På tal om tro

Hade tänkt att gå på ”På tal om tro” i tisdags men missade. Kristna människor i skilda vardagar. Hur berättar man om sin tro om man är aktiemarknadsanalytiker? Om man är Ebba Lindsö och chef för en AP-fond? Håller man tyst? Dagen skrev om det. (HÄR)

Dom berättade, och tretton till. Det blev en bok. På tal om tro. I tisdagens paneldebatt deltog fyra av dem, varav jag har minnen av Rodney Alfvén och Ebba Lindsö. Rodney minns jag som analytikern man ringde om man ville ha en snabb analys av en bankkvartalsrapport, han var alltid trevlig, tillmötesgående, hjälpsam när en okunnig journalist ringde och sökte citat. Ebba var chef för ett finansbolag, bytte bana, blev journalist, sedan annat. Jag intervjuade henne på tal om boken Livet, makten och konsten att våga vara sig själv. De berättade. Nu sitter Rodneys bankkollegor och röstar på temat: Finns Gud? Bra. Mera sådant.

Jag tror att det är viktigt att vittna. Att tala om Gud. Inte som en abstrakt tankekonstruktion, men som levande liv. Detta betyder Gud för mig. Detta tror jag på. Det smittar. Där är inte kyrkan idag. Den vill mycket, den vill gott, men den bär sällan vittnesbörd. Går något förlorat just där?

Dagens artikel avslutas med tanken: ”Sista frågan för kvällen kom att handla om kyrkan. Om det andliga intresset ökar, hur kommer det sig att så få söker sig till kyrkans gemenskap? Bland flera teorier var det ”kyrkans fasad” man enades kring. Motsatsen till Glenn Hyséns sprit och otrohet. Kyrkans folk är så perfekta, att ingen riktigt känner igen sig, och att hela grejen upplevs oäkta.”

Vet inte om det handlar om upplevelsen att kyrkans folk är perfekta, möjligtvis lite fernissade, som om man måste vara på ett visst sätt för att vara kyrka, lite glättig, men visst känner jag igen det andra. I kyrkliga sammanhang kan jag uppleva att hela grejen, Gudserfarenheten då, inte tas på allvar. Om man tar sin tro till kyrkan för att man vill vittna om den, för att den kräver ett sammanhang, den vill inte privat, den vill församling, den vill vittnen, så riskerar man att få den förminskad, reducerad, och där blir den lite mindre äkta.

Man ville ju så gärna tro. På Gud. På Kristus. I min församling hålls på fredagskvällen flowing dance med tibetanska trummor för 120 kronor per gång, inget fel i det, men ändå. New age är en sak. Kyrkan en annan. Vad är det vi tror på? Tänk om man hade stilla mässa inför helgen, tydligt annonserad som sådan. En stund med Gud. Detta tror vi på. Skulle det göra skillnad? Skulle det få människor att söka sig till kyrkan? Jag vet inte. Kan bara tala för mig själv. Nej, jag gick inte till dansen idag men hade det firats mässa hade jag varit där.

One comment

  1. Ja, tänk om vi kunde få ha en stilla mässa på fredagskvällar, som avslutning på arbetsveckan, som inledning på helgen. Ted H. hade förr Taizémässor i AF på fredagskvällar och de fick då vara mer ”färgade” av fredagsallvar och stillhet. Man kunde landa och lämna från sig arbetsveckan, många satt kvar i kyrkan långt efter gudstjänsten var slut. Med lätta steg vandrade man därefter hemåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s