2:a efter 3: Var är du människa?

Kallelse är ett krångligt ord. Likaså ämnad. Det finns ett liv som är dig ämnat. I alla fall för människor utanför religiösa kretsar. Jag brukar testa ord på vänner. Se vilka bilder som väcks. Många ser kallelse som något som handlar om någon annan – en del yrken ses som kall – men de ser sig inte själva som kallade. Vad är kallelse? Om man går utanför det kyrkiska. Hamnar här: ”Det finns ett liv som är helt igenom ditt. Go get it! Gå på upptäcktsfärd, hitta det. Ingenting är viktigare.”

I den allra första trädgården vandrar Gud genom sin skapelse, han letar efter sitt barn, ropar: Var är du! Människan har gjort någonting som hon/han skäms för. När hon/han hör Guds röst, hur Gud kallar, kom! var är du människa?, gömmer hon/han sig, skyler sig. Det blir som en kurragömmalek. Var är du människa? Gud letar. Vill oss. Vi gömmer oss och skyller vår rädsla på Gud. Vi ropar tillbaka från vårt gömställe: Var är du Gud?

Ja, var är vi? Är vi den som gömmer oss bakom ursäkter, som i dagens Evangelietext, som säger jag har ett jobb att sköta, en åker att ta hand om, oxar att föda, eller är vi som de halta, blinda och krymplingarna? Som kommer till Guds party. Det kan man fundera kring. Ropet: ‘Var är du människa!’ är en kallelse som ljuder ur evighet i evighet. ‘Jag har en plan för dig!’

Mer naivt. Kallade är det som vi kallas för, rent konkret, ett namn. Att låta Gud se oss, kalla oss är att låta Gud tilltala oss, där vi är, vid namn, öppna för relation. Namn. Min mamma envisades med Eva Carolina Opptata (det där sista finns faktiskt, i min släkt). Min storebror, har jag fått mig berättat, sa: Min syster, Eva Farbrolina och potatis. Senare kom han på, bror min, att kalla mig Linsan, och jag var i det namnet, inget annat, ända till 27 år då jag skulle börja arbeta på riktigt och kände att Linsan, nä, för barnsligt, när jag trädde in i yrkesrollen blev det Carolina.

Men vad han hittade på, min bror. Linsan. Jag vet vad det betyder. Tack vare detta: Under ett av mina collegeår i USA hamnade jag i ett muslimskt kollektiv. Jag var halt och lytt då, skadad, och dom tog mig in. Dessa människor från Pakistan och Malaysia. Jag var totalt oreligiös, det handlade inte om det. Jag ville någon snäll – de var snälla. Jag minns Osman, hans grytor med Dhaal som ständigt kokade och som var så starka att mina ögon tårades. Han gav föda och tårar. Minns Akram, husets clown, som hjälpte mig att återvinna skrattet. Minns Fareed, som var mer än många. Fick till mig detta år att: El-Insan, Al-Insan, är en sura i koranen. Betyder: Människan, eller tiden. Tack bror. Tack Gud.

6 comments

      1. Fast jag kom på den troliga förklaringen själv ganska snart: en stavningsvariant av Optata ‘önskad, efterlängtad’. Det finns ett
        helgon som heter Optatus, visste jag ju när hjärnan fick litet tid på sig,

  1. Knyckte av dig för en liten andakt på midsommarafton. Trött på alla fina ord om skapelsens skönhet från midsommarstången valde jag att säga:
    Var är du? Det finns ett liv som är helt igenom ditt. Sök det! Ingenting är viktigare.
    TACK!
    Sigrid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s