Ängelska & Om ord som söker sin vila

”Men nu har orden gått till vila”. Har korrläst ett manus under dagen och den meningen dröjde sig kvar. Den går bortom att vila från orden, här handlar det om ord som söker vila från oss människor, levande ord. Fick en bild av hur orden troppar iväg som på rad, hoppar upp i en säng, hur de vill bli omstoppade, det finns rätt många ord. Sängen är liten. Som en docksäng. Orden brister, faller sönder i beståndsdelar. Här behövs ingen stor säng. Plats för ett tjugotal bokstäver bara. Så ett täcke över. Som en deg. Det tar tid för ord att jäsa. De vackraste orden är de som aldrig uttalats. De som ännu behöver erövras.

”’Var inte rädd’, säger han, det är de första orden, de sista orden, och de uttalas med en sådan självklarhet att hon intuitivt vet att om hon så aldrig någonsin mer i sitt liv kommer att lita på någonting, så måste hon lita på det som hon i den stunden hör: ‘Var inte rädd.’ Verkligheten skiftar färg. Byter kanal.

var inte rädd

Det var så han sa. Det stör henne. Att han ser henne som någonting hon inte borde vara. Rädd. Men när hon sitter där i soffan med boken i knäet, en ljummen onsdagsförmiddag i september, förstår hon plötsligt hans ord annorlunda. Det är som om de jäst färdigt.

var inte rädd

Hon ska inte vara rädd för att vara rädd, för rädslan vill henne framåt, bortom, större, annorlunda, den manar till förändring. Jag måste våga vara rädd, tänker hon plötsligt. Det är i och för sig inte så svårt för allting skrämmer henne. Hon måste våga sin rädsla: Vem är jag? Vem var du?”

Änglarna. Vad jobbiga de är.

9 comments

  1. Tack för fin text!
    Någon sade: ”Mod är inte frånvaro av rädsla, mod är att handla trots rädsla.”
    Meningen ”Var inte rädd” förekommer ett stort antal gånger i Bibeln, kanske behöver vi ofta påminna oss om, att allting inte hänger på oss, att vi faktiskt inte har det yttersta ansvaret, att någon är med oss även i rädslan.

    1. Känner till det citatet, eller en variant av det. Att erkänna sin rädsla kräver mod. Att handla trots sin rädsla är stort mod. Funderar mycket på det där med rädsla – och även de rädslor som vi inte vet att vi har, eller inte vill veta av.

  2. Kan rädsla vara en ”uppmaning” att be, hålla sig nära Gud?
    Ibland är vi väl rätt ljumma kristna, våra hjärtan går lite vilse då och då.
    Jag tror att Mästaren när han gick på jorden var rädd ofta så varför skulle inte vi?

    1. Precis så. Rädslan, tvivlet, osäkerheten för oss ju tillbaka till Gud – känslan att jag klarar inte detta på egen hand. Men, det är inte helt enkelt. Ibland har man ju rent självklara stunder med – och dit tänker jag mig att Gud vill oss. Men, vi är ju arma människor.

  3. Just så, tänk att man aldrig lär sig, varje gång jag kommer till gränsen för min förmåga och ger upp med bönen: ”Gode Gud, nu ger jag upp, jag klarar inte detta av egen förmåga, nu lämnar jag det i dina händer, hjälp mig!” Så får jag ju hjälp, på något sätt, saker och ting löser sig. Och ändå, snart är jag där igen, som om jag ingenting lärt. Vilket tålamod Gud har med oss arma människor!
    Jag försöker öva mig på att tacka Gud, vilket jag också ofta glömmer, suck!
    Herre förbarma dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s