag, och din Ande har inte förlorat något av sin makt. Ge mig tro.

    Hjälp mig att komma ihåg alla dina helgon. De flesta av dem hade det mycket värre än mig. De var frustrerade på din kyrka ibland, kämpade med den, och var ibland förföljda av den. Jeanne d’Arc brändes på bål av kyrkliga myndigheter. Ignatius av Loyola kastades i fängelse av inkvisitionen. Mary MacKillop exkommunicerades. Om de kunde lita på din kyrka mitt i dessa svårigheter så kan jag också. Ge mig mod.

    Hjälp mig behålla min frid när folk säger att jag inte hör hemma i kyrkan. Att jag är kättare när jag försöker göra saker bättre, eller när de säger att jag inte är en god katolik. Jag vet att jag är döpt. Du kallade mig vid namn att tillhöra din kyrka Gud. Så länge jag andas, hjälp mig att minnas hur det heliga dopets vatten välkomnade mig in i din heliga familj av syndare och helgon. Låt rösten som kallade mig till din kyrka vara den jag hör när andra röster säger att jag inte är välkommen i kyrkan. Ge mig frid.

    Mest av allt, hjälp mig att sätta allt mitt hopp till din son. Min tro är på Jesus Kristus. Ge mig hans kärlek och hans nåd. Det räcker för mig.

    Hjälp mig Gud, och hjälp din kyrka.

    Amen.

    James Martin S.J.

    America 2012-06-04

    http://www.americamagazine.org/blog/entry.cfm?blog_id=2&entry_id=5169

    1. Marie,

      Det är en jättebra text. Jag tror inte heller på att lämna, men funderar kring hur mycket som sker just nu. Texten av Bonde passade rätt bra in i mina stämningar – speciellt hennes fråga: Är vi bekymrade? Jag vet inte svaret på den frågan, inte hur vi:et tänker, men personligen, ja. Men, det är ju samtidigt intressant hur många som tänker, skriver, talar om tro just nu och det är väl vägen framåt…

  2. Ja. det känns som om någonting är på gång att förlösas.
    Andens väg är alltid överraskande, så det gäller nu, tror jag att vaka och be.
    Spännande tider!

  3. Jag tror att vi är många som längtar efter religionen i kyrkan. Antingen är det något sött-snällt-rart svammel eller också är det ren underhållning, där man menar att man hittar Gud i känslokickarna.
    Dopen verkar vara utan innehåll ibland med ateister till föräldrar ibland. Konfirmationen ska helst inte vara ”så religiös” och kryddas med fotbollsläger, golfläger, skidläger etcetera.
    Till bröllopen kommer halvnakna brudar med barnen från första eller andra äktenskapet som brudnäbbar, ibland iklädda vit klänning och slöja. Ja ursäkta, men jag är en gammal människa!
    Jag vill ha en seriös kyrka! Och få veta att det finns onda krafter såväl som goda och att vår Herre visst inte alltid är så nådig! Detta var min barndoms kristendom.

    1. Be inte om ursäkt för din ålder. Det handlar inte om det. Jag är iofs inte så ung heller, men jag tänker mig att det som vi längtar efter är en religion som är tidlös – inte bunden vid en tid, utan inneslutande all tid. Och, jag tror om man satsade tydligare på Kristus och det kristna budskapet så skulle man nå dit. Men, vad vet jag. Håller med dig i det du skriver om skolavslutningar – det vilar något krampaktigt över alltsammans. Allt Gott Under Syrenbusken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s