När man skäms

Det hände en gång att jag i efterhand skämdes över något som jag lagt ut här på bloggen så till den grad att jag funderade rätt mycket kring hur jag skulle hantera det. Det handlade om att jag upplevde att jag passerat någon sorts anständighetens gräns för när man bara blir gnällig, otrevlig och respektlös, vilket aldrig kan leda till något konstruktivt. Det är inte helt enkelt det där. Att läsa något man lagt ut och komma till slutsatsen: Vilken jobbig gnällkäring.

Tänkte på det för någon vecka sedan då jag läste Kyrkliga Tings ‘En besvärande upptäckt’ som fick mig att fundera kring det där med självscensur, men kanske än mer på hur ens sammanhang påverkar en. (Jag har förresten rätt nyligen upptäckt Kyrkliga Ting och rekommenderar den, alltid välskrivet och vältänkt. Läs texten här-)

Åt lunch med en kollega som var lite jobbtrött och gnällig och som formulerade det ungefär så här: ‘När man når den punkt där man upplever att man bara blir gnällig på sin arbetsplats så är det dags att söka sig vidare, man kan inte växa i ett sådant sammanhang.’ Ja, någonstans måste man skydda både sig själv och andra mot det som gör en gnällig eftersom det leder till att man förminskar både sig själv och sin omgivning. Men, vad är då gnällighet? Vem definierar?

Jag lät mitt besvärande inlägg ligga kvar den där gången men eftersom jag ångrade och skämdes över vissa formuleringar så skrev jag ett annat inlägg som jag kallade för Avbön där jag ursäktade mitt ordval. Det ursprungliga inlägget, som jag senare tog bort, handlade om den nonchalans som Stockholms domkapitel, stift och biskop uppvisade då de vägrade att motivera varför Seglora smedja var ett värdigt kollektändamål. Invektiven haglade. Det är jag ledsen för. Men i sak står jag fast. Jag fattar inte varför man samlade in kollekt till Seglora smedja. Jag skulle vilja veta varför, min spontana reaktion angående det kollektändamålet var: Detta vill jag inte vara del av. Jag utgår. Hej då Svenska kyrkan!

Men, säg det som inte bär gott med sig – Gud bygger katedraler av sandkorn – för plötsligt den där morgonen då jag skrivit och lagt ut min Avbön så ringer telefonen. Det är en för mig helt okänd svenskkyrklig präst i andra änden som läst min avbön, som googlat, som hittat mitt telefonnummer, som ringt upp, som presenterar sig och ursäktar sig och undrar om jag har tid, och som sedan tar sig tid att undervisa mig i skillnaden mellan äkta skam/skuld och självpåtagen skam/skuld. Jag tror prästen ville lyfta fram risken att ikläda sig skamkläder.

Jag vet inte om jag riktigt förstod skillnaden men jag blev sjukt berörd av det samtalet, av den pastorala omsorgen. Detta är också den Svenska kyrkan. Låt mig aldrig glömma det.

20 comments

  1. Det är för väl att vi kan skämmas, det gör oss mänskliga. Utan förmågan att skämmas skulle vi vara ”livsfarliga”.
    Att känna skam. ångra vad man gjort, be om förlåtelse och ställa tillrätta, så långt det går, är väl modellen?

  2. Utmärkt insikt, ta vara på den. Sådana insikter skall bäras fram till Jesus inte för att kunna slängas framför honom sägandes ” nu får du städa efter mig” som han vore nån tjänare åt synden utan man skall slänga sig själv framför honom sägandes ” sådan här är jag” och en människa som ställs framför Jesu kors, erbjuds kliva upp på det och kan där så dö med honom, att han ur detta döda väcka till liv det om vilket samma människa kan säga ” detta är inte jag och inte mitt men detta har han gjort mig till”. Men komma släpande med sina synder för att vilja höra ” men så farligt var det inte” duger inte! Den som ställs framför Jesu kors och förs upp på Jesu kors kan bli förunderligt förändrad, det är något att be om, sekundligen i överlåtelse. Men kommer människan och söker pjåsk står dörren stängd. Kommer hon pga sitt behov är den öppen. / Magnus Olsson

      1. Bra! Egenrätfärdigheten dör PÅ korset och ersätts inte där emedan där inget annat än död finns att hämta. I uppståndelsen ges den rättfärdighet som ej är tillräknad utan är den rättfärdige själv, en person. Det är påsk tillskillnad från pjåsk. / Magnus olsson

  3. Det här med gnälligheten berör mig. Jag har tillhört svenskkyrkliga sammanhang där gnälligheten nästan blivit en dygd. Men det är inte så konstigt. Om man som präst i Svenska kyrkan inte tror att det är rätt med kvinnliga präster eller samkönade ”äktenskap”, då återstår ingenting annat än att gnälla. Det är som en hund som inte får skälla, för skäller han blir han utkörd, d.v.s prästen i fråga förlorar ämbetet och försörjningen. Så länge man tillhör sammanhanget måste man tiga. Tiga, lida och gnälla. Det är inte fruktbart.

    Jag kan fortfarande känna stor kärlek till den kyrka som gav mig tron och ledde mig fram till prästvigningen. Men jag gnäller inte längre. Jag är fri att utöva kritik mot den kyrka som jag anser har hamnat fel. Se t.ex. mitt blogginlägg om ”drop out-dop” (http://stenbertil.blogspot.se/2012/10/drop-out-dop.html). Skillnaden mellan gnäll och kritik handlar nog åtminstone delvis om hur fri man känner sig eller hur lojal man måste vara mot det sammanhang man kritiserar.

