Följ din längtan

Jag målade en karta över min tros väg som jag tog med mig till ett samtal. Det var alldeles nyss och det bottnade i en längtan att försöka se: Finns det en väg i allt detta? Eller är det en irrfärd? Flera saker slog mig. Bland annat detta: Gud gav mig redan innan jag lät döpa mig tre personer som kommit att färga min tro och som jag alltjämt återkommer till.

Jag tycker inte om orden Andlig Vägledare, även om det kanske är det som det handlar om, men det låter så kraviskt. Gör så här! De människor som betytt för mig har betytt för att de visar, inte pekar, för att de får mig att känna: Detta vill jag följa. Det är sant.

Tydligast är den där koptiske biskopen från Egypten, han som gav mig en sinnebild för att omvandlas, att bli Kristuslik. En dag ska vi bli lika honom. Minns det. Hur jag föll på knä inför honom och grät: ”Jag vill bli som du. Hur gör man?” Hans svar: ”Kom och besök mig i Egypten.”

Det har blivit många resor till Egypten, och detta kan jag undra över, varför söker min tro hela tiden uttryck? Vad svag den är. Den vill sig ständigt manifesterad, bekräftad, ska det alltid vara så? Som nu på landet. Saknar mina mässor. Så kan jag sätta mig i bilen och köra fem mil till Vadstena för där, i klosterkyrkan, firas det mässa mitt i veckan, och jag behöver det. Gud, mata mig!

Vad är det för fel på mig? Normala människor gör ju inte så. Det var ett sådant regn av frågor som jag tog till samtalet med en av de tre och med kartan i hand. Varför håller jag på så här? Borde det inte vara tvärtom? Om man växer i sin tro borde den väl bli mer självständig? Färre utflykter till Vadstena? Stå på egna ben? Men varför står den då inte på egna ben, min tro, varför blir jag bara än mer beroende av en kyrka? Varför blir jag så ettrig, så jobbig? Varför är min tro så svag?

Svaret jag fick var så bra att jag vill dela det. Fann det underbart. Så, om någon kan känna igen sig i det som står ovan, om så en endaste person, så lyssna nu, och ta till er detta svar, det var som änglars sång för mig, som om självaste Gud pratade till mig och sa: ”Det är inte din tro som är svag. Det är din längtan som är stark. Följ din längtan.”

24 comments

  1. Tack! Det var just exakt det jag behövde höra just nu! Jag har också gått omkring och trott att min tro är svag. Och så är det inte så det är, utan det är min längtan som är så stark. Jag kan se det nu, så tack igen!

  2. Det är den längtan Gud gav oss som gåva, när han sa: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” Vi har så svårt, att rakt av bara acceptera vår längtan och dess ursprung.

  3. Jag tänker att längtan är Guds kallelse i oss, ropet (från urtidens Gud) ljuder hela tiden: ”Människa var är du?” Ända tills vi ur djupet av vårt hjärta vågar svara: ”Här är jag”, naken till 100% beroende av Gud. En fin text om detta är Hosea 11, om Guds kärlek till sitt otrogna folk.
    Beträffande begreppet ”andlig vägledning”, så är svenska språket är ibland lite ordfattigt, på engelska finns begreppet ”Midwifery”, barnmorskekonst, leda vid handen, visa på, kan det vara något?

    1. Marie,
      Ja, Guds längtan efter oss kommer ju alltid först, annars skulle vi ju inte kunna längta. Gillar det där barnmorskekonst – eller över huvudtaget tanken på tron som något som kommer från Gud och vill växa i oss och som sedan ska födas in i världen. Att det finns något organiskt i det. Och att vi behöver de som förlöser oss, befriar oss.

      1. Marie, förresten, läste hela kommentarstråden under midsommarens debattartikel och såg din kommentar. Är helt med dig i den. Det är sorgligt att det inte tycks finna någon vilja till dialog, men bra att du frågar efter den.

  4. Jag tror att man kan möta Gud på olika sätt. Man kan aktivt och intensivt söka Gud i sitt inre, och man kan vila i Gud. Gud kan vara något som man mest söker i sitt eget inre och/eller i omvärlden. För mig är gudskraften något som finns i världen för att verka mot världen och medmänniskan.
    Gud finns för mig utan kyrkor och präster, och jag kan lugnt leva utan mässor. Sedan är det naturligtvis en annan sak hur Kristus/Gud skulle bli känd utan kyrkorna, men de är på inget sätt en förutsättning för Guds existens. Och ibland tror jag att de drar oss bort från det kristna budskapet.

    1. Håller med i det du säger – och visst är det olika, och olika över tid med. Angående kyrka tänker jag mig den som just Kristi Kropp – och de troende som delar av den kroppen – så ur det perspektivet går det inte att komma undan att vara kyrka. Men, det är ngt annat än organisationen kyrka. Jag brukar tänka att så länge jag får mitt bröd och mitt vin – så är jag rätt tacksam för kyrkan – men vet att andra tänker annorlunda. Det är intressant att dela varandras tankar. Tack för din kommentar!

  5. ”Den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus – eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord som vi förkunnar.” Rom. 10:6-8.

  6. ”Utanför kyrkan ingen frälsning”. Tron söker sammanhang, uppenbarelsen kommer till oss genom kyrkan och bevaras och växer i ett kristet sammanhang. Tron kan inte vara starkare än när den är beroende. ”När jag är svag då är jag stark” sa Paulus. Oroa dig därför inte för din svaghet. Beröm dig av den som Paulus gjorde istället!

    1. Kan se det. Fastnar rätt ofta i det där andra Paulus citatet – jag vet ju vad jag borde göra men gör det inte. Tänkte på en sak Peter Halldorf skrev i en bok – som jag fastnade för – ”Vi tar inte nattvarden för att vi är kristna, vi blir kristna genom nattvarden.” Fann det vackert.

  7. Under förutsättning att kyrkan verkligen är ”ett kristet sammanhang”!
    Med tanke på hur det ser ut ibland kan man kanske fråga sig det…
    Sedan är det väl klart att det finns fräslning utanför kyrkan! Så liten är nog inte Gud! Jag är fullt övertygad om att Guds vägar och vägarna till Gud är oändliga!

    1. Ett ibland lite söndrigt kristet sammanhang, kanske. Jag menade mer att som kristen är man kyrka, oavsett om man befinner sig i ett kyrkligt sammanhang eller inte, man kommer liksom inte undan.

    2. Tänkte ett varv till på det du sa. Jag håller med dig. Gud är stor, evig – men tänker mig ändå att den Guden lätt blir undflyende – ogreppbar – i den Kristna tron möter han mig inte som den gränslöse Guden utan just som – en människa – Jesus Kristus. Och det talar till mig. Frälsning genom en människa – vad har vi gjort för den minste? – men, i sak håller jag med dig. Gud är oändlig och vägarna säkert många – men den Kristna vägen är ju den jag försöker förhålla mig till.

  8. Jo, Carolina, Gud blev inkarnerad i sin son Jesus Kristus för att bli begriplig för oss, som jag ser det.
    Mycket i kyrkan är ju bra. Hos oss är det mestadels bra. Har just firat gudstjänst i församlingshemmet med kyrkkaffe efteråt för vår stora kyrka håller på att repareras. Och- idag var vi många fler! Det blev intimare, närmare. Det är ju också så man bygger församling, genom gemenskap och delaktighet, inte genom brokad och upphöjdhet.
    Och våra två kvinnliga präster har mitt fulla förtroende och min tillit. De verkar sanna och trovärdiga, äkta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s