Dop, nattvard och trovärdighet

Med jämna mellanrum dyker frågan om icke döpta och nattvardsbordet upp. Bör man välkomna icke döpta till nattvarden? Har inget svar på den frågan, men jag håller med skribenten i Kyrkans tidning som efterfrågar en tydligare linje kring detta som en gång ställde till det så för mig. Det är ett problem att präster i Svenska kyrkan har rätt skilda linjer och att de allra flesta (?) (många?) avviker från Kyrkoordningen när det kommer till praxis. Nu menar jag inte teologiskt problem, det lämnar jag åt andra, men det uppstår ett trovärdighetsproblem för den som kommer till kyrkan. Vad är det som gäller här?

När jag började dopundervisning i SvK bestämde jag mig omgående för att ‘göra’ ett kyrkoår – det vill säga, jag bestämde mig för att gå i kyrkan under ett år, läsa Bibeln genom veckans bibeltexter, det var helt förutsättningslöst. Jag ville ge det ett år för att sedan utvärdera detta projekt. Långsiktighet och tålamod kändes nödvändigt. Jag minns att jag funderade kring nattvarden och att jag skrev till kyrkans frågelåda på nätet. Svaret jag fick var: Nattvarden är de döptas måltid, det är inte upp till den enskilde prästen att bestämma, samt att man i de flesta fall inte frågar så det kan hända att odöpta deltar i nattvardsfirandet ändå. Man kan fundera på det svaret men i mitt eget fall var det klart. Jag ville inte ta del av nattvarden innan jag var döpt. Det handlade någonstans om så enkla saker som att inte vilja bryta mot reglerna innan jag var en fullgod medlem, men även om en sorts vördnad eller respekt för sakramentet och för kyrkan och dess regler.

Ja, jag tyckte det var jobbigt att fira mässa och inte ta del av nattvardsfirandet, jag längtade efter Gudstjänster utan nattvardsfirande, ibland blev det nästan outhärdligt så där att jag började gråta för att jag kände mig så utanför. Som ett litet barn som inte får vara med. Och jag störde mig på prästernas ‘Alla är välkomna’ när det faktiskt inte var så (jag hade ju läst ordningen). I min församling var det en präst under denna tid som faktiskt inbjöd till nattvarden med orden ‘Nu är alla döpta välkomna’ och paradoxalt nog tyckte jag om att höra det. Det fanns en anledning till att jag satt kvar. Jag var inte döpt. ‘Alla är välkomna’ skapade osäkerhet. Ska jag sitta kvar? Gå fram? Kommer folk undra varför jag sitter kvar?

Jag vill här bara flika in att hela den här perioden av mitt liv var rätt skör. Jag hade levt nästan 40 år i relativt stor visshet om att Gud nog inte finns, och så förstod jag en dag att jag haft fel. Det är inte en helt enkel situation att hamna i. Jag fick för mig att ville döpas, vilket i sig var en rätt mysko längtan – i den verklighet jag befann mig hade jag aldrig hört talas om vuxna människor som spontant så där får för sig att dopet är det som de längtar efter. Jag var lite osäkrad och även om jag deltog i de kyrkliga aktiviteterna hade jag svårt att tala om det som var mitt. Jag fann det också lite genant att nattvarden väckte dessa rätt primala känslor i mig.

Efter mitt dop när jag repat lite mod tog jag upp detta med att jag känt mig utanför med lite olika präster, och att jag upplevde ett trovärdighetsproblem i orden ‘Alla är välkomna’ när kyrkans ordning säger något annat. Jag möttes då av rätt stor oförståelse. ”Men så är det inte” (det är ett väldigt vanligt sätt att bemöta människor i kyrkan, det är ungefär som att säga ‘du har fel’), ”Du hade visst kunnat ta nattvarden, jag frågar aldrig.” Dessa svar gjorde mig dubbelt ledsen för dels upplevde jag att min erfarenhet inte togs på allvar samtidigt som ingen ville ta ansvar för själva grundfrågan – prästerna klandrade mig för att jag, ja, vad hade jag gjort egentligen?, ja, jag trodde det var viktigt att följa den ordning som kyrkan hade. Jag ville följa den.

Detta sagt, jag vet inte om ett helt öppet nattvardsbord är lösningen. Tycker om den där psalmen – Här är de döptas hem – däremot behövs det, inte minst nu när färre döps som barn vilket ökar möjligheten att fler i framtiden kommer att söka sig till kyrkan för dop i vuxen ålder, någon sorts kommunicerad ordning kring detta. Det är inte bra att lämna det upp till den enskilde prästen, eller den enskilde människan.

Läs mer:
Välkomna även icke döpta till nattvarden (KT)

12 comments

  1. Ett par tankar:

    Det där med att sitta ensam kvar när ”alla” går fram? I de flesta kyrkor där jag firat mässa under de senaste åren så önskas alla välkomna fram att delta i gemenskapen. men om man av något skäl inte vill ta emot bröd och vin så lägger man ena handen på sin motsatta axeln och får då en välsignelse istället. Detta säger prästen tydligt i samband med att alla hälsas välkomna fram.

