Att vända orden ut och in

Djupenkla. Fann det ordet i en bok och det har stannat kvar. Djupenkelt. Är inte 100% att jag verkligen vet vad som avses men vilket ord. Det pockar på att utforskas. Fann det vackert, värt att dela med mig av. De bästa orden är de som man inte riktigt förstår, de som inte blivit kött, de som väntar på att erövras. Det djupenkla.

Ibland hittar man nya ord. Ibland kan gamla ord få ny klang. Som ordet besatt som jag använde häromsistones och när jag nu sitter och skriver rent någonting så fann jag det igen. Kan det vara bra att vara besatt? Så här:

”Hon måste befinna sig just där: I en konstant bön om tro, om hopp, om … Annars dör hon. Det är självklart att det inte går att arbeta under sådana omständigheter. Inte sitta på ett kontor. Det är klart att hon inte kan förklara detta för andra. Det är ju inte vettigt. Hon är invaderad.

allting jag vill, vill jag för dig
skriver hon

håller jag på att bli galen?
är jag besatt?

Hon lägger ned pennan i boken och uttalar ordet besatt, slickar det med tungan, silar det mellan tänderna. Det är ett vackert ord. Dess beståndsdelar, be-satt, handlar om att fyllas, om att äga förmågan att besittas, att uppslukas av något, att hänge sig. Dess motsats: att vara o-besatt, som att inte tas i bruk, att förbli outnyttjad. Tankarna springer runt i henne. Jag är besatt, slår hon fast, och skrattar. Du besitter mig. Jag vill besattheten.

Solen strömmar nu in genom fönstret. Gråsparven är långt borta. Försäkringskassan måste hon ringa. Senare. För orden kommer plötsligt, de rusar fram, och hon rör dem fram och tillbaka i sin mun, för dem med tungan längs gommen, bakåt halsen, skaver dem mot tänderna tills de inte längre besitter någonting negativt. Då spottar hon ut dem. Så börjar hon skriva.”

6 comments

  1. Utan att det egentligen gör någon skillnad för det du skriver om, bara som överkurs: _besatt_ är inte particip av _besitta_ utan av _besätta_. Participet av _besitta_ är ju _besutten_. Det som förvirrar är att _besutten_, i strid mot regeln, oftast har aktiv betydelse trots att verbet är transitivt; när man letar efter participet av _besitta_ hittar man inget i det rätta semantiska facket, och man luras att stoppa dit _besatt_. (Anledningen att det transitiva _besitta_ ges ett aktivt particip är säkert att det hålls ihop med det intransitiva _sitta_.)

    1. Anders,

      Hm. Det visste jag inte. Men tror att det gör skillnad. Det är väl därför detta ord bråkar i mig? Det finner inte sin plats. Ja, ibland luras man av orden. Besatt är ett sådant ord. Men om besatt är particip av besätta så reser sig ändå frågetecken – hur blev besatt ett sådant negativt laddat ord? Varför fick det de konnotationer det fått? Ja, man luras.

  2. Jag tror det mycket är tillfälligheternas spel som ger ett ord dess konnotationer. Man har talat om människor besatta av demoner, och sedan finns en färg av det med ifall ordet används om någon mer godartad besättelse, när det gäller människor — i sin militära bemärkelse är väl ordet neutralt (‘Förskansningen var besatt av ett starkt uppbåd från bygden’).

    Lustigt att vi kommit in på detta. Häromsistens anbefallde jag ju de första delarna i en trilogi av C.S. Lewis; i den tredje delen, _That Hideous Strength_, blir Merlin besatt av goda andar. Det går att föreställa sig något sådant också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s