Själens ogräs och om att omvända en trädgård

Vänder man om en trädgård flyter gamla frön upp till ytan och vad som helst börjar växa hur som helst. Det var väl ungefär det som sker här på Lugnet. Obebott hus. 15 år. Det blev grävskopa för att gräva bort slyn. Nu har jag hallonbuskar i syrenbersån, krusbär i stenpartiet, nässlor och tistlar överallt. Men när jag ryckte en del ormbunkar fann jag malva. Så även detta. En kungsspira mitt bland nässlorna. En orange lilja. När slutar det att vara en trädgård? När blir det bara vildvuxet?

Jag köpte en röjsåg. Men det går liksom inte att använda den i dessa sammanhang. Liljan vill jag ju ha kvar. Malvan får gärna föröka sig. Så, jag rensar för hand. En nässla i taget. Det tar hur mycket tid som helst. Ett evighetsprojekt. Och underarmarna svider.

Fick mig att tänka på kyrka. Hur hamnade jag där? Jag brukar säga: Det var som om Gud lagt ett frö i mig, och när jag väl lite senkommet fattade det, blev jag besatt. Ingenting viktigare än just detta: Hur får jag det att växa? Hur blommar det? Hur bär det frukt? Frön växer inte av sig själva det gör ont när kroppar brister, jag behöver hjälp, behöver ett växthus, näring, en trädgårdsmästare. Och ja, detta är min något naiva kyrkosyn. Kyrkan är ett växthus, nattvarden näring, prästen en trädgårdsmästare.

Även i själen frodas ogräset. Min egen inre snårskog. Den är värre än detta yttre virr-varr som jag försöker tukta. Men, där finns även malva, lilja och linnea. Jag vet att de finns. Hur får jag dem att växa? Hur förhindrar man tisteln från att ta all näring? Ja, det är väl här själavård kommer in? Någon som tar sikte på det vackra och som får en att se vad som måste bort, vad som ska upp med roten och dö. Det finns fult i mig, synd, om man vill använda det ordet. Jag behöver se det. Jag har, och detta är sant, sökt själavård i Svenska kyrkan och en gång hamnat hos en präst, och vi träffades en gång, två gånger, och jag insisterade på att vi skulle ses i Kyrkan och inte på expeditionen. Efter två samtal mailade jag honom med en stilla undran: Kan du be för mig när vi ses? Han gjorde inte det spontant ur sitt inre. Inget ont sagt. Det var bra samtal, samtalsterapi, men inte själavård. Något saknades. Ogräset fick liksom inte plats.

Världens längsta Facebookstatusuppdateringar står en annan präst för. Han kom med en igår som jag funderade kring när jag ryckte nässlor. Delar den här. Orka läsa vidare. Det finns hopp. (Förutom just detta med frälsarkransar. Jag tycker om min. Den är konkret.)

”Då och då återkommer frågan om SJÄLAVÅRD som inte ägnar sig åt att med frälsarkransar och värmeljus, stimulera den gamla människans behov av andlighet, dvs maskeradkristendom, utan själavård som utövas för att likt kirurgen sprätta upp bölden, så varet rinner ut, snitta en fin skåra som får allt det stinkande att komma ut och sedan inte ”plåstra om” som om Guds verk med en människa vore nån slags tuggumifabrik, utan öppna såret och tömma det, utan bedövning i form av sötsliskiga ord ”Hur känns det?”

Som om själavård vore nått slags kyrkligt kaffekalas: ”Skall det vara en troskaka till? så säg? visst skall du ha en liten troskaka att tugga på och sila mellan tänderna?” Som om sådan själavård, kakor! föda någons hunger? Som om själavård skulle innebära att Kristus kan verka genom napoleonbakelser gjorda av uttryckta psaltarpsalmsord eller annat humbug som sker när klipp-och-klistra-teologin, förnekar satans makt över den själ som vill SJÄLV frigöra sig från dennes grepp, det lilla sötssliskiga ”allt-ljus-på-mig-primadonna-fasonerna”, MOT det finns en annan själavårds teologi, som exempelvis JOHAN HENRIK HOLMQVIST, kyrkoherde i Qville i Bohuslän, var expert på.

Nu en berättelse om hans själavård med betoning på VÅRD! För detta handlar om att vårda i ordets rätta besmärkelse. En fattig torpare i socken stod i skuld till sin kyrkoherde som lånat honom några tior för att hålla svälten borta men så kom andra nödåret efter det första på 1860talet och toparen gick med tunga steg till Prästgården för att säga kyrkoherden att han saknade slantar att amortera lånet med nu när hösten nalkades och skörden återigen slagit fel och man skulle bereda sig till ännu en svältvinter värre än den föregående.

Tunga steg med fötterna, mössan i hand och ännu tyngre i hjärtat, trodde torparen att denna tyngd var den största, att inte kunna göra rätt för sig, och han visste att kyrkoherden var nogrann med sådant, en lutherskt kristen gör rätt för sig, det är den borgerliga rättfärdigheten och den anstränger man sig för att åstadkomma. Väl inne i Holmqvists arbetsrum, där böckerna stod på rad och vittnade om lärdom, stod han så och framförde sitt ärende och bad om uppskov, ja han bad om uppskov, den sista bön han hade trott sig behöva bedja kyrkoherden som visat godhet med lånet, om. Han skakade på insidan när han erhållit kyrkoherdens svar: ” Kommer aldrig på frågan! Du äger väl en ko? gå till Uddevala och sälj din ko så kan du amortera ditt lång och göra rätt för dig och leva som en anständig människa!”

