Läste om Jenny Nordbergs krönika, fattar inte

Kände mig nödgad att läsa om Jenny Nordbergs krönika i Svenska Dagbladet efter att ha känt ett visst missmod över hur ledande kyrkliga företrädare bemötte densamma. Missförstå mig inte, jag älskar kyrkan och betalar med glädje min medlemsavgift. Men, vad trist att vara medlem i en kyrka som inte kan bemöta kritik. ”Men artikeln innehöll så ovanligt många sakfel”, skrev en ärkebiskop. Läs här. En domprost talade om att han kommit till insikten att: ”Hon har gjort Svenska kyrkan till ett hatobjekt.” Läs här.

Vad skrev hon då? Var är sakfelen? Var är hatet? Jag läser.

De första fyra paragraferna av krönikan handlar om kyrkans förändrade roll i USA. Sedan kommer det som så irriterat svenskkyrkliga företrädare.

”Från den här sidan jorden framstår det som alltmer absurt att Svenska Kyrkan stoltserar med 6,5 miljoner medlemmar, varav de flesta tvångsanslutits vid födseln. (Jag tror hon har rätt. Amerikaner skulle inte förstå detta med att man som kristen i Sverige tvångsansluts till en församling, man får inte välja församling. Detta är inte ett sakfel, utan fakta. Och ja, kan se att det kan uppfattas som absurt. Även detta: Innan mitten på nittiotalet blev barn födda i Sverige av en förälder med medlemskap i kyrkan per automatik medlem av densamma. Man kan kritisera ordvalet tvångsansluta, men faktum kvarstår: I den Svenska kyrkan är man tvångsansluten till den församling där man råkar bo. Man har inget val.)

Som de dessutom tar skatt från. (Här finns ett sakfel. Det kallas inte längre för kyrkoskatt utan för medlemsavgift, men förfarandet är detsamma. Via skattsedeln.) Och kollekt till den egna verksamheten så fort de får tillfälle. (Detta är sant. Läs mer.
Idel kollekt till kyrklig verksamhet, jag har inte räknat ut procentalet men nästan alla dessa kollektändmål bär prefixet Svenska kyrkans … ” Det är något som också jag tänkt på. Jag finansierar – och jag gör det med glädje – Svenska kyrkans verksamhet genom min medlemsavgift, men håller med. Låt kollekten gå till de som behöver, de som svälter, inte till inomkyrklig verksamhet.)

Sina 32 miljarder i form av skog, silverbucklor och andra investeringar behöver kyrkan inte ens göra av med. (Detta är sant. Svenska kyrkan har en aktieportfölj värd många sköna miljarder till gagn för de som förvaltar denna förmögenhet. Man sålde sina aktier i Telia för att få lite cred, man har kvar sina aktier i H&M, barnarbete? Ericsson? Boliden? Hur trovärdigt är det?)

De har ändå råd att ha 460 anställda enbart vid kyrkokansliet i Uppsala (siffran är tydligen fel, det är ett sakfel, det är färre som arbetar vid kyrkokansliet) för att administrera sig själva och en kyrka som de flesta svenskar är likgiltiga inför (Vet inte om det är de flesta, men många svenskar är likgiltiga. Utträdena ökar. Enligt kyrkans egen statistik ökade antalet utträden förra året till 53 456 från 52 534 året innan). Av goda skäl, för visst är det charmerande med bröllop och dop, men det känns mer som en jackpot än regel att en svensk präst får ur sig något verkligt intressant eller originellt vid ett sådant tillfälle. (Kanske är Jenny raljant här, men ändå, jag håller med. Goda predikanter – vem väcker min längtan efter Gud? – är inte helt enkla att finna inom Svenska kyrkan idag. De finns. Och jag är tacksam för dem. Men de är sällsynta.)

Svenska Kyrkan gör förstås en del andra bra saker också. Som de tar bra betalt för utan att kanske vara bäst på. (Denna sista mening är svårare, för jag vet inte vad Jenny syftar på. Men, ja, Svenska kyrkan tar bra betalt – över ett yrkesverksamt liv flera 100 000-tals kronor. I min församling är biblestudiegruppen gratis, bra så, frigörande dans kostar 120 kronor per gång. Varför erbjuder man frigörande dans? Vet inte.)

Finner ÄB:s och Domprostens inställning riktigt illa. Hon har fel. Hon hatar. Jag kan sälla mig till henne och vill avsluta detta med några ord från en biskop emeritus som i senaste Kyrkans tidning inbjuder till en självrannsakan som jag fann hoppfull. Detta tror jag är viktigt.

”Kyrkan är de anställdas kyrka, och ”vi och dom”-tänkandet, särskilt när det sker i en grötmyndig ton, passar varken evangeliet eller vår tids myndiga medborgare. Om vi inte lyckas återskapa kyrkan som ett vi, kan vi glömma folkkyrkan och i stället bli en sekt bland många andra.” Läs hela Lennart Koskinens krönika här.

11 comments

  1. Håller inte alls med dig beträffande kollekterna. Bättre att låta pengar strömma från kyrkbänkarna till olika kyrkliga ändamål än att alla pengar ska in centralt och sedan administreras ut.
    Du har förut skrivit om stödet från Stockholms stift till Seglora smedja. Stiftet har både givit direktbidrag och anslagit en kollekt. När det är kollekt kan varje gudstjänstfirare välja hur mycket den ger. Direktbidrag beslutas i en apparat man kan ha mindre förtroende för.

    1. Igår var det i Stockholm församlingskollekt – det vill säga församlingen bestämde kollektändamålet. I Maria Magdalena, där jag firade högmässa, har man ett projekt för att stödja ett sjukhus och en skola – och kommer inte ihåg stadens, eller byns namn – i Tanzania som man samlade kollekt till. Jag fann det fint. Mera sådant, är min spontana tanke.

  2. Jag firade högmässa i Sofia församling, där gick kollekten till Ersta hospice, stöder gärna lite guldkant för de svårast sjuka, men egentligen kanske det borde ingå i god vård?

  3. Håller verkligen med dig om kollekten! För förutom att jag redan betalar till Svenska Kyrkan via skattsedeln, så känns det jobbigt att sitta i kyrkbänken och veta att man egentligen inte har råd att lämna något i kollekten men känner att man inte vågar låta bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s