Dopets löfte: Jag ska vara med dig

I den sjuarmade sabbatsljusstaken sitter sabbatens ljus i mitten. Symboliken, om jag förstått det rätt, är att sabbaten är veckans centrum, dess pulserande hjärta, och på de tre efterföljande dagarna tänder man ljus som för att hålla kvar, minnas, men på den fjärde dagen börjar man om och tänder ljusstakens första ljus. Fokus skiftar. Man håller inte längre kvar det som varit, man längtar efter det som ska komma.

Jag tycker om den tanken och har tagit den till mig, så på onsdagen läser jag kommande söndags texter och lägger bakom mig veckan som varit. Skiftar fokus. Jag vet inte om det är för att mitt eget dop ligger nära i tid, men de söndagar som specifikt berör dopet – Jesu dop på söndagen efter trettondagen – Vårt dop en söndag i början av Juni – berör mig. Att årets serie rymmer berättelsen om hur Mose räddas ur vassen får mig att le. Mose var den första bibliska person som bröt sig igenom i mig, som talade till mig, det var innan Jesus, honom kunde jag inte greppa, inte där i början. Men Mose kunde jag förstå.

Det var vid den brinnande busken. Där finns en Gud som ser något stort i en människa som förlorat mycket, som dödat. Gud säger: Jag har en plan för dig. Människan svarar: Välj inte mig. Min bror är mycket bättre. Jag kan inte. Jag har inte talets gåva (Mose stammade). Ta någon annan.

Vad är det som gör Gud så svår? Vet inte. Men den där ordväxlingen gick rakt in i mig. Till och med Mose tvekade. Jag är inte ensam. Jag fastnade i den tanken. Sympatiserade med Mose tvekan som på något vis legitimerade mitt eget ältande kring mina tillkortakommanden. Det varade en tid. Något måste dö. En dag såg jag texten i nytt ljus. Vad gör Gud med människor som fastnar i sig själva, som tvekar? Tja, han säger inte: Skärp dig. Du kan. Han säger inte: Du har fel, du är älskad, det är ok att du är som du är, han säger till Mose, till mig, till oss, med ord som ekar över tid och rum: Jag ska vara med dig.

Ibland kan jag tro att det är de enda bibelord som behövs. Bibelns löfte sammankokat i fem små ord: Jag ska vara med dig. Kan vi lita på det, göra det till vårt, leva just så, ja, då kan vad som helst ske.

Visst finns det en poäng i att en kyrka som den svenska kyrkan har en bred teologi, men jag hajade ändå till inför en församlingsposting på Facebook idag angående dopet. ”Dopet är en välkomsthälsning från Gud, att människan vilar hos någon som är större. Guds kärlek följer med oss genom livet utan villkor. Vi döper gärna dig eller ditt barn!”

Kanske blir jag bara gnällig nu, men den statusen störde mig. Att reducera dopet till en välkomsthälsning från Gud är inte rätt. Guds kärlek är förvisso inte villkorad, men dopet ändrar villkoren i grunden. Från död till liv.

10 comments

  1. Nej, du är inte gnällig!
    Dopet är det häftigaste som en människa kan få, med sådana skrivningar reducerar vi frälsningens gåva, det borde vara”straffbart”!
    Varför ska man överhuvud taget gå till kyrkan för att få en välkomsthälsning?
    Och detta eviga kärleksflum från kyrkan, ja visst följer oss Guds kärlek, Gud längtar alltid efter oss, men vi måste faktiskt vända oss mot Gud, erkänna vår längtan eller?
    Jag hörde om en gammal präst, som haft många svårigheter i livet, svara på frågan hur han ”orkat” med: ”Mitt dop har varit mitt skydd”.

    1. Tack. Ja, att kalla dopet en välkomsthälsning från Gud blir märkligt – välkommen till vad? Det förtar någonting väsentligt.y I Psalmbokens bönsamling finns en jättefin bön på en dopdag – jag tror att det är nummer 100 – ungefär på samma tema. Vad som än sker så tack och lov för mitt dop. Jag brukar läsa den ibland.

  2. Ja, jag är otroligt tacksam och glad för mitt dop, jag var 7 dagar gammal och gläder mig alltjämt dagligen åt min osynliga vattenstämpel, ingen kan ta den ifrån mig!
    Jag har lärt mig av Luthers råd: ”Innan du stiger upp ska du teckna dig med korsets tecken”, det gör jag, varje morgon och samtidigt påminner jag mig att jag är döpt i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn. Amen.

    Genom texter som det du citerat ovan lurar vi s.a.s människor på konfekten och det är allvarligt.

    1. Ja, använder man orden för slarvigt så förlorar de till slut sin förmåga att beröra, det blir bara ytligt och studsar på ytan. Jag förstår till exempel inte tanken att dopet är en välkomsthälsning från Gud – hur lever man i sitt dop då? Som att Gud säger välkommen varje dag? Det blir lite statiskt, dopet förlorar kraft i det, som om det var en engångshändelse, och, precis som du säger, något går förlorat och man riskerar att undanhålla något.

      Jag känner mig inte personligen bekväm med att korsteckna mig men tycker om att se andra göra det, i mässan då, det kanske kommer, men tänker ibland precis så som du skriver – Jag är döpt och det kan ingen ta ifrån mig!

  3. Närvaron är vilkorad. Utan buden ingen närvaro. Talet om villkorslös kärlek är vackert men inte sant. Den är vilkorad. Och vägen till den är genom död till liv. Det som bjuds lärjungen är samma väg som Jesus, någon annan väg bjuds ej. / Magnus Olsson

    1. Ser vad du menar – tror jag – och håller med fast tänker att det beror på perspektiv.

      Gud är den ende som kan älska villkorslöst, som besitter den kärleken, och den kommer till människan oavsett. Kärleken som en gåva, att den ges, att den finns, har inga villkor förknippade med sig – möjligheten ges till alla. Men, i samma stund som vi tackar ja till den, inte värjer oss (som Mose först, som alla först) så ändras villkoren helt, för kärleken, Gud, vill något med oss, ställer krav om man nu vill använda de orden, vill forma oss, dra oss ur död till liv. Eller något sådant.

      1. Ja självklart älskar Gud som utgångsläge alla människor. Men Guds kärlek är inte bara en positiv känsla i människan utan också en förtärande eld. I grunden finns ingen skillnad på kärlek och vrede i Gud. Den skillnaden finns i människan pga hennes fall. Gud är ingen spegelbild av människan. Talet om Guds kärlek är förenklat och trivialiserat i vår tid som om Gud skulle springa runt med en hink kärlek och skvätta ut lite här och där. Den Gud Gt och NT presenterar är betydligt mer komplicerad. / Magnus Olsson

    1. Nja inte lag och evangelium utan fullödigt evangelium som också är lag. Den yttre lagen står på ett sätt i motsats till evangelium men evangelium är inte utan lag, utan har Kristi lag. Om det behövs undervisning ja. En yttre lag blir yttre budhållning men lagen i evangeliet är en inre lag, både den naturliga alla har i sig ( samvetet, Sam vetande) och den till Mose givna. Det är Andens lag. Den NT tydliggör. Om inte det ses blir bergspredikan bara yttre lag och det är den inte. Där klargörs stam-gren-frukt, ” på frukten skall ni känna dem”. Guds Helige Ande fostrar den som läser och ber. Självklart skall predikan hjälpa till detta. Därför är helgelse, inre och yttre avgörande. Andlig fördjupning och diakoni samma sak, skiljs de åt är det inte evangelium. / Magnus Olsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s