Glappet mellan det man vill vara och hur man uppfattas

I efterdyningarna av den där krönikan som väckte så mycket känslor kan man fundera på glappet mellan Svenska kyrkans självbild och hur Svenska kyrkan uppfattas. Krönikören målar upp en bild av en kyrka som är rik, självcentrerad, och i en uppföljande intervju i tidningen Dagen talar hon just om det där glappet mellan hur kyrkan vill framställa sig och vad, hon upplever, den är: ”En av Sveriges mäktigaste och rikaste institutioner, som ägnar mycket huvudbry och resurser åt att bara bevara sin egen existens.” Läs artikeln här.

Helt oavsett om man håller med krönikören så är det tyvärr så att många delar hennes uppfattning. Den är relativt utbredd. Jag möter den rätt ofta hos människor i min vardag, de ser på Svenska kyrkan som ett ämbetsverk snarare än en troende gemenskap. Här har Svenska kyrkan på något vis inte lyckats kommunicera annat. Delvis, tror jag, för att man som medlem möter det där andra, det där krångliga, det där som skapar känslan att det är den egna existensen som är det viktigaste.

Tänker, till exempel, på det jag skrev om för någon vecka sedan med denna begravning. Nu löste det sig. Kh i församlingen där begravningen ska hållas har godkänt den präst som jag bad, men vill / kan inte ersätta prästen eller den församling han arbetar i. Prästen kommer nu att hålla i begravningen på sin lediga dag. Dödsboet får, enligt Svenska kyrkan, inte ersätta prästen. I.e. prästen får arbeta gratis. Det är inte ett bra system. Det uppmuntrar dessutom till pengar under bordet, även om prästen i mitt fall tydligt påtalat att det inte är aktuellt.

Hamnade i ett intressant samtal på Facebook kring detta med att välja präst. En av tankarna var att det från kyrkans håll är viktigt att understryka att det är ritualen, inte prästen, som är det viktiga. Jag kan hålla med om detta och ser farhågan i allt för stor prästfixering. Men ändå. För många bottnar relationen till kyrkan på relationen med en präst. Jag kan bara se positivt i att ett par som gifter sig återvänder till sin vigselpräst när det är dags att döpa första barnet. Det finns en trygghet i, även om man inte är så kyrklig, att ha en präst som man kan vända sig till. Och att då mötas av krångel för att församlingars egna budgetar inte går ihop om man ska ersätta präster som kommer utifrån, ja, det är ett internt kyrkligt problem som när man hör om det lätt skapar känslan av att den egna existensen är det viktigaste.

Det vore helt annorlunda om man som medlem av Svenska kyrkan hade möjlighet att välja församling och då skulle ovanstående vara enklare att ta till sig. Då skulle man kunna stödja den församling där man har sitt andliga hem och den kyrka som man vill gifta sig i, konfirmeras i, begravas i eller fira Gudstjänst i. Som det är nu går det ju inte, och igen, detta skapar känslan att kyrkans egen existens eller budget är det viktigaste.

När jag kom till tro var kyrkan och församlingen jätteviktiga, så är det fortfarande. När jag flyttade uppstod dock detta att jag kom att tillhöra en församling som jag aldrig besöker eftersom jag fortsatte att vara i det sammanhang som blivit mitt. Jag har inte tänkt så mycket på det men nu när jag då skulle planera en begravning så kom den tanken upp. Det är ju närmast självklart om jag funderar på min egen begravning att jag rent spontant hellre skulle begravas i den kyrka som jag döptes i och som jag så ofta firat Gudstjänst i än att hänvisas till en församling som jag aldrig varit delaktig i.

Igen, det där glappet? Lennart Koskinen skrev för övrigt om detta i Kyrkans tidning under rubriken Förödande principrytteri Läs här. Tror att det är en viktig text.

Nåväl. Allting löser sig på ett eller annat sätt.

Vill avsluta detta med ett stort tack till Biskop Åke Bonnier som i ett långt blogginlägg på ett sakligt och värdigt vis bemötte krönikören. Det inlägget gladde mig. Läs här.

3 comments

  1. Kyrkan känner bara igen Kristus där brödet bryts, varefter den kristne blott är vandrare, och i ” dessa mina minsta” vilka vandraren känner igen Kristus i. Själv är den vandrande en av dessa, under sin vandring ges pauser för att bryta brödet, känna igen och när dessa två tillfällen sammanfaller: brutet bröd och brutna människor, eller om man så vill mystik och diakoni, då sker mötet med honom som förändrar ty utan förändring, förvandling, finns ingen kristen tro. Självklart skall undervisning ske om detta i gudstjänsten som särskild form, för att gudstjänsten i vandringen skall kunna äga rum och utgöra en mission: se och känna igen den korsfäste och uppståndne. När detta sker sker löftet ” där jag är skall ni vara” redan här och nu och det är tillbedjan av den himmelsfarne inte den redan färdgvandrande för som vandrare är han inte den som tillbes utan den som vördas. Tillbes görs i ande och sanning, människans ande och Guds sanning, treenigheten, den nyckel som öppnar allt. / Magnus Olsson

      1. Ja det kan man säga och när man väl fått syn på det, själva saken, så ser man något av det när fåglarna äter smulor. Fråga St Frans! / Magnus Olsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s