Alla själars dag: Och det ska inte mer bli natt

Apropå ljus. ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.” När ljuset skildes från mörkret kom alltså tiden in i världen. Dagar. Tideräkning möjliggjordes. Ett element av ändlighet i kontrast till en evighet.

Blundar och försöker mana fram en bild av hur ljus skiljs från mörker och det är stört omöjligt – en vag bild av en hand som kramar mörkret hårt och ljus sipprar fram mellan fingrarna, nä lämnar det – men, det finns någonting betryggande i tanken att ljuset fanns i mörkret. Det behövde inte skapas, bara avskiljas. Priset var tiden som sedan dess rullar på. Tills den en dag tar slut, eller, tills den en dag fullbordas. Det finns olika perspektiv på det. Tid som någonting man konsumerar, dagar som rinner iväg, eller tid som någonting som fullbordar.

En mer vardaglig bild är att se livet som en limpa. Den är hel till att börja med. För varje år ryker en skiva, skärs bort, äts upp, och det blir mindre och mindre kvar, och en dag tar den slut. Omvänt. Där finns ingenting till en början, ett litet frö, ett korn, men för varje år läggs något till, skiva efter skiva, långsamt byggs det fram tills det en dag är fullbordat. Då väntar Gud.

Minns med kristallklar tydlighet hur mamma sa till mig, när hon talade från sitt nya perspektiv, och jag skrev: ”Det finns en hinna mellan oss, en evighet. Men mamma ser rakt på mig och säger, helt neutralt, torrt konstaterande: ”Du hade rätt Linsan, här finns det verkligen inget mörker mer.”

Tänkte på det när jag läste veckans episteltext, orden: ”Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.”

Många ljus som har tänts denna helg, och nu är det kväll, mörkt. Ska ta dagens Psaltarpsalm med mig in i natten.

”Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning.
Han lyssnade till mig när jag ropade.
Dödens snaror omgav mig, dödsrikets fasor nådde mig,
jag var i nöd och förtvivlan.
Jag åkallade Herren: Herre, rädda mitt liv!
Herren är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.
Herren bevarar de oskyldiga, jag var hjälplös, och han räddade mig.
Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot mig.
Han räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava.
Jag får vandra inför Herren i de levandes länder.”

Speciellt den där sista meningen känns bra att ta med in i veckan som kommer. Livet som en vandring inför Herren i de levandes länder. Hej Gud, här går jag, inför dig.

6 comments

  1. Tack för fina ord!
    Guds ord är ett skeende.
    Gud skapar ordning ur kaos.
    Ljuset lyser bara i mörkret.
    Påståenden att meditera över, men som inte är så lätta att riktigt förstå.
    Då hjälper en bön som din: ”Hej Gud, här går jag, inför dig.” Amen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s