Nya perspektiv & Låt oss inte glömma Jesu ord: Följ mig!

Lugnets gamla skafferifönster fick bli till en begynnande örtalåda. Bra så. Allt kan uppstå i ny skepnad. Annars lämnade första dagen på landet i sitt kölvatten en räcka haverier – en halvt om halvt klippt gräsmatta, en halvt om halvt ansad syrenhäck – så det finns att ta itu med idag.

Det blir ett annat perspektiv på landet. Det är bra. Funderade dock på en sak som jag läste igår – och som rätt ofta dyker upp i den offentliga kyrkliga debatten. Frågan: ”Tolerans är ett centralt kristet värde. Men frågan är vilken tolerans man skall visa mot intolerans?” Denna gång är det Biskop emeritus Lennart Koskinen som ställer frågan. Jag läste den på Tankar i natten som sätter den i sitt kontext. Läs här.

Vad är det för fel på den frågan? Mitt problem är att jag ser en människa, med relativt stor makt eller inflytande, som definierar tolerans utifrån sin egen definition av vad som är passande eller inte. Frågan skulle lika gärna kunna vara: ”Jag är tolerant, vad ska jag göra med de andra?” Men, hans väg, att smutskasta, eller skämta om det nu var det han gjorde, känns sådär om man nu ska tala om tolerans som ett centralt kristet värde.

Kan ordet vidgas? Det är väl utmaningen. Tänker mig att alla människor är mer eller mindre intoleranta, det finns alltid någonting som skaver. Själv vill jag gärna se mig som tolerant men vet att det, liksom andra kristna ord som ödmjukhet, tålamod, kärlek, är ett livets projekt att med Guds hjälp växa i. Man får jobba på det, och tacka för de människor som avslöjar en på vägen. Vad sa Jesus när människorna kom till honom? Han frågade inte: Vilket parti röstar du på? Var står du i sakfrågan? Vad har du gjort innan? Han sa: Följ mig! Det är tolerans. Att försöka ta Jesu ord på allvar. Att söka älska sin fiende. Att följa Jesus som en vilja att vandra i Guds kärlek som för övrigt är det enda som kan omvända, omvandla, vidga ett hjärta (och göra det mer tolerant). Tror jag.

Passar på också att önska Glad Midsommar!

13 comments

  1. Till att börja med vill jag önska Dig en fin och trevlig midsommar.

    För mig innebär tolerans att jag ska respektera andras åsikter, även om jag inte delar dem. Jag ska vara beredd att ”strida” för andras rätt till egna ståndpunkter, trots att det inte är mina ståndpunkter.

    Tolerans handlar också, i min värld, om att acceptera varandras olikheter.

    Dock anser jag inte att det är tolerans att ställa upp på alla beteende. Ett beteende som gör andra människor illa, ska inte accepteras.

    För mig blir det problem när man glider mellan sakfrågor – som handlar om åsikter och ståndpunkter, och personfrågor – som handlar om beteende och attityder. Jag tycker mig ana, att den ”kyrkliga” debatten allt oftare hamnar i denna glidning.

    1. Krister,

      Precis så. Att respektera de som man inte delar åsikter med. Och visst kan och ska man ibland kritisera och ifrågasätta, men samtidigt måste man väl försöka se den andre människan som större än beteendet. Det kan jag uppleva som en brist i den kyrkliga debatten – man klistrar en etikett på motståndaren som liksom omöjliggör fortsatt samtal – istället för att se bortom. Men, det är nog inte bara i den kyrkliga debatten det sker, utan lite varstans där människor möts. Trevlig midsommar tillbaka!

  2. I någon slags ursprunglig bemärkelse är ju tolerans just att stå ut med det man inte alls håller med om. Vi använder ofta tolerans lite som ”oj, Hej vad vi är kompisar fast vi är lite olika”. Snarare skulle man tala om ”jag tycker varken om dig eller dina åsikter, men ni får ju likväl finnas här”. Men det är av någon anledning ofta extra svårt i Sverige.

    1. En tolerans som endast rymmer det som är som en själv är knappast tolerant. Men, det är svårt. I detta är det ju samtidigt intressant när man möter det som man alls inte vill tolerera – för att det säger något om en själv.

  3. Vad som är lite klurigt är ju att tolerans klingar så väl i vårt samhälle att det gärna och ofta används, även där det egentligen inte är relevant. SvK upplever jag har ett extra dubbelt förhållande till toleransen. Man har en oerhört hög bekännelse till tolerans och öppenhet, samtidigt som minoriteterna och avvikarna i samma kyrka ofta är hårt ansatta och illa sedda av majoriteten. Liv och lära har svårt att komma överrens!

    Jag upplever att toleransbegreppet mer har fått innebörden av en viss uppsättning åsikter än ursprungsbetydelsen. Vi kanske behöver ett nytt ord?

