Att smörjas med olja

Det händer att jag upplever de döda som mer närvarande än de levande. De bär, när de kommer, en verklighet som inte kan bli min i denna värld, men som när den kommer tycks mig sann. På samma vis med helgonen. De har någonting som inte är mitt, som jag längtar efter. Guds självklarhet. De lockar mig in på en väg. Följ mig!

Jag tänkte på Port Said idag, en kuststad i norra Egypten, en kyrka. En kvinna där, ett mirakel, en ikon som i tro på detta mirakel droppar helande olja ned i plastfickor som fästs vid träet. Det är klart att man kan skaka på huvudet åt sådant, inte tro på en träbit som droppar olja. Invid ikonen står en präst. Människor köar. Jag köar. Känner mig söndrig, sårad, jag har invändningar rent intellektuellt kring att ha hamnat just här – men Här är jag – och jag funderar inte alls på om ikoner verkligen kan droppa olja – suspension of disbelief – jag vill bara att det ska bli min tur. Å andra sidan vill jag springa därifrån. Så förtätat är det. Längtan och rädslan inbegripna i sin eviga kamp.

Vad gör man när man som människa når de där smärtpunkterna då ingenting av denna värld tycks hjälpa? Det blir min tur. Längtan var starkare. Och när prästen med olja korstecknar min panna, min hand, med oljan sker något. Jag blir lugn. Det skapar ett kroppsminne att komma tillbaka till.

Min svenskyrklige präst korstecknade mig med olja från Egypten när jag döptes, han korstecknade även min mammas panna med olja när hon låg för döden. Det var likaledes förtätat. Det var vackert.

Kanske är det därför som jag hajade till inför ett facebookinlägg som jag nu delger i sin helhet. ”Ett varningens ord är på plats inför morgondagen! Den Requimmässa vi firar imorgon i Trefaldighetskyrkan kl. 15, är densamma som för fyra år sedan föranledde en anmälan till domkapitlet och sedermera en varning. Åtalspunkterna var tre: jag hade bett för de avlidna, jag hade erbjudit smörjelse med invigd olja i samband med förbönen och anropat Gudsmodern Marias och helgonens förböner. Nu firar vi exakt samma mässa imorgon igen! Alla svenskkyrkliga ämbetsbärare varnas härmed, håll er långt borta från Östermalmstorg imorgon, så det inte kan misstänkas att ni varit på NKK:s Requiemmässa! ;)”

Funderar på vad man förlorar, om något, i en kyrka där ett erbjudande om smörjelse med olja i samband med förbön ger upphov till en anmälan till Domkapitlet. Är det så illa?

13 comments

  1. Saken är den att heresier av allehanda slag tillåts och uppmuntras, så länge de kan rubriceras som ”progressiva”, dvs går emot det som kyrkan i alla tider trott och hållit för heligt.

    Om en person är traditionell kristen kan man däremot ta fram stora släggan för minsta överträdelse av rådande ordning.

    1. Det som kan te sig märkligt, för mig, är att det är så känsligt inom vår kyrka att söka i den egna traditionen och lyfta fram sådant som kristna gör på andra platser i världen. Att det också borde rymmas och få utforskas. I detta har jag inte hela bilden, men hajade till.

  2. Carolina, det du beskriver är så klart inte den egna traditionen i den lutherska kyrkan. Frågan är alltså vad du räknar till ”vår” kyrka. Det var väl helt enkelt detta saken gällde. Det borde du förstå.
    Att reagera på detta är inget som är ett avsteg från traditionell kristendom på något sätt i den kyrka vi har i Sverige sedan 1500-talet. Vi ber ju inte till Maria och helgonen i gudstjänsterna på det viset. Vill man ha den ordningen kan man ju gå på en katolsk mässa.

    1. Jag menar mer det intressanta med perspektivet att så mycket annat tas in i kyrkan från andra traditioner – som Qi Gong och liknande – men att det blir så svårt när det kommer sig till att förhålla sig till, eller gräva i den egna historien och traditionen. Både och, skulle jag uppskatta.

