Advent: Take my hand, and never let it go

Det sägs att Gud är kärlek, och följdfrågan blir väl då: Vad är kärlek? Villkorslös kärlek, det låter så oemotståndligt att man bara vill falla in i den, men kärleken är inte sådan. Den är bejakande men i samma stund som man faller in i den, ja då börjar saker att ske. Kärleken skapar det som inte finns. Precis som Gud. Gud älskar oss förvisso som vi är, det är själva grundförutsättningen, annars skulle ingen våga, men Gud älskar för att älska oss till något annat än det som vi som är. Gud vill förvandla oss, framkalla oss, göra oss till de som vi kan bli, som vi redan är. Vill vi?

Som ett sandpapper tänkte jag mig Gud en gång i tiden när jag höll på och översatte en bok om de Glömda Ökenmödrarna. Gud filar på oss, som ett sandpapper, hårt ska bli lent, mörker ljus, kaos ska ta form. Han skulle ju inte hålla på att arbeta så med oss om han inte älskade oss, om han inte såg något hopp i oss, om han inte såg med kärlekens ögon, de som ser mer än det som råkar skymma vår blick för tillfället.

Hosianna! ska vi sjunga denna första advent och kyrkor kommer att fyllas och vi får lyssna till berättelsen om mannen som red in på en åsna. Som hyllades en söndag av tusentals för att genomlida en vecka av total förnedring. När den här veckan är slut har alla droppat av. Kärleken korsfästes. Det är som det är. Måste det vara så?

Kanske. Jag vet inte. Jag har i min tros resa mött två människor som på olika sätt protesterat, som låtit sig ske i Guds kärlek. Två är försvinnande få, men för den enskilde kan två bära oändlighet, de lät sig ske. Dem tänker jag tro på. Jag skiter i de hundratusentals, människor som inte vågade, som inte fattade att det var på riktigt, som gömde sig bakom ord. Jag vill bli som dem som vågade. Hur gör man?

Långt där framme ligger ett barn i en krubba. Det är nyfött. Det känner inte världen. En Gudsbild som fastnat i mig kommer från Patti Smiths Just Kids när hon beskriver Mapplethorpes längtan efter Gud som en bön: ”Take my hand and never let it go!” och i den bönen ser jag plötsligt det omvända: Gud är en bön som viskar i mitt öra, som vill just detta, i allas öron: ”Take my hand and never let it go.”

Adventsfunderingar.

7 comments

  1. Njae, håller nog inte riktigt med om, att Gud älskar för att älska oss till något annat än det vi är. Genom Guds kärlek är jag, den jag är, vågar bejaka min gudslängtan, känner mig fri och frimodig. Vågar släppa fram mitt sanna jag, vågar vara den jag faktiskt är. Att jag sedan misslyckas ibland och så att säga missar målet, det är en helt annan sak.

  2. Ja, kan se hur du menar.

    Kanske menar jag mer: Inte till något annat än det vi är, men till det vi verkligen är. Menar mer att de människor som hänger sig till Gud/kärleken förändras av det – rent konkret då – och blir som magneter för andra. Tro som förändringsprocess – man blir lik det som man älskar. Nu tänker jag på helgonen – och de människor som blir som helgonlika – skimrande – och på den lockelse de utgör. Försöker förstå hur till exempel en människa som Franciskus kunde utgöra en sådan lockelse i sin samtid – tusentals människor som lämnar det invanda för att följa honom – och han var ju inte lärd, inte utbildad, det handlade ju bara om ett hjärta som berörts av Gud. Hur blir man mer som han, eller ngt sådant.

  3. Ja, hur blir man som Broder Frans? Total överlåtelse, kanske bara möjligt för ett helgon, men bättre inspiratör är svårt att föreställa sig.
    Hans radikalitét fascinerar mig. Han visar på att det faktiskt är möjligt att leva Evangeliet (nästan in absurdum!). Hans omsorg och kärlek, till ibland rätt struliga bröder och systrar, visar att han levde som han lärde. Dock var han kanske väl sträng mot sig själv och Broder Åsna (sin kropp).
    Hans sätt att reformerade kyrkan, inifrån genom lydnad, har räddat mig kvar i den världsliga organisationen kyrkan.
    Inte minst hans hans böneliv inspirerar, denne bönens man hade till slut bara en enda bön, bestående av några få ord, som han ständigt upprepade: ”Min Gud och mitt allt!”
    ”Herren har uppenbarat för mig att det är så vi ska hälsa på varandra: Frid och allt gott! (Pax et bonum!)
    Som avslutning mitt favoritcitat: ”Predika alltid Evangeliet, om det är nödvändigt använd ord!”

    1. Funderar kring om alla männniskor bär inom sig möjligheten till total överlåtelse, och att helgonen är de som vågar gå längst, eller om det är en speciell kvalité som endast vissa människor får i gåva.

      Vad som facsinerar mig med denne man är just hur det börjar med att bli berörd av Gud – orden är sekondära (och det kan jag ju bara ta till mig eftersom jag sysselsätter mig med orden). Att predika Evangeliet som en levd verklighet – tycker jag är intressant.

      I den där längtan efter sin egen helighet har jag blivit rätt inspirerad av Peter Halldorff – hans bok Doft av Helgon tror jag den heter.

  4. Jag tror att alla människor har förmågan till total överlåtelse, men det kostar och alla vill inte betala priset tänker jag, man äger för mycket. Man måste på något sätt vilja en enda sak. Överlåtelse till Gud förutsätter ju att man på något sätt fått kunskap om hans existens förstås.
    Kanske hjälpte hans fängelsetid och sjukdom, i ganska ung ålder, till att så att säga skynda på det hela för Franciskus. Som konvalescent vandrade han omkring i Assisi´s omnejd och besökte små, gamla förfallna kyrkor. Han upprepade hela tiden samma bön:
    ”Du allrahögste, ärorike Gud, upplys mitt hjärtas mörker och ge mig en rätt tro ett fast hopp och uppriktig kärlek, samt känsla och insikt Herre, så att jag kan uppfylla ditt heliga och sanna uppdrag!”
    Och så fick han sin uppenbarelse, han hörde (bokstavligen) Gud tala direkt till honom från korset i San Damiano: ”Gå Franciskus och bygg upp min kyrka, som du ser håller den på att falla i ruiner.” Direkt började han trava telegelsten, först så småningom förstod han att det var ett större ”hus” han skulle reparera. Kyrkan på 1200-talet i Italien var på på fallrepet milt sagt (efter nästan 1000 år).
    Efter det var han inte densamme, han hade hört Gud tala direkt till sig och han fick svar om sin livsuppgift där och då.
    Han fick stöd av biskopen i Assisi vilket var nog så viktigt, han var inte tokig.
    Gud Fader blev för honom den far han alltid kunde vända sig till, vad man vet försonades han inte med sin världslige far.

    1. Ja, vilken historia det är. Jag tror också att alla människor bär förmågan till total överlåtelse, men som sagt, det kostar, och någonstans tror jag att Gud vill vår totala överlåtelse, men, Guds kärlek är inte beroende av den. Det är inget krav, men en möjlighet. Eller något sådant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s