”Det andra ljuset ska vi tända för att välsigna det som vi idag tror vara oförenligt med Gudstro, nämligen förståndet. Men inte är det väl förstånd – men väl brist på detta – som hindrar tro? Vi är inte förståndiga nog att klart se våra snäva gränser. Vi har inte tålamod att vänta på svar som ligger bortom våra enkla förklaringar. Vi är inte trygga nog att vila i en frid som inte är förklaring utan klarhet.”
Känns inte som att det finns mycket att tillägga. Bara en sådan där mening att ta med sig, göra till sin, som långsamt får växa till sig.
Dagens välsignelse: ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”
Hoppas, längtar och ber. En dag kommer den dagen.
Rambling thoughts 
Förståndet leder en bra bit åt tron till, men inte ända fram, kanske. Tro är väl förstånd, vilja och känsla. I en bra blandning.
Ja, så tror jag med. Brukar tänka i de termerna när jag tänker på frid – frid uppstår när förstånd (tanke), vilja och känsla går åt samma håll – när de intre motstridigheterna har lagt sig till ro. Alla tre är nog lika viktiga. Att älska gud med känsla, vilja och förstånd.
”Kairos” händer om vi är där, närvarande inför Gud.
Kommer väl oftast i småporttioner men någon gång som en uppenbarelse och den förändrar allt. Den kan inte manas fram, men man vet när, för man får vad man behöver!
PS Tack för välsignelse och må Gud välsigna dig och din dag, med en uppenbarelse när han/hon/hen vill! DS
Detsamma!
Jag vet inte om mina erfarenheter har bäring i ditt inlägg, men jag har erfarenhet av att jag ofta, ofta kände missmod, när jag inte upplevde Jesus närvaro i mässan/gudstjänsten. Jag trodde jag brast i tro och tillit. Vid en gudstjänst sa vår komminister Bengt Wiklund: ”Det är bara en synvilla att det finns tomma platser i bänkarna. De är fyllda av de himmelska härskarorna.” (Ungefär)
När jag gick hem från den gudstjänsten insåg jag förnuftsmässigt, att så är det. Inte alltid, men ibland av ren nåd låter den heliga Anden ge mig en glimt av helheten. När jag inte upplever känslan, kan jag ändå lita på att Jesus är där. Det har han ju lovat!
Det där tror jag är en jätteviktig insikt – att faktiskt lita på att Jesus är där två eller fler samlas – för att det har han lovat och det gäller helt oavsett var jag råkar befinna mig i mitt känsloliv för stunden. Precis så!