Om att predika rätten att slippa försonas

Alla människor har rätt till sin egen historia, även rätt att redigera den. Minne är bedrägligt, att minnas inbegriper alltid en viss redigering av en verklighet som förblir begränsad. Vi kommer inte ur oss själva. Ändå skulle jag vilja hävda att det är ett friskhetstecken att försöka förstå sin egen historia, att ta den på allvar. Detta är min historia! Detta är jag! Detta vill jag berätta!

Ändå finns det någonting i den här trenden av vuxna barn som i bokform gör upp med kända föräldrar som gör mig beklämd. Vad är syftet? Upprättelse? Hämnd? Vet inte. Läste en intervju med Anna Wahlgren i helgens Expressen apropå dottern Felicias bok, som jag inte har läst. Visst har Felicia rätt till sin historia, att berätta den, men ändå. Vad driver henne? Längtan efter upprättelse? Detta är MIN berättelse.

Kanske måste hon, men nä, jag tror inte på det. Inte på riktigt. Ser ingenting konstruktivt i det. Vad vår tid törstar efter är tvärtom, försoning, förlåtelse – någon som får oss att inse att den är möjlig, på riktigt. Här bär kristen tro en möjlighet. Som i ”Nummer fem från vänster.”

Så ja, jag hajade till när jag såg att grannförsamlingen bjudit in Felicia att tala under rubriken: ”Om rätten att slippa försonas.” Visst har vi människor den rätten, men tar vi oss den rätten riskerar vi att missa något oändligt större. Gud försonar, förlåter, det vi inte kan. Vilken berättelse är kyrkans? Vad är kyrkans historia? Om vad vill vi berätta?

Borde vi inte som kyrka lyfta fram och stötta detta omvända: Den där sköra längtan efter att försonas som jag måste tro finns i varje människa. Som är konstruktiv. Hur får vi den att växa?

10 comments

  1. Fast vad jag förstod i en intervju med Felicia är ju att det är hennes mamma som inte kan förlåta och inte vill försonas. Felicia har ju försökt. Jag är själv ganska förlåtande men om det Felicia skriver är sant, vilket jag inte betvivlar, så vete sjutton om jag skulle kunnat förlåta en mamma som Anna Wahlgren. Hon var ju en så’n barnguru – alla läste hennes böcker (utom jag) – så i det fallet kan jag förstå dotterns behov av upprättelse.

    1. Piedra,

      Det var kanske dumt att ta det exemplet – och jag vet faktiskt väldigt lite om turerna kring vem som kan eller vill förlåta i just det fallet. Det var mer rubriken på föredraget – Rätten att inte försonas – som gjorde mig ledsen, för att, som jag skrev i kommentaren ovan, jag tror inte att just det sättet att tänka leder någon vart. Ska gå och lyssna på henne i vilket fall. Nyfiken.

      1. Håller med dig om att det synsättet inte leder någonstans. Man håller sig själv fången om man vägrar att förlåta, att försonas. Det skadar den andra personen men det drabbar en själv minst lika mycket.

  2. Svår fråga, mycket svår fråga. Ibland kanske människan kan ha svårt att försonas, förlåta någon, pga av en rad olika saker, varav en kan vara att ingen av parterna i grunden vill det, eller förmår det. Detta sagt utan hänvisning till det berörda exmeplet, som jag inte kan och inte vill uttala mig om. Däremot finns en iaktagbar skillnad på vad som hör hemma i det offentliga sammanhanget av en berättelse, ex i böcker, föreläsningar, osv. Det finns en risk, i vår tid, att sådant som skall ske i enskild själavård, om vi håller oss till kyrkliga sammanhang, blir upplyft till ett budskapsperspektiv, där det mindre enkelt skiljs på själva ebrättelsen och erfarenheter gjorda av berättelsen. Som belysande exmepel: låt oss hitta på att jag själv har en dålig erfarenhet av min syster (som alltså inte finns i mitt fall men nu hittar jag på att jag skulle ha en syster) och så skall jag tala offentligt om syskonkärlek. Skall jag då lyfta fram min berättelse, min erfarenhet? Jag tror att det finns en poäng med att göra det i en del sammanhang men i kyrkliga sammanhang är jag mer tveksam, pga av att den som lyssnar kan höra något annat. Men enkelt är det naturligtvis inte, det ingår liksom i vår ”kultur” att prata offentligt om allt nuförtiden. Det har fördelar med en öppenhet men det skapar också nya problem. Därför måste nog allt tänkas över många gånger. /Magnus Olsson

    1. Det du säger är helt rätt. Och, man ska, jag ska, nog inte ta exempel på sådant som jag själv inte vet något om. Det vill säga, deras historia är deras, inte för mig att bedöma. Men, i det stora hela – och detta var väl det jag ville säga vill jag tro att försoning är den rätta vägen – och att den är möjlig även när vi inte ser den eller förmår – och att det är den vägen som bär framåt. Korsets väg? Att Gud förlåter det jag inte kan. Och att det är viktigt att tala om den möjligheten. Att den finns, trots allt.

  3. Jag förstod nog direkt att din reaktion gällde föredragets rubrik – inte den personliga relationen mellan mor och dotter Wahlgren. Och naturligtvis har du rätt: det är viktigast att predika försoningens möjlighet.

  4. Om jag lägger en icke-kristen aspekt på det hela så blir det nästan samma sak som ni redan resonerat om här ovan.
    Oavsett vad jag utsatts för så får jag själslig frid när jag i hjärtat förlåtit. Om jag inte gör det riskerar jag att bitterhet och ilska bosätter sig i mitt sinne och då kommer jag också att på sikt skada både mig själv och andra nära relationer. Jag vinner alltså på att förlåta. Försoning är ett steg till om vi avser försoning med personen som utsatt mig för övergreppen och kränkningarna. Däremot kan jag få frid om jag försonas med det som har hänt. I ljuset av ovanstående blir rubriken ”Rätten att slippa…” Något som mest slår mot mig själv.

  5. En gång råkade jag utför att människor gjorde hemska saker mot mig. Konstigt nog var en av mina tidiga reaktioner ”jag måste förlåta”. Flera gånger sade jag att nu har jag förlåtit, men det hade jag inte alls. Jag var bara rädd för min vrede.

    Jag tycker absolut att det är sunt med en rätt att inte försonas. Sen är det bättre om man kan, man det är en annan sak.

    1. Rent psykologiskt är det väl en vinning att kunna försonas, att bära med sig negativa tankar och kanske älta något blir ju som att den andra personen har kvar sin makt över en och man blir på så vis fast i sin ilska, eller besvikelse eller vad det nu kan vara. Därför kan det vara en poäng i att predika försoning – man blir fri i den. Kanske måste man även fundera på relationen mellan förlåtelse och försoning – att förlåta någon kan ju vara ett steg mot att försonas men det behöver ju inte vara så.

      Självklart har man rätt att inte förlåta eller försonas, och i vissa fall är det kanske nödvändigt, men jag vill ändå tro att det finns en stor vinning i att försöka, och att det är viktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s