Med en större tyngd gick denne topare därifrån då han såg framför sig barnens kistor när inte ens den magra kon skulle ge mjölk till vintern. han gick med kon till Uddevalla och åter hem via prästgården och lämnade sina kronor, sina slantar, för kon var inte mycket värd i pengar. När prästen mottagit sina pengar sade han ”på vägen hem går du förbi prästgårdsladugården och väljer fritt den ko som passar dig, den är din denna vinter, för den som gör rätt för sig skall också erfara Nåd, den vi icke betalar för med annat än våra tillkortakommanden”.

Det blev inga barnkistor på torpet den vintern men det blev en själaVÅRD som heter duga och mjök till barn, för den topare som aldrig ville höra ett ord om somligas slipriga tal om att kyrkoherden var sträng, för toparen visste vem han hade att göra med. Så byggdes församlingar av herdar för Guds hjord, utan att krusa och smeka med frälsarkransar!”

15 comments

  1. Tisteln får inte kväva lilja, malva och linnea. Men synden kan vi inte utrota, kan det vara så att synden inte bara är en outrotlig del av människan, utan till och med en nödvändig del? Detta är min naiva fundering. Tack Carolina!

    1. Det var naturligtvis inte nödvändigt att människan skulle bli syndig. Kristus är sann människa utan synd. För mer utförliga framställningar i litterär form av syndafallets icke-nödvändighet, läs _Out of the Silent Planet_ och _Perelandra_ av C.S. Lewis (läs förstås gärna hela den serien).

      1. Anders,

        Kristus är sann människa utan synd, med dig i det, men är den möjligheten allas möjlighet? Jag har skrivit upp de titlarna – jag har faktiskt inte läst så mycket av Lewis (förutom Narnia böckerna med barnen) och skulle gärna läsa mer om detta. Tack!

      2. Jag är osäker på vad din fråga ”är den möjligheten allas möjlighet?” betyder. Vill du (1) veta ifall Pelagius hade rätt — svaret är nej, men det vet du ju redan? Eller undrar du (2) ifall det är Kristus, att han var möjlig, som är allas möjlighet — då är väl svaret ja.

      3. Men nu blir jag osäker. Jag vet inte angående Pelagius, om jag redan vet. Vet inte vem Pelagius var. Hajade till vid din tanke att människan inte behövde vara av synd. Vi borde vara som Jesus. Tänker så här: Kristus är syndfri till sin natur, det är inte jag, jag är av synd, men jag kan nå till Kristuslikhet genom Guds nåd, om jag förlitar mig till den. Så, ja, tänker mig att Kristus rymmer en möjlighet som är vår allas, men vägen är olika.

      4. Pelagius är den som givit namn åt pelagianism, villoläran att man i kraft av sin fria vilja kan låta bli att synda. (Eventuellt menade Pelagius inte exakt så, men det är så han gått till historien.)
        Det jag skrev om från början var att synden inte är ett nödvändigt inslag i det mänskliga, och syndafallet alltså inte nödvändigt. Synden är en brist på mänsklighet. Jesu liv utan synd är det enda fullt mänskliga liv som levts. Människan kan inte befria sig från synden, men det är *inte* mänskligt att synda.

  2. Nåden är icke beroende av att man gör rätt för sig, ty det är Jesus som har gjort rätt för oss. Nåden är inte heller bara ett lån för en vinter utan varar för evigt. För att ta emot en så stor nåd behövs bara ett öppet och botfärdigt hjärta, som bara Gud själv kan hjälpa oss fram till. ”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord så blir jag helad.” Så nog behövs frälsarkransen, med eller utan radband.

  3. Hej Carolina!
    Tack för dina funderingar om själavård, de fick mig att fundera som följer:
    Själavård är inte samtalsterapi!
    Det är ett stort problem idag, i vårt psykologiserande sätt att tolka människor och händelser, vi tolkar istället för att lyssna med trons öron.
    Själavårdaren ska inte tolka vad konfidenten säger, själavårdaren skall lyssna noga, för att höra med alla sinnen, hela tiden medveten om, att det är tre ”personer” närvarande: Konfident, själavårdare och Gud.
    Själavårdarens huvuduppgift är att be för konfidenten, före samtalet under samtalet och efter samtalet och att hela tiden föra tillbaka till förhållandet konfident och Gud. Att vara lyssnande och att ha dåligt minne, förlåtet är förlåtet!
    Själavård hänger ju också ihop med bikt faktiskt, att få bekänna, att få öva ånger, att få göra bot, att bli förlåten.
    Att tillsammans med själavårdaren få samtala om skam och skuld, att arbeta sig fram till äkta ånger och att reflektera över möjligheten till botgöring.
    För att vi ska känna oss upprättade måste vi få göra rätt för oss, ställa till rätta det som går, eller göra någon form av botgöring, något som
    kostar på, men hjälper någon annan.
    Att på allvar reflektera över skillnad på skam och skuld och innebörden av att ta emot förlåtelse. Förlåtelse är inte glömska.
    PS Alla riktiga själavårdssamtal borde väl avslutas med att själavårdaren ber för konfidenten (förutsatt att konfidenten vill det förstås), ett överlämnande i Guds händer. DS

    1. Fint skrivet och håller med dig. Tankarna om själavård är förresten inte mina – de kom från en präst – ära den som äras bör.

      Jag kan nog inte säga att mina samtal med präster har varit på det viset du beskriver själavårdande – det har handlat om mer konkreta saker – vilket också varit vårdande. Tänker mig att man vill, som människa, komma vidare i tro och det är inte helt lätt. Jag har haft en viss längtan efter bikt – läst en del om det – men vet inte hur vanligt det är i Svenska kyrkan. Ja, det finns en ordning, men det känns ändå som något krångligt att be om.

      Tack för dina tankar!

      Ha en fortsatt fin sommar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s