    De döptas måltid? Ja, så har det varit genom alla år. Men om man funderar på hur det började så kommer andra tankar upp. I kristenhetens tidiga historia så var det ett väldigt tydligt (och ibland farligt) steg att bli kristen. beviset på tillhörigheten var dopet.
    Idag ser vägen till tro ofta lite annorlunda ut. Kanske nattvardens gemenskap och mysterium kan vara öppet även för de som ännu inte är döpta. Målet är ju detsamma…

    1. P-A,

      Jag kan också tänka mig att nattvarden kan vara en väg till dopet, likväl som det omvända. Min tanke bakom detta, apropå texten i Kyrkans tidning, handlar mer om det problematiska i att man har en kyrkordning som är väldigt tydlig – och frågar man Svenska kyrkan (deras frågelåda på nätet) som jag gjorde får man ett väldigt tydligt svar – som inte efterföljs i många kyrkor. Jag menade mer, precis som skribenten, att man från kyrkans håll tydligare bör kommunicera vad som gäller så att den som kommer till kyrkan vet.

      Ja, i min församling fanns också möjlighet till välsignelse – men det fanns inte på kartan då att jag skulle gå fram och göra något sådant, stå ut på så vis. Det var en mycket känslig tid. Detta sagt, idag händer det att jag ber om välsignelse istället för nattvard, och, för att vara helt ärlig, jag tog nattvarden en gång innan jag var döpt, i en annan församling än min egna. Kunde inte vänta eller något sådant. (Fast jag ångrade mig efteråt och funderade helt seriöst på om jag skulle söka upp prästen och berätta, vilket jag inte gjorde).

  2. Tänkvärda ord, Carolina.

    Det är inte upp till den enskilde prästen att avgöra eller besluta. Som präst har man avlagt ett löfte att följa Svenska kyrkans ordning, vilken är väldigt tydlig i detta fall. Man ska vara döpt för att få ta emot nattvarden.

    Det är inte en värderingsfråga utan en ordningsfråga. Sedan kan man diskutera huruvida dopet leder till nattvarden eller nattvarden till dopet, men det är inte en ordningsfråga. Tolkningen är gjord i våra bekännelseskrifter och i Kyrkoordningen, vilken den enskilde prästen inte äger rätt att omtolka. Det innebär inte att man inte kan ha en teologisk diskussion kring saken, men man kan inte omtolka vår kyrkas ordning, det kan endast Kyrkomötet.

    Jag tror inte att det är en ”salighetsfråga”, det vill säga att man riskerar inte att hamna utanför himmelriket om man gör fel, men man riskerar som präst att bli anmäld till Domkapitlet och man riskerar att tappa trovärdigheten, som du så fint beskriver.

    Personligen skulle jag aldrig medvetet ge nattvarden till den som inte är döpt. I de flesta fall har jag ju ingen möjlighet att kontrollera huruvida kommunikanten är döpt eller inte, eftersom jag inte har med med kyrkobokföringsboken i gudstjänsten.

    Det går ju att bjuda in även den odöpta till gemenskapen kring nattvardsbordet, men de får inte ta emot bröd och vin. Det är väldigt vanligt att människor kommer fram och tar emot en välsignelse i stället. Då jag gick på pastoralinstitutet fick vi lära oss att säga till de som inte tog emot nattvarden: ”Ditt dops Gud, välsignar dig och bevarar dig”, men det utgår ju från att även den som inte tar emot nattvarden är döpt. Själv brukar jag lägga handen på personens huvud, se dem i ögonen och be: ”Gud som skapat dig och ville ditt liv, omsluter dig med godhet och håller dig i sin hand, nu och för alltid. Amen”.

    1. Krister,

      Tack för din bakgrundsinformation. Jag tror precis som du att man skulle lyfta fram det där med ordningsfråga och inte värdering – vilket är en rätt vanlig missuppfattning idag – odöpt = inte värdig att ta nattvarden – jag funderade inte så mycket i de termerna, mer att jag kände mig utanför. Men på sätt och vis var det kanske min längtan efter nattvarden som snabbade på mitt dop – eller som ledde till att det skedde när det skedde. Man når någon sorts punkt: Nu vill jag inte vänta längre. Apropå välsignelsen – bilden av den där Guden som håller oss i sin hand, och håller vår hand, är oemotståndlig.

  3. Om praxis inte efterlever det beslut som ordningsfrågan har lett till kan jag fundera över om man inte borde tröska den där ordningsfrågan några gånger. Ibland kan jag fundera över om den här frågan om dopet som de döptas måltid har gått från att vara en ordningsfråga till en stolthetsfråga för kyrkan.
    Sedan kan jag fundera över hur man kommit fram till att dopet är de döptas måltid. Men det är kanske en annan fråga…

    1. Magnus,

      Jag vet inte angående ordningsfråga och stolthetsfråga, bara att situationen i sig kan vara en som man kan behöva fundera kring. Jag fann också, jag skrev ngt teo pm om detta, att det finns/fanns en rätt stor spännvidd i hur präster ser på det vuxna dopet – en del menar att det räcker med ett dopsamtal medan det för andra ter sig mer naturligt med en längre förberedelsetid – och det är ju inget fel i endera syn men man kanske behöver informeras om båda. Det handlar mer om att veta vad som gäller. För min egen del fanns det en poäng i att vänta – även om det stundtals var lite jobbigt – att det fick ta sin tid.

