Med eller utan syndabekännelse

Min församling är en så kallad försöksförsamling för den nya kyrkohandboken som ska börja testas första advent. Det slog mig när jag läste KT:s ledare om detta, Med eller utan syndabekännelse, att jag inte har någon som helst idé om hur min församling resonerar kring hur man firar Gudstjänst. Träffade en av prästerna i församlingen igår på lunchen och hon pratade lite om det, om en enkät som lagts ut i vapenhuset där besökare kunde svara på frågor som: ‘Vad saknar du i Gudstjänsten?’ ‘ Vad berörde dig?’

Eftersom jag går i kyrkan och sitter kyrkvakt såg jag den där enkäten men kunde inte förmå¨mig att fylla i den. Det blir något konstigt med en kyrka som samlar in enkäter som sedan ska processas av de som ska producera Gudstjänsten, nä, det påminner för mycket om kundundersökningar. Jag sa det till prästen som jag mötte att det måste vara svårt att planera Gudstjänst när man inte har en Gudstjänstfirande församling. Hon förstod inte att det var ett uttryck för en längtan. Jag vill inte vara kund. Jag skulle vilja vara delaktig.

Varför involverar man inte de kyrkgående i hur man firar Gudstjänst? Det tycks inte ens finnas en strävan efter att förverkliga en Gudstjänstfirande församling, om man med det menar en grupp människor som med någon sorts regelbundenhet går i kyrkan. Anpassningen bottnar i en rädsla att stöta bort de som kanske kommer för första gången, och så blir det där efter. ”Mera salt i predikan” hade tydligen någon skrivit i enkäten. Prästens kommentar: ”Vad betyder det?”

Jag kan förstå, rent mentalt, kyrkans rädsla för att bli som en exklusiv klubb för de kristna men i samma stund som jag tänker den tanken så undrar jag: Vad annat är kyrkan än de som är kristna? Och de som är nyfikna på det som är kristet?

När jag läser KT:s ledare är det lite samma sak. Kyrkan måste anpassa sig och sitt språk till världen. Känner människor sig knäckta av syndabekännelsen kan vi ta bort den. Vet inte. Antingen är syndabekännelsen viktig i den kristna människans liv, eller inte. Det är någonting i fokusering som blir fel när även Gudstjänsten ska anpassas till de som inte tror istället för att vara näring och stöd till de som ville försöka tro. Precis som några av kommentatorerna tänker jag att hela denna diskussion om ny handbok rymmer något annat. Ett sorts misslyckande å kyrkans sida att förmedla varför Gudstjänst är viktigt överhuvudtaget och vad den betyder. Det kanske är där man borde börja. Varför firar vi Gudstjänst?

Läs mer:
Med eller utan syndabekännelse (KT)

13 comments

  1. Men – i väldigt många församlingar gör man det som du påstår att ”kyrkan” inte gör.
    Jag föreslår att du agerar gudstjänstfirande församling och tar initiativ. Det går inte att vänta på att någon annan ska bjuda in till det. Sådana här initiativ måste komma inifrån den gudstjänstfirande församlingen.

  2. När vi frågar frågar dem som firar gudstjänst, då handlar det just om det du efterfrågar. Grundfrågan är självklart; ”Varför firar vi gudstjänst?”

    Du menar väl inte att det är skillnad på dem som firar en gudstjänst i samband med en begravning och dem som firar en gudstjänst på söndagen? Är de inte alla gudstjänstfirare?

    Vi är väldigt intresserade av vad alla gudstjänstbesökare tycker, tänker och känner, oavsett om de firar en gudstjänst i samband med ett dop, en vigsel, en begravningar eller en högmässa. Vi vill att alla ska vara med och påverka gudstjänstens utformning.

    De som firar gudstjänst oftare, har mer påverkan eftersom de är med vid fler tillfällen.

    Syndabekännelsen är inte nödvändig i samband med nattvard, eftersom nattvarden i sig själv ger syndernas förlåtelse.

    För mig handlar det dock mer om vilken teologi vi vill stå för. Vill vi stå för att vi är rättfärdiga syndare? I sådana fall måste vi också betona synden. Utan den är nåden och förlåtelsen betydelselös.

    1. Jag tänkte nog mer på de öppna Gusdtjänsterna – när det är dop, begravning, etcetera – har man ju alltid samtal innan och går igenom det som ska ske och har möjlighet att välja böner, psalmer, etcetera. Självklart är alla Gudstjänstfirare men just i detta fall tänkte jag mer på det regelbundna Gudstjänstlivet.

      Jag vet inte angående Syndabekännelsen som var det som togs upp i Kyrkans tidning, det som jag hakade upp mig på var mer tanken att om människor känner sig knäckta av den så tar vi bort den, som om det vore så enkelt. Menar mer: Syftar Gudstjänsten till att bekräfta människan, eller vill den hennes omvändelse – det kan vara, behöver inte vara, en skillnad i det.