    1. Bra tankar. Jag har svårt ibland att se när jag faller över i gnällighet – inlägget jag refererar till ovan handlade nog mer om skäll. I.e. jag försöker hålla en god ton – men ibland brister det och blir fel. Jag har ju inga lojalitetskrav så gentemot Svenska kyrkan i och med att jag inte är anställd – men jag har en väldigt stark lojalitet gentemot min tro och mitt dop. Ska läsa din länk nu. Gott Nytt År!

  4. Tror att det är viktigt att skilja skuld och skam åt. Skulden är en djupt mänsklig insikt och i mässan är syndabekännelse och avlösning del av en kristen människosyn. Skam är något annat – ett våldtäktsoffer kan skämmas över att ha blivit utsatt, men den skammen är inte skuld! Skam kan vara kulturellt betingat och ha väldigt lite att göra med skuld.

    1. Har du någon bra litteratur så tipsa gärna. I exemplet ovan är det tydligt – men jag har svårt att skilja på de två. Även i fråga om skuld – verklig skuld och annan då – som en vilja att bekänna att man är en dålig människa i syndabekännelsen snarare än specifika handlingar. Det liksom smittar av sig. Detta är något jag ska läsa vidare om och kring.

      1. Berit Okkenhaugs – Själavård en grundbok – har ett kapitel som belyser skuld och skam (och som belyser olika riktningar i synen på detta). ”Det är skulden, inte skammen, som ska förlåtas. Skammen måste bemötas med ett återupprättande av människans värdighet.”

        I Okkenhaugs bok finns också referenser till bl.a. Göran Bergstrand och Magnus Lidbeck.

        Själv tycker jag att litteratur som behandlar Ignatius av Lloyolas andliga övningar hjälper mig att upptäcka skuld, skam och skillnaden däremellan. Finns en introduktion på svenska – Andlig vägledning i ignatiansk anda. Eller Fredrik Heiding, Gerard Hughes och William A Barry.

    2. Men om man har gjort fel, inser sin skuld, så kan man skämmas. Och det är en sund skam. Den hindrar en från att göra det felet igen.

      Men sen kan man bli skammad, bli given skam, den som gjort fel i andras ögon; den som är fel. För att … ja det kan vara vad som helst som inte ens är fel.

      Skulden är ansvaret. Men skammen är det som hindrar upprepandet, när den är sund.
      Osund pådyvlad skam … ja vad gör den … hindrar omvärlden från att vara som den skammade?

      1. Håller med dig. Fast det är inte helt enkelt. Vad man tar på sig själv och vad andra lägger på en. Dessutom kan man ju ibland skämmas över beteenden som egentligen är rätt sunda – och inte skämmas över sådant som man kanske borde skämmas för. Det tål att tänka på, tänker jag mig.

    1. Tack. Jag läste den med stor behållning. I min egen erfarenhet – i vilken det ligger en tydlig omvändelseupplevelse – inte som för Saul / Paulus från en religion till en annan men från ingen Gud till Gud – kan jag inte säga att jag känner så stor skuld inför det liv jag levde innan. Däremot skulle jag säga att Guds närvaro i mitt liv ställer nya krav – det finns en rätt väg, Guds väg, och Gud älskar mig väl även när jag inte är på den vägen men Han gör det för att älska mig tillbaka till det liv som är mitt rätta, sanna liv. Jag har nog också, under mina år som troende, blivit mer känslig för att döma andra, inte så att jag inte gör det, men skillnaden kanske är att man funderar kring det. Dömer jag, är jag bara gnällig, eller är detta så viktigt att jag inte vill vara tyst. Helt ärligt så vet jag ibland inte vilken av dessa tre alternativ som jag faller i. Mindervärdeskänslor är ett annat bra ord i detta sammanhang. Den typen av känslor kan ju få en att uppleva att man inte har rätt till sin uppfattning eller övertygelse, och så tystnar man bara. Det är inte bra det heller. Jättesvårt.

  5. Två ord ur mässan hjälper mig oerhört varje gång att lämna alla funderingar kring min egen värdighet åt sidan. Omedelbart före fridshälsningen ber prästen en fridsbön, som bl.a. innehåller orden ”Se inte till våra synder utan till din kyrkas tro…” Och omedelbart före kommunionen får jag själv säga: ”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord, så blir jag helad.” Det fanns en tid då man i ”vår”, d.v.s. svenska kyrkan varnade för ”ovärdigt”, d.v.s. slentrianmässigt nattvardsfirande, men det är knappast aktuellt i dag. Vårt värde inför Gud ligger ju i att vi får och har möjlighet att bekänna vår ovärdighet, d.v.s. vår synd. 1 Johannesbrevet, som är särskilt använt under tiden efter jul,innehåller många goda tröstetexter, Gud till pris och ära. Till sist önskar jag Dig ett välsignat slut på det gamla året och ett lika välsignat Gott Nytt År!

  6. Kollekt till en opinionsgrupp? Vad ska det betyda? Kollekt för Afrikas fattiga barn eller missionärer i avlägsna bergstrakter, det förstår jag mig på. Men detta är ju fånigt, rent av en oförskämdhet mot mig om jag vore på plats såsom kollektgivare. Avstyrkes! (som det står i en ansökan)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s