  4. Som du själv påpekat i ditt inlägg och som redan upprepats här i kommentarsfältet så har kyrkan en ordning i denna sak. Jag ser därför inte att det är så mycket mer att diskutera. Snarare handlar det om att få präster att vara lojala med ordningen. Att vi inte kan kontrollera varje enskild individ är inget skäl att inte uppehålla och undervisa/informera om den generella linjen.

    Personligen blir jag gripen av din berättelse om hur du längtade till nattvarden och dopet. Jag tror att många skulle behöva mer av dessa ”väntans tider”. De innehåller nämligen ett stort mått av mognande som kan utebli när man ägnar sig åt ”omedelbar behovstillfredsställelse”. Jag tror även det kan gälla vissa döpta som i vuxen ålder kommer in i kyrkans sammanhang. Det är inte alltid säkert att snabbt kommunicerande är det bästa för den andliga utvecklingen. En själavårdsfråga givetvis, men värd att beakta tror jag.

    Du nämner även detta med hur präster ”välkomnar” till nattvarden. Nu vet jag ju inte exakt hur det uttryckts och formulerats men personligen kan jag känna viss tveksamhet till alltför överdrivet ”välkomnande”. Generellt sett bör det vara undervisningen i predikan (och ev andra sammanhang) som klargör vad nattvarden är, vad den ger, varför man bör gå, hur och när och vem som ska göra det. Det är faktiskt inget som säger att en människa som första gången kommer till viss kyrka kommunicerar där om hon inte redan är så förankrad i nattvardslivet att hon vet vad som överallt gäller.

    1. Hej Torbjörn,

      Tack för din kommentar. På sikt, och kanske redan nu, håller jag med dig om att frågan om undervisning kring nattvard, dop och Gudstjänst kommer bli mer nödvändig eftersom den generation som växer upp idag inte har det med sig hemifrån. För mig var det också, precis som du säger och speciellt i efterhand, bra att gå igenom en väntetid – och jag är tacksam att jag hamnade hos en präst som tog sig tid med dopundervisning över en längre period och alla frågor som dök upp – även om jag ibland fann det frustrerandd – men människor är kanske annorlunda i det.

  5. Som jämförelse: När jag och min hustru konverterade till katolska kyrkan fick vi vara utan nattvarden ett helt år, trots att vi varit regelbundna kommunikanter i Svenska kyrkan ända sedan våra konfirmationer. Så lång tid tog det nämligen innan vi blev upptagna, trots att vi var döpta. Vi anser båda att det var en nyttig och nödvändig ”paus” under vilken vi fick växa in i vår kommande tillhörighet. Vi deltog ju regelbundet i mässan och kommunicerade ”andligt” genom att gå fram och ta emot välsignelsen. Det är bra när det finns regler för detta, så att det inte beror på den enskilda prästen.

    1. Ja, ibland är regler bra. Man får någonting att förhålla sig till. Jag ville inte innan dopet bryta mot ordningen, på samma vis som jag inte tar nattvard när jag varit på resa i till exempel katolska länder, eller i Egypten dit jag ofta rest. Det handlar om respekt för tradition, men vet inte om det är för att jag är medelålders och rätt laglydig, som det är viktigt. Jag har läst en del om den katolska kyrkans förberedelse och undervisning i samband med konvertering och ja, jag tror att det finns mycket gott i en sådan förberedelse tid.

  6. När jag började utforska min tro och kyrkan i tidiga 20-års åldern var jag bode döpt och konfirmerad. Trots det såg jag nattvardsbordet som de troendes måltid och gick inte fram först jag kände mig ”redo”. Det som fick mig att känna mig redo var när jag på ett personligt plan kunde bejaka dels den apostoliska trosbekännelsen och dels kunde börja tro på evangeliets budskap. Jag minns hur jag till en början satt där i bänken när de andra gick fram för att ta emot nattvarden. Efter ett tag började jag gå och tända ett ljus för att till slut våga närma mig måltidsgemenskapen genom att gå fram och få välsignelsen och för att till slut våga ta emot nattvarden. Idag i egenskap av kyrkvärd är jag med och delar ut nattvarden och som kyrkvärd lägger jag inte märke till de som inte kommer fram och tar emot nattvarden i bröd och vin, det gjorde jag inte heller när jag började gå fram och tända ljus och ta emot välsignelsen. De enda gångerna jag personligen la märke till vilka som gick fram eller inte var när jag satt kvar i bänken och längtade och tvekade. Kristi kropp och blod är för oss utgivna oavsett om vi går fram och tar emot brödet och vinet eller inte tänker jag. Tack för din berättelse om din väg fram till nattvardens heliga mysterium. Hoppas vi snart får möjlighet att dela detta mysterium tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s