”Det finns de som tror att kroppar har ett slut och en början. Att de är fasta. Vad är en kropp? Dess gräns, är den fast eller mjuk, våt eller torr, ljus eller mörk?
vad gjorde du med mig?
vad är en kropp?
Det slår henne att svaret på dessa frågor är samma. Erfarenheten som han gav henne, kunskapen som hon inte förstår, den säger till henne att kroppar kan lösas upp, upphöra som fysiska ting, uppstå på nytt, bli något annat. Inte materia, inte fasta, anti-materia. Vad är det för en konstig erfarenhet?
Den ligger ytligt, erfarenheten, kunskapen djupare. De når ännu inte varandra. Där finns ett mellanrum, ett glapp, utan tanke, utan känsla. Hon är sin kropps yttersta, innersta, känsla och den berättar för henne att hon inte finns. Inte som hon trodde sig finnas. I känslan av att inte finnas är hon större än någonsin. Hur är detta möjligt?
du sa till mig: var inte rädd
de orden bär jag med mig som en sköld mot den obotliga längtan som uppstått efter dig
jag förstod ingenting
jag förstår ingenting
det är som om ingenting längre är mitt ”
—
Småler när jag återkommer till dessa ord. Det är intressant att redigera en text som man inte läst på många år. Upptäcker nya saker. Förstår dock fortfarande, ingenting. Det är väl kanske själva meningen. Gick det att förstå, ja, då behövde man ju inte ta ordet tro i sin mun.
Rambling thoughts 
Jo, jag tror att kroppar har en början och ett slut. Men jag är inte övertygad om att vi är våra kroppar: Då behöver inget återuppstå, för det finns redan och bli bara kvar så att säga när kroppen har försvunnit. I ett evigt liv? Jag tror inte att det eviga livet finns senare, utan här och nu parallellt. Om sedan detta är kristet, det vet jag inte.
Så vad är döden egentligen?
Precis så tänker jag. Det eviga livet finns parallellt. Vet inte heller hur kristet det är. Himmelriket är här. Ja, vad är döden, egentligen? Vet inte.
1 Kor 15:44 tänker jag på. På franska talas det om Le corps glorieux (vilket gav Olivier Messiaen inspirationen till det visionära orgelverket med detta namn). Jag tror hon fick se en glimt av den förhärligade kroppen. Det är väl underbart att vi också får titta på. Tack!
Och just i dessa dagar så fann de den – Higgs partikeln – nu återstår bara att bevisa den. Det kommer inte att gå. Det kommer alltid att vara typ 99,9720% säkerhet, eller vilken siffra det nu var som jag läste. Det är i osäkerheten som Gud finns.
Jag har en så stark förnimmelse av att döden egentligen inte finns så som man har föreställt sig den.
De döda känns inte döda. De finns på något sätt, inte bara i minnena.
Vet du förresten att min bror har varit kliniskt död i några minuter i ett hjärtstillstånd? De lyckades alltså få igång hjärtat igen, och han lever idag med pacemaker. Det var 2001.
Jag brukar säga att jag har en bror som är som Lasarus; uppväckt från de döda,
Fint med Lasarus. Jag kan också få sådana bilder – som att döden är något människan har hittat på – och tycker om den tanken: För Gud är alla levande. Men jag vet inte vad det kommer ifrån.
Jag tror att vi människor har fastnat i -vad ska vi kalla det- ett materietänkande. Och så tror jag inte världen ser ut. Vi kan aldrig forska fram det andliga -eller ens begripa det. Hur många partiklar de än hittar så finns det garanterat saker utanför vår räckvidd, tror jag.
Ja, och visst är det förtröstansfullt!