    1. Ja, eller söka oss tillbaka till ordets ursprungliga utmaning – att tolerera och respektera förhållningssätt som inte är våra egna. Jag vet inte om det verkligen är dubbelt i kyrkan just – men någonstans kan jag känna, för trovärdighetens skull, att man måste bestämma sig. Antingen tolererar, respekterar och försöker man samexistera med präster som den som biskopen emeritus förlöjligade eller så gör man det inte – det är det beslutet man står inför – att sätta en rak och tydlig gräns för vad man i Svenska kyrkan tolererar. Att kasta sand som i en sandlåda funkar inte, inte i längden.

  4. Jag håller inte med om att tolerans är ett centralt kristet värde. Att älska sina fiender – JA. Att tolerera dem: Nej. Försök förstå mig rätt: Toleransen rymmer alltid en likgiltighet. Om jag är övertygad om att Jesus är vägen till frälsning men struntar i att försöka övertyga t ex muslimen eller ateisten om det – då är jag tolerant – men inte kärleksfull, eftersom jag föredrar att låta min medmänniska går förlorad framför risken att bli utskälld som intolerant. Älskar jag däremot medmänniskan vill jag offra min egen bekvämlighet, min politiska korrekthet, ja t o m mitt eget liv, för att rädda honom/henne. DET är att följa Jesus som dog för att ge oss alla liv.

    Om någon å andra sidan tror att alla vägar leder till Gud (som många gör idag) – är det då tolerant att låta muslimen gå sin och hindun sin? Knappast. Dessa och deras livsåskådning har ingen som helst betydelse för den personen eftersom deras ev salighet är deras eget bekymmer – ”de får tänka på sig så tänker jag på mig” Det kräver ingen ansträngning av en person som tror på detta att vara till synes tolerant – i själva verket struntar personen blankt i sina medmänniskors livsåskådning så länge alla sköter sitt. Varför bry sig? Det är inte tolerans utan likgiltighet, ointresse och egoism.

    Börjar medmänniskan däremot göra anspråk på att ha rätt, till skillnad från den nämnda personen, t ex ifrågasätter grundantagandet att alla vägar leder till Gud, då fattar denne emellertid agg direkt – eftersom personen i själva verket inte är ett dugg tolerant. När den egna livsåskådningen ifrågasätts – vilket inte sker p g a att muslimen tror annorlunda, utan när några anser att en viss väg är rätt och de andra fel, då skälls dessa för intolerans – och eftersom ”intolerans inte ska tolereras” så kan religionspluralisten fortsätta vara intolerant och t o m hatisk mot dem som han/hon borde älska, eller åtminstone anstränga sig för att tolerera.

    Tolerans är futtigt och påminner om en taskig kopia (gjord av ljusets ängel?) av orginalet ”kärleken till fienden”. Jesus sa aldrig att vi skulle tolerera varandra. Han sa att vi skulle älska varandra. Lägg orden i munnen på din make/maka eller ditt barn och upplev skillnaden mellan ”Jag älskar dig” och ”Jag tolererar dig”. Människan vill helst bli älskad, därnäst fruktad osv. Men vill hon verkligen bli tolererad?

    1. Gunvor,

      Jag vill bli älskad. Inte tolererad. Det du skriver är så sant – jag skulle vilja vara mer så – mer salt, mer kärlek, mer Kristus men den synen inom vår kyrka är att pracka på människor. Det är väldigt svårt. Men i detta får man aldrig glömma att Kristus dog för oss, och att den döden blir meningslös i samma stund som vi slutar att förkunna Kristus som frälsare. Du tillför en intressant synvinkel – tolerans är en sorts lathet – om jag förstår dig rätt – och får aha upplevelser av det du skriver.

  5. Blir det inte lite konstigt om man hela tiden ska fundera över hur tolerant man är? Och känna det småborgerliga kravet att vara snäll och söt och rar och trevlig? (Den kyrkan ryser jag inför).
    De här herrarna som munhuggs verkar i mina ögon otroligt frustrerade över vad vet jag inte!
    Jag tror att målet måste vara att se Människan, bortom alla roller, olikartade åsikter och masker. Att mötas i det allmänmänskliga. Där tror jag Gud finns!
    Där finns djupet, inte i någon ytligt påklistrad tolerans, för att man bör vara tolerant.

    1. Precis så. Människan bortom alla roller, alla etiketter. Möts man i det allmänmänskliga, som jag ändå tror (bibelfundamentalist som jag är! ha-ha) är just Gudslikheten i oss så möts man i Gud. Och det är där det måste börja. Men man kommer ju inte dit om man fastnar på vägen och börjar klistra epitet på varandra. Det är svårt, och jag kan också förstå att man ibland fastnar i det yttre, man vill kasta sand, men som biskop har man liksom ett ansvar. Djupet finns.

  6. Risken med tolerans är väl likgiltighet: ”Jag är okej, du är okej” och så riskerar vi att fly från ansvaret, att vara människa i Jesu efterföljd.
    Kärlekens väg är svårare, kräver engagemang och ärlighet och omsorg tänker jag, men är väl ändå vägen till livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s