  3. Krister: Om syndabekännelsen inte är nödvändig i samband med nattvard, då borde den väl vara obligatorisk vid en söndagsgudstjänst? Så ser inte förslaget ut, om jag nu förstått saken rätt.
    Personligen anser jag det vara av stort värde, både psykologiskt och teologiskt, att högt få bekänna mina synder tillsammans med andra. I det ögonblicket får vi känna att vi alla är lika. Vi är alla syndare och i behov av förlåtelse.

    1. Jag har inte detaljstuderat de olika förslagen, men jag är med dig i det du säger. Det kanske är den pedagogiska utmaningen – att förmedla djupet i de olika momenten snarare än att ta bort dem. När jag började gå i kyrkan hade jag svårt att följa med, och tyckte att mycket var märkligt, men frågade ofta och läste och efter en tid hittade jag in i Gudstjänsten. Det tar tid. Jag finner också en befrielse i ordet syndare – och framför allt i att Guds nåd omfattar även dem.

  4. Man kan välja syndabekännelse med förlåtelse och tackbön eller en överlåtelsebön, om jag förstått det hela rätt.

    Personligen föredrar jag syndabekännelse och då i början av gudstjänsten.

    Jag tror att vi missar en luthersk antropologi om vi tar bort syndabekännelsen i alla gudstjänster. Tror också att det förflackar vår teologi.

  5. Några korta tankar appropos gudstjänstförnyelse:
    Mångårigt gudstjänstfirande gör en till en tålmodig kristen.
    Kyrkans unga hade för många år sedan en kampanj i samband med gudstjänstförnyelse då:
    1. ”Utsätt oss inte för plågsamma gudstjänstförsök!”
    Den slogan känns relevant också idag.
    Det blir något konstigt när man jobbar med enkäter, frågorna styr svaren.
    Låt den gudstjänstfirande kärnan i församlingen var med och bygga gudstjänst.
    Har också jag varit med i en annan församling senaste tiden där metoden är,att de anställda har arbetat fram ett förslag, sedan inbjöds till möte att säga vad man tyckte, då har man redan låst upp förslaget.
    2. Rör inte min syndabekännelse!
    Att åtminstone en gång i veckan få stanna upp och reflektera över mina missade mål. Att med ord få uttrycka det högt, inför Guds ansikte hjälper mig att se vem jag är. Jag får lämna ifrån mig ”min skuld”.
    Tillsägelsen om förlåtelsen, förnyar mig, reser mig upp, upprättar mig.
    Och jag får förlåten och frimodig möta Gud i bröd och vin.

    3.Allvarligt vill jag fråga er präster som läser detta:
    Varför vill ni som har fått ”försoningens ämbete” inte utöva det?

    1. Marie,

      Det är svårt – samtidigt som jag antar att saker och ting måste förändras över tid. Jag tror att det som skulle kunna locka människor till kyrkan är just en levande gemenskap – man lockas av den – och i det tror jag inte att Gudstjänstfirande är någonting man kan planera fram, det borde på något vis gå att skapa plats för den att växa fram. Jag känner igen det du säger om att bjuda in att komma med synpunkter då allt redan är klart – det vill säga att inte ta in synpunkter innan det är klart. Jag brukade vara mer aktiv och fråga och ifrågasätta, men kyrkan är väldigt svår på så vis. Jag har ofta just där blivit direkt avfärdad på sätt som inte skett i andra sammanhang jag vistas. Detta sagt, jag vet att det inte är meningen – det är något annat som spökar – dåligt självförtroende, rädsla för kritik, svårt att ta en rak diskussion. I mitt eget fall har jag i princip nästan slutat gå i till exempel Högmässa för att jag inte känner mig hemma i den. I vilket fall är det bra att dessa frågor lyfts fram och talas om – så får man se var det landar.

  6. Här i Vännäs Var vi några i församlingen som startade en gudstjänst grupp där vi planerade och genomförde en gudstjänst per termin tillsammans med tjänstgörande präst. Jag tycker att det är otroligtgivande att få vara med och ”göra gudstjänst” .

    1. Låter bra. Hoppas ni fortsätter med det. Jag tror att min frustration kommer mycket av känslan att Gudstjänsten ibland blir allt för mycket underhållning – ”för” mig – och inte ”med” mig. Välsignad advent!

  7. Tack Carolina!
    Det blir så konstigt när man försöker göra gudstjänster för dem som inte är där. Högmässan är till för ”kyrkfolket”, i övriga gudstjänster kan man experimentera. Gör man för låga trösklar till kyrkan riskerar man att det heliga läcker ut.
    Trots detta;
    Ett gott nytt nådens år önskar jag dig!
    Och ett är jag säker på,Gud kommer att överaska oss, han som gör allting nytt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s