  3. Förlorar man något?
    Ja, man förlorar mycket, Gud söker kropp som du skrev tidigare.
    Vår kyrka har fastnat för mycket i ordet (bara tanke så att säga), men Guds metod är att bli kropp. Vi har så svårt att tro bara med intellektet, kroppen hjälper tanken. ”Världens längsta halvmeter” har någon kallat avståndet mellan hjärnan och hjärtat.
    ”Öppna era hjärtan för Gud och hör dagens heliga Evangelium” säger vi. det betyder för mig att hjärtat så att säga är centrum, känslan måste vara med.
    Vi bekänner och tror på det eviga livet, vi tror på förbönens kraft så varför skulle vi inte få be för de döda?
    Och så detta med helgonen, i nattvardsritualet ber vi ” därför vill vi med alla dina trogna i alla tider och hela den himmelska härskaran prisa ditt namn och tillbedjande sjunga……” då är altarrundeln hel, mötesplatsen mellan himmel och jord, tiden och evigheten möts i ett nu och levande och döda möts.
    Litturgi är lek inför Guds ansikte, människan lär sig, får insikt (större än kunskap) genom lek. Ju fler sinnen som aktiveras, desto lättare lär vi oss,
    tron tar gestalt i oss. Att smörjas med olja hjälper mig att förstå att också jag tillhör det allmänna prästadömet. Vi döper med vatten och firar mässa med bröd och vin.
    Helgonen är våra vänner i Evigheten, de har visat på´att det kan vara möjligt att leva Evangeliet, de är inspiratörer, en helig hejarklack.
    I den ortodoxa kyrkan säger man att ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud”, kanske vi skulle försöka smaka lite på den tanken.
    I Johannesevangeliets inledning står det I ordet var liv, och livet var människornas ljus, låt oss vara levande kristna, kristna med hjärta, hjärna och kropp.

    1. Håller helt med. Människan är benägen att fastna i ord, medan Gud kämpar på för att bli kropp. Tänker mig att människor behöver olika redskap och bilder, men för min egen del har just det där kroppsliga varit viktigt – som smörjelsen. Någon tar på en, tecknar en, med helig olja. Det går djupt. Det intressanta i detta är att när Svenska kyrkan får upp ögonen för att kroppen ska vara med så gräver den inte i sin egen tradition – den kör Qi gong och Yoga i kyrkorummet istället. Men, som jag skrev, den präst jag mötte i Svenska kyrkan tecknade mig med olja efter mitt dop – finns inte på kartan att jag skulle anmäla honom till något Domkapitel, och finner det ledsamt att det är där det hamnar.

  4. Vem har sagt att man inte ska be för de döda?
    Att vara levande kristen innebär för mig i första hand att se medmänniskan, inte att ha en massa teologiska förklaringar på hur man ska förhålla sig. Säkert hade många människor stannat kvar i kyrkan eller återvänt till den om de hade känt att också de och deras tro räknades, utan att de blev beskyllda för att vara fel eller rent av heretiker.
    Kyrkan kan inte var en sekt för de invigda som ägnar sig åt sitt navelskådande.

  5. Tant Lila
    Tydligen ansåg Stockholms domkapitel att det var fel att be för de döda, prästen Mats Furemalm fick en varning för det.

  6. Carolina, du är i Stockholm, jag är på landet. Här har vi inte så många nymodigheter, bara alkoholfritt vin, som får Mannen att gå i taket! Sett i ditt perspektiv förstår jag dig.
    Nu har min värmepanna lagt av, så just nu kan jag bara tänka på jordiska ting!

  7. För mig är en av årets viktigaste gudstjänster askonsdagsmässan, då tecknar prästen mig i pannan med aska, som blandats med olja och samtidigt sägs orden ”Människa. kom ihåg att du är dödlig!”
    Jag hör, jag känner, jag ser korset tecknat i pannan på andra, och vet att jag bär ett också. Tron blir mer verklig så att säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s