Palmsöndag, 18 mars, 1212

Alla helgonlegender lider av efterkonstruktion för man vill någonstans foga in de Heligas liv i något större. Vårt val är att tro, eller inte. Jag finner det vackert att Klara, Assisis andra helgon, rymmer hemifrån just efter Palmsöndagens mässa, den 18 mars, 1212, en söndag.

”Hon är 17 eller 18 år. Tillhör en förnämlig adelsfamilj. Bor invid den katedral i Assisi i vilken både hon, och Franciskus, sägs ha döpts. Hon är giftasmogen. Det finns en plan för hennes liv. Det finns en utsedd man, en framtid, men det är inte den framtid som Gud vill med henne. Det är något annat hon är ämnad.

Det är den 18 mars 1212, en söndag. Klara går till mässan som vanligt med sin familj och det är fullt med folk. Biskop Guido håller i gudstjänsten. Det är Palmsöndag och kyrkan lever i den dag då Jesus red in i Jerusalem. Då hade han en vecka kvar av sitt liv. Folket jublar när han rider in. En vecka senare står ingen kvar. Det blir för jobbigt. Där under mässan förstår hon någonting, på djupet, korsets väg är inte världens väg. Den är något annat.

Biskopen lägger märke till Klara och när mässan är över går han fram till henne och tar hennes hand. När hon ser in i hans ögon förstår hon att han vet. Så välsignar han henne och hennes val.

När mörkret lagt sig över Assisi den kvällen smyger Klara upp ur sin säng. Hon tar fram en enkel klänning och en kappa och beger sig iväg. Allt som hon äger lämnar hon kvar i sitt rum. Stänger dörren. Rör sig långsamt och tyst genom huset, in i köket, ingen vaknar. Hon öppnar köksdörren och natten slår emot henne. Månen lyser från en mörk himmel. Där är ingenting som hindrar henne. Hon stänger dörren tyst bakom sig och börjar småspringa, förbi katedralen, nedför Assisis gator, ned mot stadsporten, ut genom den. Hon är fri.

Det är ytterligare några kilometer ned till Portiuncula och inte helt riskfritt för en ung adelsdam. Men hon är inte rädd. Hon springer genom fält och skog. Bort från staden, bort från sitt liv, hon springer till nytt liv. Hon bärs av en längtan så stor, större, störst. Inget kan stoppa henne. Hon är helt igenom sig själv.

Franciskus väntar henne i Portiuncula tillsammans med några av bröderna. När hon stiger in i kapellet faller hon genast på knä. Hon är framme. Fri. Stundens allvar slår emot henne och tårar stiger i hennes ögon. De har inte mycket tid. Hon kan inte stanna hos bröderna.

Franciskus tittar på henne som om han frågar: Är du säker? och hon vet. Hon har fattat sitt beslut. Hon nickar åt honom. Då tar han fram en sax och ställer sig vid sidan om henne. Långsamt men bestämt klipper han sedan av hennes hår. Det är alldeles tyst i kapellet när det sker. Hårtuss efter hårtuss faller till golvet.

Det är ett djupt symboliskt skeende, inte helt olikt det som skedde när Franciskus tog av sig sina kläder på torget och avsade sig sin faders beskydd. ”Jag ska leva med Gud nu”. Så är det för Klara när hennes hår faller från hennes huvud. Inom sig viskar hon: ”Jag ska leva med Gud nu”.

3 comments

  1. Det berättas också att Klara flydde från sitt hem genom Dödens port. I många adelshem fanns en tillbommad dörr, som bara användes för att bära ut någon som var död. Eftersom Klara var inlåst, så kunde hon bara använda denna port, som var gömd bakom en massa möbler. Genom dödens port till ett nytt liv gick Klara. Samma väg gäller för oss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s