Torka aldrig tårar utan handskar & Min lokal

När dom ringde från SvT i april och frågade om dom kunde skicka en casting person för att reka min lokal hade jag inga som helst problem med det. Det säger någonting om hur monotona mina dagar i min skrivarlokal är, distraktion välkomnas alltid. Det säger något om bristande disciplin. Men, dom kom, dom kollade, dom frågade. Kan vi använda din lokal, din dörr, för en filminspelning? En halv dag handlade det om. 1,000 kronor. Dom ville bara använda utsidan. Någon som går in igenom den.

Det händer rätt ofta att människor öppnar min dörr för att se vad som finns bakom. En del tror att jag är en affär. Andra ett café. Någon ett galleri. När jag frågade SvT vad de skulle använda min dörr till, det är klart att jag blev nyfiken, Vart leder den?, blev svaret: Tillbaka till 80-talet, Aids ankomst, en bastuklubb. Produktionen hette: “Torka aldrig tårar utan handskar.” Jonas Gardell.

Idag hade den premiär, Jonas film. Jag känner inte Jonas, inte idag, men vi var barn tillsammans. Inte samma klass. Dock samma talpedagog. Alla andra barn passerade nålsögat, de kunde tala tydligt. Inte Jonas och jag. Vi kallades till veckomöten med talpedagogen. Vi satt på var sin pall. Han kunde inte säga R så han fick en blå vibrator att lägga på tungan. Jag kunde inte säga S. Jag fick en träpinne att hålla in tungan med. Där satt vi med våra trilskande tungor. 30 minuter. Rrrrrrrrrrrr blandat med Ssssssssssss. Vecka efter vecka. Många år senare gick jag till en föreläsning på Kulturhuset med Jonas. Han var en framgångsrik författare då. Jag hade inte tänkt ge mig till känna. Han igenkände mig. Han hade inte glömt. ”Det är ju du, från talpedagogen!” Vad misslyckade vi var. Vi kunde inte tala som folk. Vi skulle fixas. Barndomstrauma.

Jag vet att vi båda, på olika sätt, kommit över barndomens trauman. Ändå fann jag det lite roligt, meningsfullt, att det var just hans produktion som sökte sig till min lokal, som en blinkning från den Gud som alltid måste vara väldigt övertydlig för att jag ska fatta.

One comment

  1. I november skrev Luther De votis monasticis M. Lutheri iudicium (”Martin Luthers dom över munklöftena”), vari han försäkrade munkar och nunnor om att de kunde bryta sina löften utan att synda, eftersom löften var ett illegitimt och fåfängt försök att vinna frälsning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s